Svensk och tysk litteratur

På allmän begäran (nästan i alla fall ;-)) kommer här en kort sammanfattaning av det jag lyckades snabba upp av det föredrag Svante Weyler, förlagsredaktör för Norstedts, höll på Centrum för Tysklandsstudier vid Södertörns högskola i dag.

Ämnet för föreläsningen var: Sverige - Tyskland 10 - 1 - eller varför tyskar läser så mycket svensk litteratur och svenskar så lite tysk. En reflektion över de ojämna kulturflödena mellan Tyskland och Sverige ur ett (förlags)politiskt perspektiv.

Skandinavisk litteratur är stort i Tyskland, konstaterade Weyler. Två författare, nämligen Jostein Gaarder, som skrev Sofies värld, och Peter Høeg, författaren till Fröken Smillas känsla för snö, slog upp alla dörrar ("eftersom tyska föräldrar gärna vill vara sådana som köper filosofiböcker till sina barn").

Det största svenska inflytandet på den tyska bokmarknaden syns inom kriminallitteraturen: Mankell, Marklund, Nesser, Edwardson und so weiter. Den som kliver in på någon av de stora tyska bokhandelskedjornas butiker finner nästan en hel avdelning med svensk kriminallitteratur. Utrymmet som lämnas svenska deckare är nästan groteskt stort, tycker Weyler.

Men varför gillar tyskarna att läsa svenska deckare?

Weyler har flera teorier. Till exempel att kriminalgenren i Sverige har sådan (förbluffande) hög status eftersom svenska kriminalförfattare, till skillnad från i andra länder, inte sitter fast i sin genre. Många av de stora, som tex Mankell, skriver även annan sorts litteratur. I andra länder är crime writers en speciell sorts skara författare som uteslutande ägnar sig åt att skriva deckare. Weyler tror att den svenska modellen berikar kriminallitteraturen.

Ett annat skäl enligt Weyler är att de mest framgångsrika svenska kriminalförfattarna är nostalgiker. De beskriver ett idealistiskt, vänsterkonservativt (50)-60-70-tal som uppenbarligen går hem i dagens tyska stugor.

Ytterligare en anledning, som inte är så roligt men icke dessto mindre relevant, är att svensk litteratur är jämförelsevis billig. Brittiska och amerikanska förlag kräver vanligen dyra förskott, men det gör inte de svenska. De tyska förlagen får alltså nästan samma sak men till ett mycket billigare pris om de väljer att ge ut svenska istället för anglosaxiska författare.

Men det svenska litterära inflytandet i Tyskland är förståss inte bara begränast till kriminallitteraturen. Weyler nämner Selma Lagerlöf, August Strindberg, Astrid Lindgren, P.O. Enqvist, Lars Gustafsson, Stig Dagermann, Mikael Niemi, Carl-Johan Vallgren, Torbjörn Flygt mfl.

Historiskt sett hade Lagerlöf, Hamsund, Ibsen och Strindberg stort inflytande och nådde breda folkliga lager i Tyskland men något motsvarande skedde inte med tysk litteratur i Sverige.

Men vad läser vi då för tyska böcker i Sverige?
Tja, ungefär de som man läser i andra länder. De tyska författare som översätts till andra språk översätts också till svenska. Weyler nämner bla Ingo Schultz, Zsuzsa Bank och Judit Hermann (resten hann jag tyvärr inte skriva ned).

Men svenskarna är i dag inte lika intresserade av Tyskland som tyskarna är av Sverige. Runt 1989 däremot fanns det ett jättestort intressen. Den journalist, som på frågan om någon här pratar tyska, kunde svara -Ich! hade möjlighet att göra kometkarriär på redaktionerna. "Då fanns det ett intresse för allt!"

I dag däremot råder kompakt ointresse. Sverige är ekonomiskt absolut beroende av Tyskland och Weyler frågar retoriskt hur så många svenskar därför kan tillåta sig att vara ointresserade av Tyskland, ett land som vi är såpass beroende av?

Sverige och Tysklands tajta ekonomiska band avspeglar sig inte i kulturen. Kunskaperna om respektive land minskar, och i Sverige är det värre än i Tyskland. Weyler listar flera orsaker, bland annat att den svenska journalistiken om Tyskland är förutsägbar och att det finns få fasta korrespondenter.

Tyskland är heller inte ett ämne för allmänbildningen i Sverige, utan för specialister. När teve vill ha folk till sina tevesoffor är det en liten grupp, förvisso kompetent, som alltid uttalar sig. Bristen på kunniga människor framstår tydligt för Weyler själv som fortfarande, trots att det var över 10 år sedan han själv bodde i Tyskland, blir uppringd och ombedd att uttala sig om det tyska sjukförsäkringssystemet eller någon annan aktuell fråga.

En annan anledning till det svenska ointresset är den hybris som svenskar verkar ha gentemot Tyskland. Weyler exemplifierar med en självupplevd händelse från ett CDU-konvent i början 90-talet när Carl Bildt deltog och blev presenterad för åhörarna av Helmut Kohl. I kulisserna stod Weyler, ditsänd som journalist, brevid Gunnar Hökmark, dåvarande moderat partisekreterare. Weyler frågar Hökmark om de dragit några lärdomar i samtalen med CDU som de tänker ta med sig hem. Hökmark svarar: Det är väl dom som skall lära sig något av oss! Ytterligare ett exempel på svensk hybris gav Göran Persson exempel på då han i höstas, på tidningen Die Zeits uppmaning, levererade en hel knippe goda råd till Schröder för hur han bäst skulle kunna lösa problemen med den höga tyska arbetslösheten mm. "Det konstiga var inte att Die Zeit frågade utan att Göran Persson svarande!"

Svenskar har en von oben attityd gentemot tyskarna. "Snart kommer de förstå hur man ordnar ett bra sjukförsäkrings-, arbetslöshetsförsäkrings-, familjepolitiksystem und so weiter.

Den tyska socialdemokratin har själva en del i detta. Uttalandet Willy Brandt gjorde om att han "lärt sig hur en välfärdsstat funkar i Sverige" ska inte underskattas.

Den tyska och kanske framförallt den nordtyska inställningen till Sverige är däremot, enligt Weyler, "välvillig på gränsen till underdånig" och han jämför de svensk-tyska förhållandena med en aldrig besvarad kontaktannons.

En bidragande orsak till det nästill anti-intresse som råder för Tyskland i Sverige är, enligt Weyler, den kapsejsade tyskspråkundervisningen.

Kliv in på ett förlag, tidningsredaktion eller annat stort kunskapsföretag och fråga - Wer spricht hier Deutsch? och du kommer i dagsläget inte ens att få ett normalutfall utan ett negativt utfall.

Många svenskar har läst tyska i skolan men blott de som bott i Tyskland öppnar frivilligt på munnen och talar tyska.

Varför? Beror det på att eleverna är särdeles dumma i Sverige eller beror det helt enkelt på att undervisningen är dålig?

Weylers recept är att tvinga färre att läsa sig tyska, men att fler lärde sig.

Men en tysk författare som faktiskt sålt mer i Sverige än i Tyskland finns det: nämligen Günther Wallraff. Hans undersökande journalistiska stil fick svenska efterföljare, hans böcker ingår i den obligatoriska kurslitteraturen på journalistutbildningarn och han fick till och med ett eget verb: att wallraffa.

I korthet berörde Weyler hur svensk och tysk litteratur (all utländsk för den delen) blir till en del av ett lands schablonbild av en annan. En författare tänker ju inte "nu ska jag jag skriva så att de (utländska läsarna) förstår hur det är i Sverige", men ändå recenseras boken och tas som ett exempel på hur man tror det är i Sverige (eller annat land).

Weyler skulle vilja avnationalisera litteraturen och resten av kulturen. Bokläsaren tänker ju inte "nu väljer jag Amerika!" när han tar en bok av en amerikansk författare. Bokläsaren väljer en bok ur den högsta traven.

*phew*

Svante Weyler pratade i över en timme och denna sammanfattning gör inte anspråk på att vara fullständig. Den kan också vara behäftad med fel som beror på att jag hört fel, förstått fel eller missat nån viktig poäng. Handle with care alltså! ;)