March 2005 Archives

Som göteborgare i förskingringen gläds jag naturligtvis åt den nya IFK Göteborg-bloggen Bara ben på Glenn Hysén. Detta är precis vad bloggosfären saknat! Rock on ;-)

Har just kommit hem efter att ha tillbringat fem härliga dagar i Dublin. Där var det redan vår, sol, ljumma vindar, gröna gräsmattor, uteserveringar och lätta vårjackor. Underbart!

Kontrasten när planet landade i Stockholm i går på eftermiddagen var... eh... avsevärd och avskyvärd. Vad mig anbelangar så får vintern gärna lämna över stafettpinnen till våren nu. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Här kommer en reserapport:

Onsdag 16 mars
Flyg Stockholm - Dublin. Inkvartering på Portobello Hotel inte så långt från centrum. Kastade in väskorna och promenerade ned på stan. Njöt av solskenet och de härliga vårvädret. Strosade runt och insöp pre-St Patrick's atmosfären. Hamnade till slut nere i Temple Bar som ligger längs floden Liffey och som visade sig vara ett helt kvarter med pubar och inte en enda som jag i min enfald trott :) Käkade och begav oss tillbaka till hotellet. Stridssov i 30 minuter, fixade iordning oss och träffade resten av gänget vid 21-tiden på puben på hotellet. Testade Smithswicks, en ale som tillverkas av Guinness. Den var god :)

Torsdag 17 mars - St Patrick's Day
Irlands nationaldag firas till minne av helgonet St Patrick som enligt legenden var den som kristnade Irland. För att förklara treenigheten för hedningarna använde han sig av en treklöver och den är i dag en symbol för Irland. St Patrick sägs också vara den som drev bort alla ormarna från ön. Vi började den stora dagen med att promenera ned till O'Connor Street för att titta på paraden. Det var hur mycket folk som helst och de flesta var utstyrda i nåt grönt eller orange eller både ock. När vi gjorde halt vid en pub i närheten testade jag kärringversionen av Guinness: öl med black currant i (mumma!) Därifrån begav vi oss till Croke Park för att titta på hurling och irländsk fotboll. Jag hade inte sett någon av dessa sporter innan men föreställ dig att spela innebandy utan regler på en gräsfotbollsplan och du är ganska nära ;) Det tog ett tag att fatta reglerna men sen var det kul. Irländsk fotboll påminde om rugby, mycket spring och folk som hamnade i högar. På kvällen var det fin middag med tal och hela baletten. Kvällen avslutades vid tretiden på morgonen på puben på hotellet. En mycket trevlig dag, kväll och natt!

Fredag 18 mars
Lite trött var jag allt när klockan ringde men är man turist så är man. Upp och hoppa redan vid 09 för att få frukost och sen var det ut på stan som gällde. Vi spatserade runt lite, faktiskt ända ut till Guinness-fabriken men där var kön nästan en timme lång så vi hoppade på en bussrundtur istället. Det var skönt att vila fötterna och få Dublin serverat framför sig. Bussen åkte bland annat ut till Phoneix Park som sägs vara världens största park som ligger innanför stadsgränsen. Inte illa! Förutom massa gräsmattor och träd ligger även presidentens palats där inne. Bussen tuffade vidare längs floden Liffey, fram till O'Connor Street med den gigantiska milleniemonumentet, kallat The Spike (eftersom den ser ut som en stor spik), och sedan över på andra sidan floden förbi Trinity College, shoppingområdet Grafton Street, St Stephens Park och de victorianska husen med sina vackra (och välfotograferade) dörrar, Molly Malone-statyn und so weiter. På kvällen käkade vi och drack öl nere i Temple Bar. Där var verkligen mycket folk i rörelse och nästan omöjligt att hitta plats att sitta men efter lite letade så gick det bra. Sent i säng även denna kvällen.

Lördag 19 mars
Sista dagen i Dublin firades med lite seriös shopping nere på Grafton Street. Jag njöt av att strosa omkring, kisa i solen, dricka kaffe på en uteservering och titta på folk och känna mig urban ;) Hittade en väldigt trevligt bokhandel men lyckades gå därifrån utan att köpa något ;) På eftermiddagen satt vi på en pub och tittade på rugby: Irland mötte Wales och fick stryk och därmed hade walesarna blivit Grand Slam-mästare eftersom de vunnit alla tidigare matcher också. Puben var packad med både röd- och grönklädda fans men stämningen var på topp och efteråt gratulerade irländarna storsint walesarna till segern, det var första gången på nästan 30 år som Wales vann. Är det inte risk för slagsmål, frågade jag en irländare. Nä, sa han, inte nu när det var Wales som vann men hade det varit England... då hade man inte kunnat veta så säkert... Efter ett restaurangbesök var det dags för fyrverkerierer och sen en drink på nåt ställe nere vid O'Connor Street där inredningen påminde starkt om Finlandsfärjans. Eftersom en del skulle resa hem rätt tidigt på söndagen blev kvällen inte så sen. Jag hade dock förmånen att stanna vaken till halv fyra ungefär då de waelsiska supportrarna som bodde i rummet brevid mig tuppade av ;)

Sammanfattningsvis...
Jag vill tillbaka! Jag vill se mer av ön och Irland och Dublin lockar mycket mer än England och London. Dublin är en mysig, lagom stor stad och eftersom den visade upp sig från sin allra bästa sida under mitt besök så blir det definitivt ett högt betyg. Dessutom kom jag under mitt besök på den för mig smått revolutionerande tanken att man ju faktiskt kan lära sig engelska där! Om jag ska bo i något engelskspråkig land så kanske det skulle bli Irland! Helt crazy att jag inte tänkt på det tidigare,,, :-)

Enligt initierade uppgifter ligger Sveriges Radio i startgroparna för att börja erbjuda viss del av sitt programutbud som prenumererbara mp3:or (precis som BBC redan gjort).

Detta för mig sensationella avslöjande gjorde chefen för Nya Medier Mats Åkerlund i dag när han intervjuades av Västnytt om SR:s inställning till podcasting.

Jag säger som Gert Fylking: Äntligen! :-)

I've been blogged! And you, and you and you too :-) Har aldrig tittat på melodifestivalen tillsammans med fyra personer och tre bärbara datorer innan, men nån gång skall väl vara den första...

- Så här skulle historieundervisningen varit, utbrast Elin när vi applåderat klart.

Vi hade just sett Demokrati på Stadsteatern. "En politisk thriller" enligt programmet, som utspelar sig i de västtyska regeringskretsarna under tiden Willy Brandt var förbundskansler och en av hans närmsta assistenter avslöjades som östtysk spion.

Vi hamnade där av en ren slump, jag skulle lämna tillbaka böcker på Läsesalongen i Kulturhuset och när jag gick förbi biljettkassorna på väg till rulltrappan såg jag att det fanns 18 biljetter kvar till Demokrati. Vi köpte varsinn och fick dom för de facila sista-minuten-priset 95 riksdaler.

Jag tycker pjäsen var jättebra och fick den där glad-i-magen-känslan igen. Glad i magen blir jag allt för sällan och bara när jag snubblar på något som slår an precis rätt hos mig (nu senaste var det Wilma Hurskainens bilder på CFF).

Om det finns en dokumentärteatergenre så hör Demokrati definitivt dit. Och nu undrar jag bara när pjäsen om Olof Palme kommer? Eller den svenska samlingsregeringen under kriget? Eller någon annan person eller händelse från det senaste århundradet...?

Tillfrågad om varför han bloggade svarade Dave Winer i december att han glömt anledningen till att han en gång började men att han fortsatt eftersom han blivit beroende. Och som extra bonus:

I also like the idea that I can have a dinner with people I don't know in almost any city in the world.

Inspirerad av dena härliga inställning till resandet har jag beslutat mig för att undersöka den irländska bloggsfären lite närmare. Nästa vecka styr jag nämligen kosan till Dublin för att fira St Patrick's Day där i glada irländska vänners lag och vad vore roligare än att samtidigt försöka få korn på några bloggare från den gröna ön?

En irländsk podcastingblogg är det första jag stöter på, och såklart de fyra irländska podcastarna. Imponerade med tanke på att Sverige har mer än dubbelt så många invånare och inte ens hälften så många podcastare!

Dessutom har man löst mp3-förvaringsproblemet på ett smart sätt genom att öppna ett Gmail-konto som alla har tillgång till och där man kan lägga sina filer. Hur bra som helst!

I den irländska bloggsfären diskuteras för närvarande hur man vet om en blogg verkligen är irländsk? Räcker det att det är en irländare som står bakom den? Nej, tycker bloggaren Twenty Major och ställer upp ett antal kriterier varav minst tre måste vara uppfyllda för att bloggen skall vara "äkt-irländsk". Den bör till exempel ha en irländsk röst:

By that I mean it should roll of the tongue like Sean O'Casey dialogue, there should be a hint of a Guinness fuelled Brendan Behan, sparkle with wit like Oscar Wilde and be full of authentic and not at all stereotyped, oh no, characters like any Roddy Doyle novel.

Den som äger U2-skivor som kom ut innan The Joshua Tree kan också kvalificera som äkta, liksom om man dricker rätt öl (Guinnes såklart, vem gissade nåt annat?).

I morgon går det spännande strövtåget i den irländska bloggosfären vidare. Kanske till och med på engelska. Det är ju en försvinnande liten del av irländarna som förstår svenska...

Fotostudenter från Konstindustriella skolan i Helsingfors (The Helsinki School) ställer ut sina examensarbeten på Centrum för fotografi och i dag var jag där tillsammans med en kompis.

De som gjorde störst intryck på mig var Wilma Hurskainens bilder.

Hurskainen utgår från gamla familjefoton, tagna av hennes pappa, som föreställer Hurskainen och hennes tre systrar som barn. Finklädda och uppradade i soffan på jul, badandes i badkaret, ståendes framför elefanterna i djurparken, i husvagnen, vid lekstugan, i trädgården, utklädda till påskkärringar och så vidare. Helt normala familjebilder. Sådana foton som föräldrar tar för att dokumentera sina barns uppväxt.

Hurskainen till synes enkla, men ack så geniala idé, är att försöka återskapa dessa bilder. Det är omöjligt, det medger hon, men hon försöker ändå och arrangerar sig själv och sina systrar i samma poser, med liknande kläder och snarlikt minspel.

Fyra flickor har blivit fyra unga kvinnor. De har vuxit i kapp varandra. De pastelliga vinteroverallerna är bytta mot jeans och damiga kappor.

Badkarsbilden får mig att skratta högt! Fyra små töser som badar i badkar är gulligt, fyra vuxna kvinnor och trängs i ett badkar ser otroligt roligt ut. För vem skulle i vuxen ålder nånsin komma på tanken att bada badkar med sina lika vuxna systrar?

Hurskainen fascineras av hur fotografier kan frysa tiden och hon skriver att hon gärna skulle vilja ta om fotona en tredje gång när ytterligare 20 år förflutit. Men medger hon, det kanske inte är möjligt eftersom man aldrig vet vad framtiden har i beredskap.

På en av bilderna förstår man vad hon menar. På den gamla ursprungsbilden sitter de fyra systrarna finklädda i soffan, man anar en julgran till vänster i bilden och till höger sitter en äldre man. Kanske är det farfar eller morfar. En av flickorna tittar på mannen, de andra tre tittar på fotografen. Flickan och mannen verkar säga något till varandra precis som fotografen knäpper av. På den nytagna bilden finns mannen inte med. Hans plats i soffan är tom men flickan tittar dit i alla fall. Det ser märkligt ut, samtidigt som det känns helt rätt. För även om farfar eller morfar gått bort, så finns han kvar i deras minnen.

Wilma Hurskainen träffar med sina bilder precis rätt hos mig, Jag är alldeles glad i magen när jag går där ifrån.

Martin Röll från Dresden i Tyskland, som besökte Sverige i november förra året för att delta i BlogWalk i Umeå och Bloggforum i Stockholm, vill lära sig svenska! Och jag vill ju lära mig tyska! Vilket betyder att vi från och med nu startar världshistoriens första blogg-tandem!

Jag har dammsugit nätet efter information om hur man på bästa sätt utnyttjar bloggformatet för att lära sig ett främmande språk men inte hittat så mycket konkreta, användbara tips, så jag antar att vi får utarbeta vår egen metod helt enkelt.

För detta syfte har jag byggt ut min Deutsch für Anfänger med en glos-blogg, som jag med hjälp av MultiBlog-pluginen infogar som en sidoblogg till huvudbloggen. Funderar på att lägga till en särskilt grammatik-blogg som också ska infogas som en sidoblogg.

Vatikanens radiostation har fattat hur den nya tekniken ska utnyttjas. De erbjuder minsann sina lyssnare att prenumerera per RSS. Men inte Sveriges Radio. Där har poletten inte trillat ned på långa vägar...

När jag mejlade SR innan jul och föreslåg att de skulle börja släppa sin radioprogram även som mp3:or (istället för bara Real Audio), tillsammans med en RSS-feed fick jag till svar att "det inte var uteslutet att SR kunde tänka sig att i framtiden överväga att byta format på ljudfilerna". En finare omskrivning för "Fuck off! Vi sköter oss själva! Kom inte här och tror att du kan nåt om något som inte vi hört talats om!". Eller det kanske bara är jag som övertolkar...

Historien är en falsk vän, säger Strachan, men vi kan ha nytta av den på två sätt. Den ger kunskap om vad andra människor har i sitt bagage så vi bättre förstår deras problem, och den lär oss att inte dra förhastade slutsatser. Historien hjälper oss att ställa rätt frågor. Kruxet är bara att politiker inte söker frågor, utan svar.

Niklas Ekdal intervjuar historikern Hew Strachan i dagens DN.