September 2007 Archives

Som tröst för det uteblivna bokmässebesöket vaskar jag fram inläggen jag skrev efter bokmässan 2003 och 2004:

2003
Att släpa hem till hyddan
många föredrag blev det...
Utbildningens kärna
Med livet som vapen

2004
Reflektioner efter en dag på bokmässan
Changing systems in the literary Balkans
Den moderna Dickens
Nordens roligaste författare i en "show" med Birgitta Ulfsson
Bokfynd
Hört i förbifarten på mässan

Hoppas jag kan åka nästa år...

Att vakna tidigt helt av sig själv en lördagmorgon. Det är gudagott. Jag går upp, tar en dusch, gör frukost (havregrynsgröt med skivat äpple och kanel samt tre skinkmackor med gurka), sätter på kaffet, hämtar in tidningen.

Mmmmm....

Efter tidningsbläddringen slår jag på datorn och skannar snabbt av familjebloggarna: Lillsyrran är i extas över nya datorn, mamma beklagar sig att pappa men inte hon fick komplimanger om sin klädsel vid förra veckans födelsedagsfirande på Wallmans, Tomas har varit på bjudning hos mig i en dröm och hos Oskar får jag en skopa ovett för att jag lockat in honom på Facebook.

Sen lyssnar på jag på reprisen från gårdagens Spanarna och önskar att jag också vore på Bokmässan. Men jag ska redigera klart den berömda och ökända fukking minnesboken istället. Lyllos mig...

Ojojoj, vilken helg! Den stora överraskningen som Peter smusslat med i flera veckor var en helkväll på Wallmans salonger här i Malmö tillsammans med nästan hela tjocka släkten. Jag anade ingenting såklart så snacka om att jag blev överraskad! Ett fullödigt bildreportage från lördagkvällens begivenheter finns på mammas blogg.

På söndagen tvingade jag snälla mamma och pappa till gamla lägenheten där vi städade ur det sista. Sen fortsatte arbetslägret i nya lägenheten där pappa och jag satte upp gardinstänger och mamma sydde gardinerna. Titta så fint det blev!

Jag är så evigt tacksam att jag har så snälla föräldrar!

Tjusiga sovrumsgardiner.

Tjusiga vardagsrumsgardiner.

När jag var ung hade jag en Mina Klasskamrater-bok. Den lämnade jag till runt till kompisarna som fick svara på frågor av typen "Det roligaste ämnet", "Den bästa pop-grupp jag vet" och "Vad jag helst vill bli".

Det populäraste skolämnet verkar utan tvekan ha varit FA. För er som inte var med i början av 80-talet kan jag avslöja att FA var Fria Aktiviteter, dvs den sista lektionen på fredagen där klassen fick rösta fram nåt skojsigt att göra. Undra egentligen vad vi gjorde? Jag minns inte...

Över hälften av mina klasskamerater har angivit Alphaville som sin "favorit pop-grupp". På andra plats kommer Kiss (här kan man också göra en genusanalys eftersom Alphaville uteslutande angivits av tjejer och Kiss av killarna).

"Vad jag helst vill bli" är den allra roligast frågan. Vad ville vi bli egentligen? Då när vi var 10 år gamla? Själv har jag angivit författare eller konditor. Min bästa tjejkompis ville bli sminkös, dagislärare, lärare eller hårfrisörska och min bästa killkompis ville bli elektronikingenjör eller uppfinnare.

Idag är hon förskollärare och han civilingenjör. Det är bara jag som är misslyckad som varken blivit författare eller konditor. Än... :-)

Men vad jag skulle komma till är fenomenet Facebook.. För egentligen är det ju inte mer än en upphottad version av den Mina Klasskamraterbok som jag fick i julklapp julen 1984. Ordentligt upphottad iofs. Men ändå...

Jag skickade uppmaningen "ge mig ditt bästa boktips" till alla mina vänner på Facebook. Följande kom tillbaka:

- Three Worlds Gone Mad: Dangerous Journeys through the War Zones of Africa, Asia, and the South Pacific av Robert Young Pelton

- Jitterbug Parfume av Tom Robbins

- Guru av Zac O'Yeah

- Anasi Boys av Neil Gaiman

- Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams

- Hoppsan jag är död! av Arto Paasilinna

- Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda

- Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

- Matilda´s last waltz av Tamara McKinley

- Inre kretsen och Den döende dandyn av Mari Jungstedt

- Varats olidliga lätthet av Milan Kundera

- Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson

- Blonde av Joyce Carol Oates

- Other voices, other rooms av Truman Capote

- Mina vänner av Emmanuel Bove

- Främlingen av Albert Camus

- "Allt av Arne Dahl"

Detta har jag gjort sedan i måndags:

- Färgat ögonfransar och ögonbryn på salong.
- Varit på första mötet i nya bostadsrättsföreningen.
- Klippt mig i nån sorts pageliknande frisyr.
- Varit på två anställningsintervjuer.
- Skickat min CV till ytterligare ett antal ställen.
- Lagat en monsterstor gryta köttfärssås.
- Fikat och promenerat med god vän.
- Fyllt 34.
- Konverserat med svenskastuderande på Komvux.
- Dinerat flott på restaurang med älsklingen.
- Tittat på tre Sopranos-avsnitt (dock ej i följd).
- Haft ågren.
- Fått jobb!!!

Så nu finns det det minst två anledningar anledning att fira helgen!!! :-D Tjooohoooo!

Jag fyller snart år! Högst på min önskelista står sånna häringa kaffemuggar från Filippa K.

Det är Rörstrand som tillverkar dom och finns bland annat på Duka (klicka nästa för att se just den här modellen). Och eftersom dom är ganska dyra så skickar jag min vädjan till alla presentköparsugna, familj som vänner :-) Jag önskar mig alla mönstersorter så använd er egna goda smak så blir det säkert bra :-)

Nu har min bisarra samling udda kaffemuggar äntligen gjort sitt. Nu ska här drickas kaffe med stil :-)

Den gånga helgen har fyllts med hårt arbete, både för mig och Peter samt en ditlurad kompis. Vi har tömt källarförrådet i den gamla lägenheten och gosh, det var svettigt. Mest på grund av min skit förståss, Peter brukar berömma sig med att han slänger allting varje gång han flyttar (hrmmm...). Vi hade hyrt en V70 + släp på lördagen och körde massa möbler vi inte använder till återvinningsstationen. På söndagen gjorde vi samma sak fast med en V50 utan släp och lite mindre grejer. Sen flyttade vi allting som skall sparas från gamla källarförrådet till nya. Därefter fick vi belöna oss med pizza, så hårt som vi jobbat! Och imorgon är det måndag igen, hurra!

I fredags tog vi ett stort steg framåt i vår shoppingutveckling. Vi självskannade för första gången! Se så glad Peter är när han skannar av priset för två burkar Mrs Cheng's strimlade bambuskott!

Och trots att det var fredag kväll och vi båda var rätt slaka efter den gångna veckan gick shoppingen som en dans. Allt tack vare självskanningen. Gud ske pris! (i dubbel bemärkelse!)

I dag deltog jag som konversatör i en sfi-klass på Södervärns komvux för första gången! Jag var lite nervös innan, inte för att jag brukar ha några problem att låta snattran gå men här handlade det ju faktiskt om människor som skulle lära sig något av att samtala med mig.

Jag började med att presentera mig själv men eftersom jag inte riktigt visste vilken nivå de befann sig på fick pröva mig fram. Först blev det för svårt. Jag pratade för snabbt och använde för långa meningar. Jag försökte ta det långsamare men det var ganska svårt att komma in i rätt tempo.

Som konversatör ska man leda samtalet men inte ta över. De viktiga är att eleverna får prata. Men för att man ska kunna prata måste man lära känna varandra lite, och det är svårt att lära känna fem personer på samma gång. Men jag tycker det gick hyffsat, jag hoppas eleverna känner samma sak. De pekade inte finger åt mig efteråt iallafall ;-)

Läraren berättade att de brukar fika under konversatörtimmen i vanliga fall. Men idag började ju ramadan så då ställdes fikan in. Alla elever i min grupp utom en fastade.

Efteråt cyklade jag till stadsbiblioteket och lånade lite böcker om svenska som andraspråk.

I dag är en sån där dag när man ska komma ihåg vad man gjorde det där året då det hände.

11 september 2001 hade jag precis anlänt till Innsbruck i Österrike för att plugga tyska vid universitetet där. Jag satt på mitt rum i studentkorridoren, vi hade precis lyckats få igång bredbandet efter två veckors tjat på husvärden Herr Egger. Jag var med på en mejlinglista för utlandssvenskar vid det tillfället och plötsligt tjongade det till och in i brevlådan for ett mejl som berättade att ett plan krockat med en av WTC-skyskarporna. Jag rusade ned till teven och lyckades mecka fram någon sorts kanal som gick att förstå, förmodligen CNN, och sen satt vi fast där. Fler och fler samlades och tråkmånsarna bytte till någon tyskspråkig kanal. Eftersom jag inte var så vass på tyska vid det här tillfället gick jag nog upp till datorn för att läsa nyheter på svenska istället.

Dagen efter skrev jag in mig på universitetet. Observera den fina stämpeln! Österrikarna är verkligen förtjusta i sina stämplar och har till och med gjort bissniss av det. Min rumskamrat berättade till exempel att för att avgångsbetygen från grundskolan skulle bli giltliga var man tvungen att gå och få dem stämplade - till det facila priset av 100 schilling!

Look kid, I shouldn't have to explain myself. I'm from the old-school. You wanna raise your hand, you give her your last name. Then it's none of my fuckin' business. Until then, keep your hands in your pockets. We understand each other?

Nymuckade Richie Aprile läxar upp Tony Sopranos hantlangare Christopher Moltisanti som är sambo med den förstnämndas brorsdotter i tredje avsnittet, andra säsongen.

Ja, jag vet att jag ligger lite efter... Citatet finns till och med som Memorable quote på IMDb.

Kära läsare

I dag genomför jag en liten språkundersökning här på bloggen. Frågorna jag önskar besvarade är dessa två:

1. Känner du till ungefär vad begreppet "Jätteproppen Orvar" betyder? Och tjyvgoogla nu inte!!!
2. Hur gammal är du?

Sydsvenskan påbörjar idag en serie om äldrevården i Sverige.

Ämnet låter kanske lika trist som en regnig septembermåndag, men läs den ändå!

Enligt socialtjänstlagen måste kommunen erbjuda äldre personer hjälp om det finns ett behov som inte kan uppfyllas på annat sätt. Men om personen har barn som till exempel kan hjälpa till att handla eller städa, då uppfylls ju det behovet. Så då anser kommunen att den äldre inte behöver någon hemtjänst. Smart va?

Professorn i offentlig rätt på Handelshögskolan i Göteborg, Lotta Vahlne Westerhäll, kommenterar detta såhär:

Men gör en helt unik tillämpning av familjerätten. Barn har ingen skyldighet att ta hand om sina föräldrar, den enda skyldigheten som finns är ekonomiskt underhåll mellan makar och för barnen inom ramen för vårdnadslagen.

Trenden är tydlig menar alla forskare som intervjuas i artikeln:

- Kommunerna har skurit ned för mycket och för snabbt i äldrevården
- Kommunerna lägger ned fler och fler ålderdomshem
- Kommunerna ställer högre krav på den som ska få en plats på de särskilda beoende som trots allt finns kvar
- Kommunerna feltokar socialtjänstlagen och utgår från att barnen ansvarar för vården av sina åldrande föräldrar

Resultatet?

Anhöriga lägger mer och mer tid för att ta hand om sina åldrande släktingar. Aktuell forskning visar att 60 000 kvinnor gått ned i arbetstid eller helt lämnat arbetsmarknaden för att vårda anhöriga.

Och om 20 år kommer det finnas 800 000 svenskar som är över 80 år gamla.

Professor Lotta Vahlne Westerhäll säger:

Det kan vara så att vi är på väg mot det system som många EU-stater har. Där finns ett helt annat ansvar hos familjen att ta hand om de äldre. Den viljeinriktningen framgår av kommunernas beslut.

Till artikeln finns också en intervju med Arne, 84 år gammal, som precis blivit utredd av Malmö kommuns biståndshandläggare. Hon har beslutat att han ska få hjälp med tvätten en gång i veckan, städning varannan vecka och att personal ska finnas hos honom när han duschar så han inte ramlar, vilket hände för några månader sedan. Arnes ena son Leif bor i Höör, den andre sonen bor i Småland. Leif kör in till Malmö så ofta han kan får att hjälpa pappan. Han är en bra son.

Det är när man behöver hjälp av sina barn som man får reda på hur man har varit som förälder.

Säger biståndshandläggaren efter besöket hos Arne.

Vem vill inte vara en bra son eller dotter? Men frågan är om en hjälpbehövande person verkligen ska vara utlämnad till att ta konsekvenserna av sitt föräldraskap på ålderns höst? Ska barnens välvilja avgöra hur mycket hjälp och stöd en äldre person får?

Frågan är principiellt viktigt och jag skulle vilja höra den politiker som säger att framtidens äldrevård i högre utsträckning ska skötas av familjen. För det är dit vi är på väg, menar en enig forskarkår.

Och i såfall kan vi ju lika väl införa hemmafrusystemet igen.

Andra bloggar om äldrevård och äldreomsorg.

(Copyrajt Jojo Falk och Tomas Zackarias Westberg)

Tomas och Jojo (syrrans sambos storasyster och hennes sambo) har lagt ut den underbara seriestrippen om hur det kan vara att hälsa på Anna och Oskar. Läs den! Den är tok-mitti-prick! Och till och med jag får vara med på ett litet hörn! :-)

När blodsockret befinner sig på någon nivå under fotsulorna...
När allt känns som värst...
När man inte tror man ska överleva en minut till...

Då är sporten den räddande ängeln.

För på Sydsvenskans sportredaktionfinns en kyl fullproppad med cola och choklad. Till det facila priset 12 kronor (7+5) förser de nattredaktionen med tillräckligt många tomma kalorier och fett för att man ska orka ta sig igenom kvällens pass.

Igår kväll var jag tvungen att utnyttja denna livlina - jag var så trött att ögongen höll på att falla ihop när klockan närmade sig midnatt. Ledighet kan inte vara bra, man blir ju bara trött när man väl återvänder till jobbet.

Men jag vill ha fört till protokollet att båda drickorna var light-cola och att jag faktiskt bara tog en choklad!

Tack igen du okände cola- och chokladsläpande sportredaktör, utan dig hade det inte blivit någon tredje edition! ;-)

Ikväll är det föresten EM-kval mellan Sverige och Danmark. Min ledsagare i sportens värld, bloggande krönikören Anja Gatu, är inte på plats för att förklara vad det handlar om. I'm on my own. Men jag tror det är fotboll det handlar om...

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och försvarets anställda i ögonen.

Försvarsminister Mikael Odenberg på gårdagens presskonferens när han meddelade att han tänkte avgå.

Vi snek förbi Seating Concept vid Triangeln idag för att titta på matsalsmöbler. Vårt lilla söta köksbord gjorde sig fint i förra lägenheten men ser helt malplacerade ut i vår nya.

Vi hittade bordet Tessa i oljad ek med sex stolar till. Vad tycks? Med två utdragsskivor på varje sida kan man utan problem sitta 12 personer runt bordet. Då får hela tjocka släkten plats utan problem... ;)

Jag tycker det är jättesnyggt men min vana trogen kan jag ju inte bara slå till utan måste gå hem och fundera lite. Och mäta. Och sen återkomma dagen efter.

Fast jag egentligen redan bestämt mig...

Nå alla stilmedvetna bloggläsare - vad tror ni om vårt nya matbord? :-)

Har återvänt hem efter några dagars semester i Varberg. Mamma och jag slappade, promenerade, shoppade, spelade kort, cyklade, glodde på teve, läste och bara var. Det var väldigt, väldigt skönt!

Det märks tydligt att hösten är på väg. Solen skiner men det är kallt i vinden. Jag var dock tvungen att bada en sista gång för i år (i allafall på dom här breddgraderna). Det blev ett mycket kort dopp kan jag meddela!

När sambon och jag ska handla någon inredningsattiralj föregås inköpet vanligen av både långa och segslitna förhandlingar. Båda hävdar envist sin goda smak och vill helst att den andre bara ska ge med sig. Så blir det dock aldrig, istället stöts och blöt varenda liten servett och ljusstake in i förbannelse.

Därför är det jag gjort nu väldigt modigt alternativt väldigt dumdristigt.

Jag har nämligen köpt nya sovrumsgardiner helt på eget bevåg!

Mamma och jag cyklade in till Varberg igår (där vi befinner oss på minisemester) och dundrade rakt in en rea på inredningsbutiken Village. De sålde ut allt möjligt och jag hittade ett superfint tyg och likadana kuddöverdrag där priset var nedsatt med 70%!

Såklart jag var ju tvungen att slå till!

Nu hoppas jag bara att älsklingen där hemma tycker precis samma sak... för första gången i världshistorien!

Eh... Peter... vad tycks? :)

Kommentarsfunktionen här på bloggen uppför sig besynnerligt. När man postat en kommentar hamnar man ibland på en helt tom sida. Då tror många att "Rackarns, nu gick kommentaren inte in!" och så försöker dom igen. Men... kommentaren har i de flesta fall visst gått in. Gå tilbaka till inlägget och uppdatera i din webbläsare. När sidan laddat om ser du förhoppningsvis att kommentaren ligger där. Gör den inte det kan det bero på att inlägget är över en vecka gammalt och då måste jag manuellt godkänna kommentaren först.

När jag får tid över i höst ska jag installera om hela Movable Type (som min bloggpubliceringsprogramvara heter) här på bloggen och uppdatera till nya coola versionen. Hav tålamod!

I augusti 2001 packade jag väskan och for till Innsbruck i Österrike. Under två terminer skulle jag plugga tyska på Leopold Franzen Universität.

Jag har alltid hatat tyska i skolan. Alla lärare jag haft förutsatte att jag redan kunde tyska eftersom min pappa är tysk. Sen har de blivit besvikna eftersom jag var sämst i klassen och aldrig var tillräckligt intresserad för att vilja lägga ned den tid och engagemang som det faktiskt krävs för att bli bra i ett främmande språk.

Att ändå ta tag i tyskan och göra ett allvarligt försök att komma förbi nybörjarstadiet var en idé som växte fram efter att jag gått en fyra veckor lång tyskakurs vid Goethe-institutet i Rothenburg ob der Tauber i nordvästra Bayern två år tidigare (mer om detta senare). Den boost för självförtroendet som den kursen gav fick mig faktiskt att våga söka Tyska A och B via Göteborgs universitet förlagda i Innsbruck i Österrike.

På bilden poserar framför den fina utsikten över Innsbruck. Jag har precis åkt Hungerburgbahn, en linbana som går från stan och upp några hundra meter på Nordkette, den bergskedja som skiljer Tirol från Bayern, tillsammans med några klasskamrater.

Jag hade långt hår på den tiden. Och feta femtiotalsinspirerade brillor som ser helt horribla ut idag. Men jag var glad ändå :-)

Fortsättning följer...

Mina bästa minnen från Afghanistan är från när jag fick följa med de militära observationsteamen på long range patrol. Alltid när vi stannade någonstans kom nyfikna barn, oftast killar, fram för att kolla vilka vi var. Visade man en kamera ställde alla upp och poserade lydigt för fotografen.

Tre till sex månader efter man kommit hem från utlandstjänstgöring i Försvarsmakten regi genomförs en återträff med förbandet. Förutom att det är trevligt att träffas är syftet också att följa upp och så se så att ingen mår dåligt.

Att göra utlandstjänst kan vara krävande på olika sätt. En del tycker det jobbigaste är att vara borta från familjen, andra trivs bättre med soldatlivet och tycker det är värre att komma tillbaka till Svenssonvardagen hemma. Och man behöver definitivt inte ha varit med om någon hemsk upplevelse under utlandstjänstgöringen för att må dåligt efter hemkomst.

På återträffen samlas man gruppvis och pratar. En utbildad samtalsledare leder diskussionen och man pratar till exempel om vad som var roligt och tråkigt under insatsen, vad som hänt i ens liv sedan man kommit hem, vad man kommer minnas bäst från tiden i insatsområdet. Tanken under dessa samtal är att fånga upp de personer som kan vara i behov av ytterligare stöd. Försvarsmakten har nämligen ett femårigt uppföljningsansvar för alla soldater som tjänstgjort i utlandsstyrkan och ingen släpps vind för våg.

Förutom Försvarsmaktens egen organisation Prehab finns en förening som heter Fredsbaskrarna. De har också utbildade kamratstödjare som ställer upp frivilligt när någon som gjort utlandsstjänst behöver någon att prata med. Även dessa deltar på återträffarna och berättar om sin verksamhet.

Igår hade halva mitt förband FS12 en sådan återträff på Väddö skjutfält utanför Norrtälje. Den andra halvan hade sin återträff förra helgen. Det är verkligen superkul att träffas igen. Samtidigt är det sorgligt eftersom detta är det absolut sista vi gör tillsammans som ett förband. Vissa vet man att man kommer man hålla kontakten, andra kommer man aldrig mer träffa.

När jag kom hem nu på eftermiddagen såg jag att min efterträdare, FS13:s pressofficer Pelle Vamstad, lagt ut ett bildspel med jättefina foton (öppnas i ett separat fönster) på Försvarsmaktens webbsida. Jag fick verkligen gåshud när jag tittade på dem, Afghanistan har utan tvekan gjort ett rejält avtryck hos mig. Jag vet att jag vill tillbaka dit någongång. Vi får se när det blir dags för det...