springa - sprang - sprungit

Jag har fyra minuter till tunnelbanan hemma i Bandhagen.
Det är jättenära.
Man behöver knappt kliva utanför dörren innan man är där.

Därför är det väldigt lätt att vänta till absolut sista sekunden innan man masar sig iväg. För man har ju så himla nära. Och missar man en tunnelbana är det oftast bara 10 minuter till nästa och sällan är det en katastrof att vara 10 minuter sen. I allafall i mobiltelefonernas tidevarv.

Men om man missar 11.51-tuben när man skall med ett tåg till Lund 12.20 från Centralen hjälper inga mobiltelefoner. Och då är 10 minuters väntan till nästa tåg alldeles för länge.

När jag väl kommer till T-Centralen har jag tre minuter till godo innan tåget ska gå. Jag lägger i högsta växeln och älgar mig upp för rulltrappan i omkörningsfilen. En gammal dam rycker förskräckt till sig sin väska när hon hör mitt ilskna stampande. Väl uppe i biljetthallen börjar jag springa samtidigt som jag spanar mot gångtunneln för att se om där är mycket folk (att försöka springa där i rusningstrafik liknar ett självmordsuppdrag). Som tur var ser det lugnt upp. Precis när jag skall forcera spärrarna dyker det upp en auktoritär kroppshydda framför mig.

- BILJETTKONTROLL!!!

Jag gräver depserat efter den jäkla remsan som jag vet ligger i jackfickan men som vägrar låta sig hittas. Flera minuter tar det säkert. Blåjackan står resolut kvar. Till slut får jag fatt på den och nästan utan att titta på den viftar den han förbi mig.

Nu är jag verkligen sen!

Jag rusar vidare och kryssar mellan människohindren i gångtunneln. Är det så här det känns att vara flipperkula? Hittar en infotavla med mitt tågs spårnummer och rusar dit. Upp för trapporna. Jaaaaaa, tåget står kvar! Jag häver mig in i första bästa vagn och ställer ned min väska. Lungorna hänger nästan utanför men jag är så glad så glad att jag hann med tåget!

I höjd med Södertälje Syd har jag slutat flåsa och kan påbörja jakten på min plats. Vagn 3 plats 49.

Nu vet jag varför jag inte blev sprinter...