March 2006 Archives

Andreas Ekström på Sydsvenskans Kulturblogg hamnade mitt i den gigantiska seriekrocken på E22:an utanför Lund tidigare i veckan. Han imponeras av räddningspersonalens arbete och minns plötsligt ett citat ur Life's little instructionbook:

När du ser någon offentliganställd göra sitt jobb, en brandman, en parkskötare, stanna till och tacka dem för det arbete de gör.

Att någon gång då och då tacka dem vars service vi alltid tar för given tycker jag låter som ett mycket bra råd.! Undra vilken offentliganställd som skall få mitt nästa tack? Kanske tunnelbaneförarna i Stockholm om dom räknas som offentliganställda. Vem skulle du vilja tacka?

I dag står Anders Brännström, högste chef för de svenska utlandsstyrkorna och tidigare brigadgeneral i KFOR, för Tankar för dagen i P1.

Jag har konverterat.

Från Saucony till Reebok.

Wow. Stort. Nu skall det bli springa av! :-)

Kulturbloggen och Stationsvakt rockar loss i den första Sju minuter-podcasten. Jag och Gustav är också med i projektet men vårt premiäravsnitt dröjer något.

Kommentarerna på sjuminuter.se funkar tyvärr inte ännu och webmastern lovar att fixa det snart...

Ida har hittat sin farfars dagbok från 1923 när han precis träffat sin blivande fru, och Idas blivande farmor, Annie:

Vi gingo sedan hem och hade en stilla stund i trappen. Hon blir mig kärare för var gång. Det var med möda vi kunde slita oss ifrån varann.

Åh så underbart! Jag skulle också vilja läsa mina far- och morföräldrars dagböcker! Vilket osökt leder mig till en av mina käpphästar, nämligen den om allas vårt ansvar att nednedteckna vårt livs historia! En uppmaning som min mamma faktiskt följde (1, 2, 3, 4) och som jag är väldigt tacksam för. Undra om pappa tänker följa efter...

Och beträffande längden av min och Thereses bekantskap, så kan jag lugna dig med att om jag så ägnade resten av livet åt att leta skulle jag aldrig hitta en kvinna som jag hellre skulle vilja ha barn med!

Paul snoppar av sin mor som tycker det är på tok för tidigt för honom och Therese att skaffa barn, de har ju gubevars bara varit tillsammans några månader. (ur Therese tillstånd av Hanne-Vibeke Holst)

"Likheterna med den oranga revolutionen är stora - en västra del av landet som strävar mot väst och demokrati och en östra del av landet som hellre orienterar sig mot Ryssland och Moskva" kommenterade Kjell Albin Abrahamsson den senaste utvecklingen i Vitryssland i gårdagens Studio Ett. Han pratade också om Polens roll och det faktum att den vitryska oppositionen till stor del består av polsktalande, katolska vitryssar. I landet bor också 400 000 etniska polacker. Av regimen beskylls demonstrationerna också för att vara orkestrerade ifrån Warzawa.

Klockan 12 i dag planeras ytterligare en stor demonstration på Oktobertorget i Minsk. Även i Stockholm planeras en stödaktion.

yesfuture har postat bilder från Oktobertorget på Flickr.

Fler svenska bloggar om vitryssland, polen och demokrati.

Jag har placerat min blogg i Lund på bloggkartan.se

(jag har egentligen helt andra saker för mig just idag än att sitta med sånt här... men det är ju sååå roligt!)

Jag önskade mig två Hanne-Vibeke Holst-böcker i julklapp: Kronprinsessan och Trilogin om Therese Skårup. Kronprinsessan sträckläste jag klart strax innan teveserien började och nu har jag påbörjat Therese tillstånd som är den första boken i trilogin.

Hanne-Vibeke Holst är så jädra bra! Jag gillar hennes sätt att formulera sig och det känns som textens själ överlever översättningen från danskan. I sina böcker väver hon skickligt ihop handlingen och intrigen känns helt igenom trovärdig. Glädjande nog lyckades ju inte heller SVT svärta ned Kronprinsessan genom en dålig teveserie, utan den kändes helt i klass med boken.

Vi har företsen startat en bokcirkel på jobbet och första boken på listan blev Patient 67 av Dennis Lehane. Jag har inte läst något av honom tidigare men blev positivt överraskad. Skall bläddra igenom den ytterligare en gång innan träffen på torsdag eftersom det gått några veckor sedan jag läste ut den.

Andra bloggar om böcker.

Äntligen en Fredagsfyra som appelerar till mig!

1. Hur ofta äter du gröt?
Varje morgon!

2. Brukar du göra egen gröt, vilken sorts gröt då?
Oftast havregrynsgröt. Ibland risgrynsgröt.

3. Hur nyttigt tycker du det är att äta gröt?
Mycket nyttigt och framför allt mycket mättande. Om jag inte får min gröt på morgonen blir jag kinkig!

4. Vilken är den godaste gröten?
Mammas risgrynsgröt! Men min havregrynsgröt med solrosfrön, linfrö, äpplebitar och mycket kanel går inte heller av för hackor :)

Solen strålar och snön är borta från trottoarerna. Jag tror banne mig att våren snart är här! Nu hoppas jag bara det blir lite varmare också så man kan lägga halsduken på hyllan för det här året.

Även Gustav har gjort vårobservationer i Lund.

- Hej!
- Hej!
- Stör jag?
- Nej.
- Vad gör du?
- Frilägger en mammut.
- Okej...

Snuva och halsont har tvingat mig att låta löparpjucken stå kvar på hyllan de senaste två veckorna. Fast nu börjar det i ärlighetens namn snarare närma sig tre veckor och jag är egentligen frisk och fullt springduglig.

Så varför springer jag inte?

"The exception kills" läser jag i en Runners World-artikel om hur man håller motivation uppe under den långa, mörka och kalla vintern. Varje missat träningspass ökar sannolikheten för att man skall hoppa över fler, slår artikelförfattaren fast och jag kan inte annat än att hålla med.

Så för att bryta med min nya soffpotatis-ovana lurar jag mig själv. Jag tar på mig kläderna och lovar mitt soffpotatis-jag att först därefter skall bestämma om jag skall ut och springa eller ej.

Det funkar klockrent! För när man väl står där i löpartajts och träningsjacka och tar man inte av dem igen. Man masar sig minsann iväg på en liten runda. 1-0 till mitt löpar-jag!

Det är allmänbildande att jobba på tidning. I dag har jag bland annat haft förmånen att få leta svaren till följande frågor:

1. Vad är en mitra?
   
2. Vad heter påk på engelska?
   
3. Vad har T70, Sherman och Churchill gemensamt?
   
4. Förstördes verkligen Karthago eller kan man besöka ruinerna än i dag?

Kan du svaren? (och tjyvgoogla nu inte!)

Skall Laila Freivalds göra en Charlotte Ekeblad nu och flytta till Halland och bedriva personvalskampanj?

1. Mindre snö än i Stockholm

2. Lagom stor

3. Cykelvänlig

4. Mysigt med kullerstensgator och småhus mitt i stan

5. Nära till naturen

Lunchen avnjöts på i vårväder. Nu snöar det. Vad i glödhetaste helvete??!!

Vi äter middag klockan 22.40. Det är lite sent tycker jag. I morgon får det lov att bli andra bullar! *fnissfniss*

En jobbig sak med att gå på teater är att man riskerar att inte förstå. Jag är alltid lite nervös att alla andra i salongen skall förstå det briljanta i pjäsen men att jag själv sitter där och inte fattar jota. En viss fin-kulturell osäkerhet har jag alltså i ryggsäcken. När jag går på teater låtsas jag att jag är en sån där kulturell människa som går på teater. Ha, tänk om dom bara visste att jag egentligen föredrar massproducerade actionfilmer. Då hade jag förmodligen inte ens fått köpa biljett... ;)

I sitt sommarprogram citerade regissören Farnaz Arbabi en kompis som menade att "Teater är Public Service sista utpost". Om man anlägger ett sådant praktiskt perspektiv på den fiiina teaterkonsten... bör ju jag ha, så som varande hederlig skattebetalare, en viss rätt att få valuta för mina inhöstade pengar. Kanske har jag till och med rätt att kräva att teatern skall spela pjäser som jag har en sportslig chans att förstå?

Om man tänker sig en skala, där det mest svårförstådda teaterstycket jag sett (Princessdramer av Elfriede Jelinek) hamnar på svårhetsvärde 10 och det mest lättförståeliga (öh, vad det nu skulle vara eftersom alla pjäser på något sätt alltid efterlämnar några frågetecken) har svårhetsvärde 0 - vart skulle då Invasion hamna?

Kanske som en trea?

I huvudsak är Invasion en konkret pjäs. Jag gillar leken med tid och rum och det parallella handlingarna och att man får se exakt samma händelsförlopp igen men ur en annan persons synvinkel. Det är intelligent. Och jag förstår precis telemarketingkillens känsla när han raggar på fina bruden och får hennes telefonnummer och allting känns sådär bra och fåglarna kvittrar och när till och med nattbusschauffören låter en åka gratis hem till sin förort - då vet man att livet håller på att vända till det bättre! :-)

Sen gillar jag kläderna. Skådespelarna är klädda i typ femtiotals äppelknyckarbyxor samtidigt som handlingen utspelar sig i nutid. Det ger lite Karl-Bertil Jonsson-känsla, dvs man tolkar de tidstecken man ser men ekvationen går inte riktigt ihop. Det är förmodligen helt medvetet gjort - och det är bra.

Vi satt på andra raden och eftersom Lilla Scenens scen inte är sådär hög så hade vi utmärkt utsikt. Att nästan sitta i knäet på skådespelarna, att se varje ansiktsuttryck - det är häftigt och det är därför teater är outstanding jämfört med film. När jag sitter sådär nära drabbas jag av en ödmjukhet inför skådespelarna. Att de står där, kväll efter kväll, och ger allt om och om igen för att vi 300 i publiken skall få en minnesvärd upplevelse. Dom kan inte ha en dålig dag, och även om dom har det måste dom försöka ge allt ändå. Dom har ju ingen cubical att gömma sig i direkt, den egna kroppen och rösten är ju deras främsta arbetsredskap.

Fortsättning följer...

Fem saker som gjort denna helg i mars till ett guldkorn:

- Kompledig på fredagen gjorde helgen lääängre än vanligt (och den är ju inte slut än!)
- Teaterbesök
- Mumsig älgbiff och schlagerfinal i goda vänners lag
- Mycket myyys med pojkvännen
- Långa stockholmsprommenader (hur sjutton skall jag kunna flytta här ifrån?)

Inspirerad av Liza på Språkmakargatan.

Vems territorium är teatern? Vem tillhör den? Publiken eller utövarna? Vad kan man som publik kräva av sin teater? Vad får publiken kräva? Pengarna tillbaka om man inte är nöjd med vad som visas på scenen?

Så skriver regissören Farnaz Arbabi i programbladet till Invasion och pjäsen börjar också med ett ifrågasättande. Det tar ett tag innan jag fattar vad som är på gång. Redan innan vi gick in i salongen har jag nämligen noterat att publiken består av mycket fler ungdomar än normalt. Brevid oss sitter ett fnittrande tjejgäng och mitt finkulturtants-jag hinner irriterat tänka "måtte dom hålla käft när det väl börjar".

Och det gör dom. Men däremot tjattras det mycket några rader bakom oss. Jag blir ånyo irriterad och tänker "men vafan - håll käft och uppför er - ni är ju pinsamma!" Jag skäms å deras vägnar inför skådespelarna som ju måste märka att det i något i salongen som inte stämmer.

Men ju mer skruvad dialogen på scenen blir - ju mer börjar jag inse att debaclet två rader bakom oss faktiskt ingår i pjäsen. Och mycket riktigt, några minutser senare kliver de två killar som fört oväsen fram på scenen och börjar agera.

Vilken lättnad!

Sen börjar den egentliga föreställningen. Eller gör den det? När vi efter en och en halv timme når slutet undrar jag om det inte egentligen är slutet som är början. Låter det förvirrat? Jo, men Invasion är lite förvirrad. Den består av löst sammanfogade fragment: parallella händelsekedjor i både tid och rum och det är först på slutet som man faktiskt fattar allt. Eller gör man det?

Fortsättning följer (för nu skall vi iväg på schlagermiddag på Lilla Essingen :-))

Jag vet inte vad jag skall blogga om så jag väljer helt enkelt de fem första etiketterna från bloggar.se:

1. Politik - oh well (som Ebba skulle sagt)... jag kilar numera stadigt med en folkpartist - är det månne tillräckligt politiskt?

2. Melodifestivalen - oh yeah! Jag fattar inte varför jag tittar men jag bara måste! Kanske är det för att schlager faktiskt är som livet självt. Mest menlöst trallande men så helt plötsligt, out of nowhere, glimmar det till och så är lyckan (i alla fall i tre minuter).

3. Film - har det inte blivit särskilt mycket av senaste tiden. Min senast sedda film är i allafall Brokeback Mountain, senaste sedda biofilm är Narnia, dessförinnan Flightplan och till filmer jag vill se hör Tusenbröder, A history of violence och North Country.

4. Musik - kan man lyssna på något annat än schlager just nu? ;) Här är i allafall mina musiktopplistor.

5. Carola - melodifestivalens vinnare! Jag skulle bli mycket förvånad om hon inte kammade hem segern imorgon. Carola är liksom schlager. När hon vann 1983 var jag 10 år och det är också den första Melodifestival som jag minns. Om hon representerar Sverige kommer vi ha goda chanser i Athen.

I dag gick det att gå hem från jobbet utan både mössa och vantar och utan att frysa ihjäl på kuppen! En helt otrolig känsla - jag tror fan våren är på väg! (inte en sekund för tidigt!) Och vem vet, inom några månader kanske snön försvinner också - det vore ju kalas med isfritt till midsommar :-)

Hurra, hurra, hurra! Jag skall på teater och se Jonas Hassen Khemiris pjäs Invasion på Stadsteatern i Stockholm regisserad av Farnaz Arbabi. Har velat se en pjäs av henne ända sedan jag hörde hennes sommarprogram för ett och ett halvt år sen!

Jag har installerat en ny cool plugin till Movable Type: FlickrPhotos. Med den kan man hämta tumnaglar från sina foton på Flickr enligt massa olika villkor, till exempel senaste uppladdade, senast tagna, märkta med en viss tag eller efter 'interestingness' som baseras på hur många som tittat på bilden, hur många som markerat den som favotit, antalet kommentarer mm. På min about-sida testar jag den.

Det här är ju precis vad jag letat efter för att kunna låta bloggen och mina foton smälta samman mer! Åh vad kul! :-)

Senaste veckorna har man i artiklar och notiser i Sydsvenskan kunnat följa SAC, syndikalisternas, protester mot en lokal caféägare här i Lund. SAC anklagar caféägaren för att ha hotat och misshandlat en av sina anställda. Huruvida detta är sant eller är för en utomstående inte lätt att veta. Syndikalisternas ilska går däremot inte att ta miste på. Arga unga män och kvinnor bärandes på svarta och röda fanor har med viss regelbundenhet fattat posto på den tämligen smala trottoaren fram Café Lundagård mitt i centrala stan. Man har trackaserat kaffe- och semlesugna människor som haft för avsikt att besöka caféet och också tapetserat Lund med affischer som smädar caféägaren.

Igår var det dags för en ny aktion. Denna lockade dock bara 30 demonstranter men lyckades ändå reta upp en förbipasserande (och förmodligen kaffesugen) man. Han ställde sig, enligt Sydsvenskan, framför demonstrationen och vrålade:

– Ni ungdomar borde skämmas över att inte ha ett arbete att gå till istället för att stå här.

Svaret från SAC-arna lät inte vänta på sig:

– Men det är ju lördag.

Som sagt. På lördagar får man faktiskt demonstrera! Om man nu inte har något bättre för sig... :-) Hela artikeln finns att läsa här.

Jag har fyra minuter till tunnelbanan hemma i Bandhagen.
Det är jättenära.
Man behöver knappt kliva utanför dörren innan man är där.

Därför är det väldigt lätt att vänta till absolut sista sekunden innan man masar sig iväg. För man har ju så himla nära. Och missar man en tunnelbana är det oftast bara 10 minuter till nästa och sällan är det en katastrof att vara 10 minuter sen. I allafall i mobiltelefonernas tidevarv.

Men om man missar 11.51-tuben när man skall med ett tåg till Lund 12.20 från Centralen hjälper inga mobiltelefoner. Och då är 10 minuters väntan till nästa tåg alldeles för länge.

När jag väl kommer till T-Centralen har jag tre minuter till godo innan tåget ska gå. Jag lägger i högsta växeln och älgar mig upp för rulltrappan i omkörningsfilen. En gammal dam rycker förskräckt till sig sin väska när hon hör mitt ilskna stampande. Väl uppe i biljetthallen börjar jag springa samtidigt som jag spanar mot gångtunneln för att se om där är mycket folk (att försöka springa där i rusningstrafik liknar ett självmordsuppdrag). Som tur var ser det lugnt upp. Precis när jag skall forcera spärrarna dyker det upp en auktoritär kroppshydda framför mig.

- BILJETTKONTROLL!!!

Jag gräver depserat efter den jäkla remsan som jag vet ligger i jackfickan men som vägrar låta sig hittas. Flera minuter tar det säkert. Blåjackan står resolut kvar. Till slut får jag fatt på den och nästan utan att titta på den viftar den han förbi mig.

Nu är jag verkligen sen!

Jag rusar vidare och kryssar mellan människohindren i gångtunneln. Är det så här det känns att vara flipperkula? Hittar en infotavla med mitt tågs spårnummer och rusar dit. Upp för trapporna. Jaaaaaa, tåget står kvar! Jag häver mig in i första bästa vagn och ställer ned min väska. Lungorna hänger nästan utanför men jag är så glad så glad att jag hann med tåget!

I höjd med Södertälje Syd har jag slutat flåsa och kan påbörja jakten på min plats. Vagn 3 plats 49.

Nu vet jag varför jag inte blev sprinter...

Jag har liksom inte lyckats bli riktigt vän med Photoshop ännu. Därför blev jag superglad för några dagar sedan när jag upptäckte att man i Indesign CS (och säkert i CS2 också) kan exportera till jpg-format!

Indesign är ju mitt dagliga arbetsredskap och där känner jag mig mycket mer hemma än i Photoshop. Tidigare har jag förståss utnyttjat Indesign-funktionen att exportera till pdf, men inte funderat närmare på att man ju faktiskt kan välja aven jpg i drop-down-menyn.

Upptäckte också att om man grupperar objekt och väjer exportera kan man välja att exportera bara det grupperade objeketet! Det betyder att man om man vill göra roliga grejer med text och bild, som min köttfärslimpa här till höger eller mitt fejkade kylskåpspoesi två inlägg ned, så går det alldeles utmärkt att göra i Indesign. Weehaa, detta öppnar ju oanade möjligheter! :-)

Skaffa inte en inneboende om du inte vill:
- plocka upp hans ölburkar
- städa i badrummet efter honom (uppskattar speciellt högen med rakapparatshårstrån i badrumsskåpet)
- tapetsera om i sovrummet eftersom han suttit och lutat stolen mot väggen så att tapeten skavts av

I dag beger sig Jobba jämt till min gamla högstadieskola Hjällsnässkolan i Gråbo! Det avsnittet tänker jag minsann inte missa! :-)