August 2007 Archives

En vän beklagar sig över de långa avstånden mellan henne och systern och mellan henne och en vännina.

Och jag håller med. Varför är det så gräsligt långt mellan Malmö och Upplands Väsby? Mellan Malmö och Gråbo? Mellan Malmö och Helsingfors? Mellan Malmö och Trollhätttan? Mellan Malmö och Torslanda? Mellan Malmö och Flemingsberg?

Bäst vore om hela släkten och alla vännerna bodde i samma by!

Fast hade man själv bott kvar då? Eller hade man flytt till stan och och tyckt att alla som stannade kvar hemmavid var inskränkta byfånar?

Tre frågor:
1. Kan nätet överbrygga fysiska avstånd?
2. Om ja, på vilket sätt?
3. Är nätkommunikation (mejl, msn) samma sak som att ringa någon?

Jag köpte tamponger på Hemköp sist. Deras billighetsmärke heter Intuition. Enligt ett två år gammalt Plus-test har Intuition ganska bra uppsugningsförmåga och luddar minst av alla testade märken. Jag undrar bara över en sak - namnet!

Enligt SAOL betyder intution:

förmåga att omedelbart uppfatta; ingivelse

Enligt Bonniers svenska ordbok:

omeddelbar uppfattning el. förståelse av ngt (utan tankemässig analys)

Hur hänger intuition ihop med tamponganvändning?

Möjligen är det bra med intuition när det håller på att gå åt helvete. Att snabbt, utan tankemässig analys, uppfatta att det något som läcker i brallan. Men det är väl å andra sidan ett ganska dåligt betyg till en tampong?

Syrran "jobbar hemma" och vi dricker morgonkaffe tillsammans. Boris fick också vara med. I förrgår sprang jag runt med datorn här hemma för att visa henne hur nya lägenheten ser ut. Ichat är så roligt! :-)

Appråpå att jobba... fjorton (14!) sidor i dagens Sydsvenskan bär min vackra redigerarbyline. Det är tamejfan rekord! :-)

Jag går runt hemma och myser sådär som Ernst brukar göra i sina program. Känna in rummet, kallar han det. Försöker vänja mig vid att jag bor på första våningen igen efter 13 och ett halv månads höghöjdsträning på fjärde.

I vår förra lägenhet hade vi princip ingen insyn överhuvudtaget. I vår nya lägenhet har vi insyn överallt. Utom i hallen och badrummet. Det betyder att morgonrocken kommer väl till pass igen. För man vill ju inte strutta till toan mitt i natten i bara mässingen och därmed vara fullt synlig i den obarmhärtiga gatlykta som lyser upp hela vardagsrummet.

Jag trivs redan. Vårt hus har karaktär och det ligger centralt med ändå avskilt. Och med lite fina gardiner, nytt matsalsbord, en garderob, lite buskiga växter och kanske en fondvägg i sovrummet kommer här bli kalas. Eller som Ernst skulle sagt:

Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra.

Jag har börjat titta på TV8 - hur konstigt är inte det?

Allt började när vi fick igång teven men inte hade ställt in kanalerna rätt. Helt plötsligt var TV8 på treans plats och jag fann mig själv parkerad i tevesoffan redan klockan 10 på förmiddagen.

Förmiddagsteve - höjden av dekadens!

Fast jag tröstar mig med att programmet Selling yourself nog är nyttigt. Lite som havregrynsgröt. Programidéen är att hjälpa en arbetsgivare hitta rätt person till ett utlyst jobb. Fem utvalda kandidater får gå igenom ett antal tester vars syfte är att vaska fram den mest lämpade personen. I dag sökte man en bröllopskoordinator. Igår en projektledartrainee till en reklambyrå. I förrgår en fastighetsmäklare.

Förutom en representant från arbetsgivaren sitter två experter med: kroppsspråksexperten Rod Cornwell och rekryteraren Sam Landes. Det första kandidaterna får göra är att presentera en 60 sekunder lång pitch där de förklarar varför just de är mest lämpade för jobbet. Panelen sitter uppradade och den jobbsökande får gå in, ställa sig framför dem och ... sälja sig själv stenhårt. Situationen påminner lite om Idol och Sam Landes är minst lika elak som Kishti Tomita i sina glans dagar.

Bland de fem kandidaterna finns det ofta en som känns solklar redan från början, men det är sällan han eller hon som verkligen får jobbet. Oftast är det en person som gör dåligt ifrån sig från början, men inte tillräckligt dåligt för att åka ut, och som sen hämtar in under det praktiska momentet och under den timslånga grillningen, som är de två följande stegen.

Eftersom jag själv befinner mig i jobbsökarfasen just nu är Selling yourself i högsta grand relevant och intressant. Alltid lär man sig något på andras fel eller rätt. Och det är uppmuntrande att även de som är så nervösa att de börjar stamma eller nästan lipa under sin pitch ändå går vidare, eftersom rekryterarna förstår att situationen är krävande och "ser" att personen har mer att komma med.

Komvux Södervärn här i Malmö vill komma i kontakt med pratglada svenskar som kan tänka sig att ställa upp som samtalspartner för vuxna invandrare som läser svenska. Man ska vara intresserad av att träffa människor från andra länder och man bestämmer själv när och hur ofta man vill delta.

Jag ringde och anmälde mig idag! Jag tycker ju det är jättespännande med språkinlärning och nu får jag en chans att se hur Svenska som andraspråk-undervisningen fungerar på Komvux.

Klagomål från läsekretsen har framförts. Jag bloggar allt för lite om vad jag gör. Jag lovar ånyo bot och bättring och levererar på studs lite diskbänksrealism från en nybliven bostadsrättsinnehavare:

Jag har varit ledig idag och ägnat dagen åt att i makligt tempo packa upp våra böcker och ställa dem fint i bokhyllan som sötaste sambon satte ihop igår när jag var på jobbet. Nu är nästan alla böcker på plats. Jag släpade också ned ett antal kartonger till källarförrådet - nu slipper man gå slalom för att komma fram här.

När Peter kom hem vid halvåtta hade han handlat och lagade kycklinggryta till en utsvulten kartonguppackare. Jag understödde med dukning och diskning. Sen tittade jag på ett kul program på trean med pakistanskfödde brittiska ståupparen Shazia Mirza som jag faktiskt såg lajv på Bokmässan för 2004.

Mina arbetskamrater skulle ut på Malmöfestivalen idag men jag förblev som sagt vid min läst. Undra vad jag missade?

När Peter vid förra besöket på Ikea föreslog att vi skulle köpa påsklämmor fick jag den slutgiltiga bekräftelsen på att han verkligen är mannen i mitt liv.

Jag följer med intresse Krigarprinsessans blogg. Hennes pojkvän tjänstgör i Utlandsstyrkan och är under sju månader placerad i Mazar-i-Sharif i norra Afghanistan. Han tillhör med andra ord FS13, det förband som tog över ansvaret när mitt förband FS12 åkte hem i slutet av april.

Krigarprinsessan bloggar om hur det är att vara den i en relation som är kvar hemma, om sin längtan, oro och glädje. Jag tycker det är intressant att läsa eftersom det är ett perspektiv som inte brukar få så mycket utrymme. Huvudfokus brukar ligga på soldaterna och inte de som lämnas kvar hemma.

Jag tror inte riktigt vi är vana vid den bilden heller. Sverige har hittills i genomsnitt haft ungefär 1000 soldater ute på utlandstjänst i olika delar av världen. Att vara yrkesmilitär har också varit synonymt med att vara officer. Men med det framväxande Nordic Battle Group förändras detta. Det är redan nu möjligt att bli yrkesmilitär utan att bli officer och ambitionen från politiskt håll är att Sverige ska kunna bidra med ännu fler soldater i framtiden.

Gruppen hemmavarande makar, fruar, barn och föräldrar kommer i och med det också växa. Och deras behov av stöd och support. I dag erbjuds man som anhörig att komma på informationsträffar några gånger under utbildnings- och tjänstgöringstiden. Träffarna arrangeras på olika ställen i landet så att så många anhöriga som möjligt ska kunna delta.

För mig var det väldigt viktigt att min familj fick möjlighet att delta på dom träffarna. Förutom mina egna föräldrar och lillasyster släpade jag även dit sambons föräldrar och syster. Jag ville att dom skulle få så mycket kunskap som möjligt och jag ville att dom skulle få träffa mina kollegor och chefer. Om något skulle hända, skulle de ha något och några att referera till.

Det var förbandets personalchef och pastor som genomförde våra anhörigträffar och jag skrev en artikel om det som publicerades på försvarsmaktens webbsida.

Här kommer några bilder från vår anhörigträff på Livgardet i september förra året:

Tilltänkta svärfadern provar min skyddsväst och hjälm.

Mamma provsiktar med AK5 modell D med rödpunktssikte.

Pappa bäddar sin första militärsäng.

Vad fick du lära dig om journalistikens ekonomiska förutsättningarna på journalistutbildningen?

Inte så mycket, va?

Nä, inte jag heller. Det var först ute i den krassa verkligheten jag insåg att en tidning inte bara har läsare utan även kunder.

Som journalist vill man nämligen helst inte befatta sig med den smutsiga byk som annonsavdelningen hanterar. Och man vill helst blunda för det faktum att det är den byken som finansierar den egna lönen. Men faktum är ju att hur fantastisk journalistik som än produceras på redaktionen så kommer ingen läsare kunna läsa den om inte projektet är ekonomiskt hållbart. Därför borde även journalister få lära sig lite om ekonnomi.

Det tycker Jeff Jarvis, professor i journalistik på New York City University, också. Han undervisar bland annat på kurs som heter Entrepreneurial journalism där studenterna får utveckla en egen mediaprodukt - och projektet ska vara ekonomisk hållbart. När får vi se sådana kurser på en journalistutbildning i Sverige?

Alla djur älskar sina egna barn men förmågan att kunna älska andras barn är det bara människan som har.

Fritt ur minnet från Bicky Chakrabortys sommarprogram.

(Om någon till äventyrs undrar varför jag plötsligt fått blogghybris så beror det på att jag inte orkar sätta igång och packa inför flytten)

Antalet personer över 35 är växer på Facebook och antalet svenska användare är nu 90 000, skriver E24. Facebook-användarna är också högutbildade, i allafall i USA, och i vissa branscher har medlemskapet på communityt ersatt visitkort. Vart skall det egentligen sluta, undrar vän av ordning. Kommer Facebook överleva? Eller kommer de gå samma plågsamma död till mötes som Six Degrees?

Well, ingen vet. Men jag vet varför jag tycker Facebook är så coolt och varför jag tror att det kommer överleva. Det är inte för att man kan ladda upp bilder eller klottra meddelanden i varandras gästböcker. Det kunde man redan på Lunarstorm-tiden (typ år 2000). Nej, det coola med Facebook är att tjänsten faktiskt verkar ha potential att bli ett digitalt nav.

Du behöver nämligen inte mecka ihop en schysst Facebook-profil. Du kan via de olika applikationerna läsa in data från alla andra tjänster du redan använder, typ Flickr, Lastfm och Jaiku bara för att nämna några. De vänner du har på Facebook kommer åt allt. Det betyder att du äntligen kan sammanföra de kontakter du har på alla olika nättjänster. Smälta ihop dem liksom. Och din Facebook-profil kräver därmed minimalt med underhåll.

Det är det coola med Facebook!

Sen är det ju lätt att bli hooked i allafall. Men det är ju en annan ståry.

Igår kväll lade jag till "Cities I've visited"-applikationen på min Facebook-profil. Mangrant försökte jag klicka i alla städer jag någonsinn satt min fot i. I Europa blev det trångt. Snart försvann hela kontingenten under mina många knappnålshuvuden. Utanför Europa är det tunnare. New York, La Palma, Dubai och Abu Dhabi var de enda jag kunde klicka i. Kabul och Mazar-i-Sharif fanns inte ens med på kartan.

Jag gillar kartor. Funderade i flera år på att köpa en snygg världskarta att ha på väggen hemma och när jag väl gjorde det blev jag lycklig varje gång jag tittade på den. Jag skriver i dåtid, kartan finns kvar men har aldrig varit uppsatt här i Malmölägenheten. Efter flytten hoppas jag få upp den på väggen igen.

Anyway, vad jag ville komma till var att jag började fundera på alla platserna jag besökt igår. Vad dom betyder för mig, om dom överhuvudtaget har någon betydelse. Jag beslutade mig också för att införa kategorin en ny kategori på bloggen som ska handla om städer och platser. För jag är övertygad om att den fysiska världen gör större avtryck i vår mentala karta än vad vi kanske tror. Stay tuned... :)

Vikariat och projektanställningar har ju fördelen att man får se många olika redaktioner från insidan. Och man kan jämföra. Många saker är dock ganska lika, speciellt om tidningen är någelunda stor. Därför skrattar jag högt när jag läser Martin Kreugers beskrivningar av de olika redaktionstyperna.

Frågan är vart man som vikarie passar in? Förmodligen som papegoja. För som vikarie måste man utnyttja de futtiga sommarmånaderna man fått temporärt tillträde till det stora mediehuset väl. Man måste göra intryck. Och rätt person, oftast en chef, måste se vad man gjort. Om man lyckas väl kan man benådas ytterligare lite tid. Ett förlängt vikariat är en bekräftelse på att man är bra. I allafall duger man tills den magiska 11-månaders spärren slår till och man bli utlasad och tidningen tar in en ny fräsch vikarie som inte omfattas av någon besvärande arbetslagsstiftning.

Nu kanske det låter som jag är bitter och tycker synd om mig själv som inte har fått något fast jobb. Det är jag inte. Eller jo, kanske lite. Men mest arg är jag på mitt eget fackförbund SJF som inte verka fatta att Sveriges dagstidningar i huvudsak produceras av en armada rundvandrande vikarier som aldrig får stanna mer än 11 månader någonstans för att inte omfattas av lagen om anställningsskydd. Vart tog de frågorna vägen i varsel-tider som dessa?

Som en (vikarie-)kollega uttryckte saken:

- Varför ska jag strejka för att en redan fast anställd som ska få fem spänn mer i plånboken? En som redan omfattas av hela trygghetssystemet. Ska jag strejka ska det vara för viktigare frågor än så! Till exempel för att förändra systemet som gör att många tidningar kan bygga sin verksamhet på en ständig tillströmning av vikarier och projektanställda. Det vore något att strejka för!

Och själv kan jag inget annat än att hålla med.

Vad händer med dina blogginlägg, Flickr-bilder, Last.fm-spellistor, del.icio.us-länksamlingar och din Facebook-identitet när du dör? Inte för att måla fan på väggen men olycker händer ju faktiskt. I dagens Sydsvenskan finns en mycket intressant intervju med Martin Röll, tidigare bloggare på Das E-business Weblog, som fick samla upp de digitala arvet efter en av sina vänner som omkom i en olycka (tyvärr verkar artikeln inte finnas på nätet nu är den utlagd: I döda bloggares sällskap).

Så vad ska hända med dina nätprylar när du dör? Ska de plockas bort? Eller vara kvar som en digital gravsten? Har du i så fall samlat ihop användarid och lösenord och utsett en digital gravvårdare? Allt detta är mycket intressanta frågor som kanske inte känns så roligt att tänka på, men som börjar bli nödvändiga att fundera på i de digitala liv vi lever idag.

Vi fick IKEA-katalogen trots att vi har en "Ingen reklam!"-skylt på dörren! Det har jag aldrig fått förut, trots att jag envist hävdat att IKEA-katalogen är mer samhällsinformation än reklam.

Tack snälla brevbäraren! :-)

I syfte att kvalitetssäkra renheten hos hushållets diskgods vill jag härmed slå ett slag för diskning med svamp. Svampen är överlägsen diskborsten på flera olika sätt. Svampdiskning spar till exempel diskmedel samtidigt som uteffekten av det diskmedel man faktiskt nödgas använda blir högre än vid borstdiskning. Kvaliten på diskningen höjs också markant vid svampdiskning, eftersom det löddrar mer och diskmedlet därmed kommer åt matresterna lättare vilket ger en högre renhetsgrad.

Jag vet att min sambo företräder en annan åsikt i detta ämne och avvaktar förväntansfullt hans svarslägg :-D

Jag - vi - packar igen.
Känns inte som det var så länge sen sist...
*suck*
Saker man funderar på i flyttider som dessa...
- ska man sparar på sin enkel-lakan, enkel-överkast och udda handdukar just in case att man blir singel igen?
- Får man slänga saker man fått som present?
- Ska man spara fula små handdukar ifall en hundägare kommer på besök som vill torka av sin jycke?

... hmmm, packeriet fortsätter imorgon. Stay tuned.

Innan jag påbörjade studierna till journalist jobbade jag på Expressen som datatekniker. Detta var i nådens år 1998. En dag satt jag och klickade runt på servrarna av någon anledning och råkade hitta lite förproducerade Quark-sidor som jag nyfiket öppnade.

Det var en minnesbilaga över Astrid Lindgren. "Vi ses i Nangijala" löd rubriken på förstasidan. "Sista intervjun med Astrid" förkunnande en annan rubrik.

Men vadå sista tänkte jag. Hon lever ju fortfarande! Observera att detta var fyra år innan Astrid Lindgren faktiskt dog och att hon vid detta tillfälle förmodligen levde i all högönsklig välmåga där borta på Dalagatan.

En kollega förklarade att tidningen regelbundet gör "sista intervjuer" som inte publiceras med kändisar som står på tur att trilla av pinn.

Jag fick en klump i halsen och tänkte onda tankar om den cyniska journalismen. Man kan säga att min journalistiska oskuld dog där, med Astrid Lindgren. Fyra år innan Astrid själv lämnade jordelivet.

Ett år senare påbörjade jag journalistutbildningen på Södertörns högskola och är nu själv en del av den cynism som förproducerar dödsrunor över ännu levande personer.

Är det osmakligt eller är det som Andreas Ekström skriver på Sydsvenskans kulturblogg:

Jag för min del försvarar det fullt ut – en person som Ingmar Bergman ska vid sin död hedras med riktigt genomarbetad journalistik, gjord av de bäst lämpade.