Invasion (del 1)

Vems territorium är teatern? Vem tillhör den? Publiken eller utövarna? Vad kan man som publik kräva av sin teater? Vad får publiken kräva? Pengarna tillbaka om man inte är nöjd med vad som visas på scenen?

Så skriver regissören Farnaz Arbabi i programbladet till Invasion och pjäsen börjar också med ett ifrågasättande. Det tar ett tag innan jag fattar vad som är på gång. Redan innan vi gick in i salongen har jag nämligen noterat att publiken består av mycket fler ungdomar än normalt. Brevid oss sitter ett fnittrande tjejgäng och mitt finkulturtants-jag hinner irriterat tänka "måtte dom hålla käft när det väl börjar".

Och det gör dom. Men däremot tjattras det mycket några rader bakom oss. Jag blir ånyo irriterad och tänker "men vafan - håll käft och uppför er - ni är ju pinsamma!" Jag skäms å deras vägnar inför skådespelarna som ju måste märka att det i något i salongen som inte stämmer.

Men ju mer skruvad dialogen på scenen blir - ju mer börjar jag inse att debaclet två rader bakom oss faktiskt ingår i pjäsen. Och mycket riktigt, några minutser senare kliver de två killar som fört oväsen fram på scenen och börjar agera.

Vilken lättnad!

Sen börjar den egentliga föreställningen. Eller gör den det? När vi efter en och en halv timme når slutet undrar jag om det inte egentligen är slutet som är början. Låter det förvirrat? Jo, men Invasion är lite förvirrad. Den består av löst sammanfogade fragment: parallella händelsekedjor i både tid och rum och det är först på slutet som man faktiskt fattar allt. Eller gör man det?

Fortsättning följer (för nu skall vi iväg på schlagermiddag på Lilla Essingen :-))