Ich bin meine eigene Frau
Jag visste inte att det ens gick att tala svenska med bayersk brytning. Men det gör det! Björn Kjellman bevisade det i dag när Elin och jag såg honom i pjäsen Jag är min egen fru på Stockholms stadsteater.
Björn Kjellman är en lysande skådespelare och Charlotte von Mahlsdorf en mycket intressant bekantskap. Vilken kvinna! Eller man... eller spelar det egentligen någon roll? Och jag hade ingen aning om att hon bodde sina sista år i Sverige! Från Berlin till Laxå, jisses... Och DDR - vilka sår den staten har efterlämnat! När Stasi-arkiven öppnades skrevs kilometervis om det utbredda angiveriet, om hur äkta män spionerat på sina fruar, barn på sina föräldrar och dissidenter på varandra, men i dag skriver man hellre klämmiga artiklar om ostalgin.
Pjäsen är också en sällsynt språklig upplevelse. Eftersom Björn Kjellman spelar alla roller själv, iklädd samma klänning, får han lita till röst och kroppsspråk för att kunna gestalta de olika karaktärerna. Han pratar svenska med tysk-, bayersk (!), brittisk och amerikansk brytning. Han står, går och rör sig på olika sätt. Att med så till synes enkla medel lyckas gestalta en helt annan person är otroligt skickligt. Björn Kjellman är brilljant!
Jag är min egen fru är en mycket sevärd pjäs! Skynda, skynda för att få biljett till någon av de få föreställningar som är kvar!
Den skulle jag vilja se! Jag lärde mig lite skoltyska men sen lärde jag mig bayerisch på plats i Oberbayern - und ich liebe Bayerisch! Möjligen var det lättare för mig som har rejäla "sch"-ljud på öschötska!
Den skulle jag vilja se! Jag lärde mig lite skoltyska men sen lärde jag mig bayerisch på plats i Oberbayern - und ich liebe Bayerisch! Möjligen var det lättare för mig som redan hade rejäla "sch"-ljud på öschötska!
Han är verkligen briljant, synd att jag missar föreställningen.
Har förresten kommenterat din kommentar på min blog :)
Kul att läsa en recension. Jag såg att pjäsen skulle sättas upp och lade överhuvudtaget märke till att tyska teman överväger på Stadsteatern denna säsongen. Sabine Spielrein, Klaus Manns Mefisto (om jag minns rätt) och så Charlotte von Mahlsdorf. Var det inte något mer?