Invasion (del 2)

En jobbig sak med att gå på teater är att man riskerar att inte förstå. Jag är alltid lite nervös att alla andra i salongen skall förstå det briljanta i pjäsen men att jag själv sitter där och inte fattar jota. En viss fin-kulturell osäkerhet har jag alltså i ryggsäcken. När jag går på teater låtsas jag att jag är en sån där kulturell människa som går på teater. Ha, tänk om dom bara visste att jag egentligen föredrar massproducerade actionfilmer. Då hade jag förmodligen inte ens fått köpa biljett... ;)

I sitt sommarprogram citerade regissören Farnaz Arbabi en kompis som menade att "Teater är Public Service sista utpost". Om man anlägger ett sådant praktiskt perspektiv på den fiiina teaterkonsten... bör ju jag ha, så som varande hederlig skattebetalare, en viss rätt att få valuta för mina inhöstade pengar. Kanske har jag till och med rätt att kräva att teatern skall spela pjäser som jag har en sportslig chans att förstå?

Om man tänker sig en skala, där det mest svårförstådda teaterstycket jag sett (Princessdramer av Elfriede Jelinek) hamnar på svårhetsvärde 10 och det mest lättförståeliga (öh, vad det nu skulle vara eftersom alla pjäser på något sätt alltid efterlämnar några frågetecken) har svårhetsvärde 0 - vart skulle då Invasion hamna?

Kanske som en trea?

I huvudsak är Invasion en konkret pjäs. Jag gillar leken med tid och rum och det parallella handlingarna och att man får se exakt samma händelsförlopp igen men ur en annan persons synvinkel. Det är intelligent. Och jag förstår precis telemarketingkillens känsla när han raggar på fina bruden och får hennes telefonnummer och allting känns sådär bra och fåglarna kvittrar och när till och med nattbusschauffören låter en åka gratis hem till sin förort - då vet man att livet håller på att vända till det bättre! :-)

Sen gillar jag kläderna. Skådespelarna är klädda i typ femtiotals äppelknyckarbyxor samtidigt som handlingen utspelar sig i nutid. Det ger lite Karl-Bertil Jonsson-känsla, dvs man tolkar de tidstecken man ser men ekvationen går inte riktigt ihop. Det är förmodligen helt medvetet gjort - och det är bra.

Vi satt på andra raden och eftersom Lilla Scenens scen inte är sådär hög så hade vi utmärkt utsikt. Att nästan sitta i knäet på skådespelarna, att se varje ansiktsuttryck - det är häftigt och det är därför teater är outstanding jämfört med film. När jag sitter sådär nära drabbas jag av en ödmjukhet inför skådespelarna. Att de står där, kväll efter kväll, och ger allt om och om igen för att vi 300 i publiken skall få en minnesvärd upplevelse. Dom kan inte ha en dålig dag, och även om dom har det måste dom försöka ge allt ändå. Dom har ju ingen cubical att gömma sig i direkt, den egna kroppen och rösten är ju deras främsta arbetsredskap.

Fortsättning följer...