Så tuktas en argbigga

Förr veckan var jag med pojkvännen och såg Så tuktas en argbigga på Malmö dramtiska teater. Han gillade den, själv är jag mer skeptisk. Lite besviken. Kanske hade det underlättat om jag hade haft handlingen klar för mig men nu när jag saknade den blev pjäsen bara... förvirrande.

Gammaldags styltig dialog, italienska namn, herrefolk och tjänare blandades med ny scenografi, nya kläder och nutida tokigheter. I Invasion som vi såg på Stockholms stadsteater för någon månad sedan funkade det - men inte här. Jag tror pjäsen vunnit på att antingen göras som ett klassiskt tidstypiskt drama där dialog och kostymer hängde ihop - eller varför inte skriva om dialog, ge personerna nya namn och placera handlingen i dagens Sverige? Historien har ju absolut bäring på dagens samhälle.

Sydsvenskans recencent Boel Gerell tyckte att Så tuktas en argbigga "i stora drag är en välskapt föreställning, visuellt anslående och underfundigt komponerad men med löften om något mer och större som inte fullt ut infrias." Hon retar sig dock inte på de smällande dörrarna som jag gör.

Mycket av scenografin i pjäsen bygger nämligen på ett 10-tal dörrar som skådespelarna springer in och ut ur. Jag har svårt för smällande dörrar på teater...

Men dansen var cool! Den gillar jag. Och jag går inte där ifrån helt utan nya tankar... en bär jag i allafall med mig hem:

En man får vara hur knäpp som helst - folk gillar honom ändå på något konstigt sätt. Samma regel är dessvärre inte tillämplig på personer av kvinnligt kön. Där är reglerna betydligt snävare. Vilket osökt leder mig in på en intressant intervju som publicerades i gårdagens Sydsvenskan: Som man fick Katarina utrymme. Kanske borde pjäsens Katarina gjort som den intervjuade Katarina - bli Mikael och helt plötsligt bli sedd på ett helt annat sätt...