triss i böcker

Inspirerad av inlägget Hur bloggister bokbloggar på det nya litterturcommunitet Xlibris bestämde jag mig för att skriva lite om vad jag läser.

Just nu läser jag tre böcker parallellt: Deckaren Upp till toppen av berget av Arne Dahl, A long way down av Nik Hornby och The bridges of Madison County av Robert James Waller.

Upp till toppen av berget såg ny ut när jag grabbade den i en Pressbyråkiosk på väg någonstan men jag insåg efter ett par sidor att den måste vara ett nytryck. För storyn som började rulla upp sig framför mig verkade utspela sig före alla de andra böckerna jag läst om Kerstin Holm, Paul Hjelm och de andra i A-gruppen. Jorge Chavez och Sara Svenhagen var till exempel inte ihop, och Gunnar Nyberg verkar bara vara i början av sin förvandlingsprocess. Som vanligt spretar de olika historierna lite och det tar en stund att komma in i Dahls böcker. Men jag gillar honom, han är en av de bättre svenska deckarförfattarna.

The bridges of Madison County har stått jättelänge i min bokhylla. Såpass länge att omslaget blivit alldeles solblekt på ryggsidan. Jag greppade den för två veckor sedan ungefär, inspirerad av kursen i Creative Writing som jag sökt på Malmö högskola till hösten. Ska jag skriva på engelska måste jag börja med att läsa. På så sätt fick The bridges of Madison County äntligen audiens på mitt nattygsbord. Boken är lättläst, även för mig som annars är för lat för att läsa på engelska. Dessutom griper det fascinerade förhållandet som utvecklas mellan bondhustrun Francesca och fotografen Robert omedelbart tag i mig. Det är heller inte svårt att känna som om man vore där, i Madison County, i augusti 1965. Med de varma kvällarna, den kvävande grannsämjan och äventyret som man inte vill och inte kan hålla sig ifrån. En bra bok för mig att börja den engelska språkträningen med.

A long way down grabbade jag på Arlanda på väg hem till Malmö, trots att jag redan hade två påbörjade böcker. De låg dock i den incheckade väskan och för att inte dö av tristess fram till planet gick kände jag mig nödgad att inhandla ytterligare en. Tidigare har jag läst About a boy av samme författare och gillade den, och hittills känns det som A long way down håller samma kvalisort. Det är ett roligt grepp det här att låta alla fyra huvudpersonerna skriva i jag-form, även om det blir lite rörigt. Att göra humor av självmordstemat påminner annars lite om Arto Pasilinnas Kollektivt självmord som jag läste för en massa år sen.