mer om tysk litteratur

Jo, Svante Weyler tog upp lite fler grejer i sitt föredrag i går som jag inte fick med i mitt första inlägg:

Recensioner - böcker får sin auktoritet genom att någon talar om den. En bok som nämns i ett sammanhang där man inte förväntar sig det, av någon som inte förväntas prata om böcker, får det oerhört stort genomslagskraft. "Om någon nämner boken på Aktuellt har den slagit ut en jordbävning".

Tysk litteratur i Sverige handhas, som alla andra tyska ämnen, av en liten grupp experter. På SvD finns tex Martin Lagerholm som naturligtvis är kompetent men som uteslutande recenserar tysk litteratur, vilket är synd.

I Tyskland finns Elke Heidenreich vars litteraturprogram på ZDF som har mycket stor genomslagskraft.

I maj förra året nämnde Heidenreich Die Woche mit Sara, som är den tyska översättningen av Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Fyra veckor senare låg den och de andra böcker hon nämnt i sitt program på de tyska bestsellerlistorna. "Den sortens auktoritet är inte bra. Då närmar vi oss en litteraturkanon."

Att det talades så tyst, om ens alls, om tysk litteratur i Sverige under efterkrigstiden har förståss med kriget att göra. Liksom det så länge apartheidsystemet var verksamt inte var ok att säga att Sydafrika var vackert, kunde man i Sverige tidigare knappt säga att man tyckte det var vackert i södra Tyskland. Det politiska färgar av sig på allt.

Weyler avslutade med ett boktips till alla: Tyskt höst av Stig Dagerman, en milstolpe för svensk journalistik. "Där var en man som förstod mer om ett land vid 23 års ålder än de flesta vid 100."

Dagermans texter om Tyskland, som tidigare inte funnits i tysk översättning, har på senare tid lyfts fram av Hans Magnus Enzenberger som översatt stor del av dem i en bok vars titel jag tyvärr inte uppfattade.