February 2005 Archives

Läser du om dina böcker? Så här skriver Olov Lagercrantz i Om konsten att läsa och skriva:

När jag som ung vildläste - jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid - föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger
Svens Erik Liedman, idéhistoriken, har angivit en viktig skillnad mellan första och andra läsningen av en roman. Första gången befinner vi oss i en situation som överensstämmer med våra normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar oss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder, som kommer få betydelse för våra liv och för de diktade gestalterna i boken. Först inför döden och på sista sidan vet vi.
När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Den avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.
Nu kan vi också, liksom vi gör när vi minns vårt eget liv, stanna upp vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättningen. Ingen oro för framtiden hindrar oss att njuta av nuet.
Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. [...]

- Jag kunde ju iallafall ha prövat mina egna vingar. Flyttat nånstans...
- Flytta härifrån??? Nej, nu smakar vi på den mjuka pepparkakan tycker jag!

(doktor Schenker försöker tafatt trösta sin 50-åriga dotter Emily när hon bölar över sitt långtråkiga ö-liv, sin övervikt och det stundande klimakteriet i den första delen av Carin Mannheimers nya teveserie Saltön)

Som redan avslöjats kommer undertecknad i dag dyka upp i programmet Front i P3 för att prata om... (suprise!) bloggar. Strax efter 12 är det dags, så ratta in lämplig frekvens redan nu :-)

- Har din blogg någon politisk vinkel, frågade Peter Wolodarski precis innan vi klev in i studion för att delta i programmet Front i P3 tidigare i dag.

- För jag kollade igenom den lite snabbt i går men jag hittade ingen, tillade han.

- Nä, min blogg har ingen politisk vinkel, bekräftade jag. Den är ett ställe där jag skriver om allt möjligt som intresserar mig. Om böcker och filmer och saker jag läser i tidningarna. Den är heller ingen hårdför debattblogg som Alicios eller Dick Erixons.

Min blogg är en av alla dom där odefinerbara som inte i platsar i nån speciell kategori, som blandar högt med lågt, personliga betraktelser med kommentarer om aktuella ämnen och som aldrig kommer blir utsedd till Sveriges bästa blogg i den av Internetworld nyligen utlysta tävlingen. Om man med bäst menar den blogg som har flest läsare, flest inkommande länkar, flest kommentarer eller hur man nu tänker sig att "bäst" ska defineras.

I Internet World-artikeln Bloggen bygger deras varumärken ger pr-konsulten och bloggaren Hans Kullin följande råd till den som vill bli en framgångsrik bloggare:

Generellt skulle jag satsa på att hitta ett hyfsat smalt ämne som ger dedikerade läsare. Det kan vara lättare för en enskild person att bli en MacWorld än en Dagens Nyheter, även om vissa, som Erik Stattin, lyckas vara breda och intressanta.

Men jag vill inte vara smal. Jag vill vara mig själv och blogga i första hand för min egen skull. Det kan tyckas introvert men så är det. Annars blir det inte bra. Min blogg är som jag är: sökande, splittrad, fragmentarisk och i avsaknad av röd tråd (eller blå, eller grön - välj själv beroende av din politiska vinkel ;)).

Peter Wolodarski skulle förmodligen aldrig ha läst min blogg om det inte vore för att han och jag skulle bli ihoptussade i en radiostudio tillsammans dagen efter. Men det gör inte så mycket. Jag gillar dom läsare jag har, och uppskattar de kommentarer och trackbacks de lämnar efter sig. Blogga gör man alltid i samspel med läsarna oavsett hur många eller få man har.

I vilket fall som helst var det roligt att göra P3-debut! :-) Även om vi bara ytligt berörde det intressanta med blogging och även om jag stundtals glömde av att andas eftersom jag var så ivrig och nervös :-) Hoppas det lät okej, jag har faktiskt inte vågat lyssna själv ännu. Får ta mod till mig i kväll.

Då kan du hänga med på "De vita fläckarna - Sveriges roll under andra världskriget", ett samtal som arrangeras av Forum för levande historia. I panelen deltar bland annat Alf W Johansson som jag haft som föreläsare i en aldrig avslutad historiekurs (dåligt samvete!) ute på Södertörn.

Jag vill gå - kanske kan paneldiskussionen ge mig fler uppslag i min jakt på svenska Thomas Bernhards och Elfriede Jelineks.

Det är inte så populärt att rota i det förgångna, speciellt inte i Sverige där vi sedan koltåldern fått lära oss att vi minsann inte hade något att göra med andra världskrigets fasor. I Tyskland är det svårare att ducka, där har man vart så illa tvungen att tvätta sin smutsiga byk inför öppen ridå. I Österrike har man försökt gömma sig bakom offermyten, men tvingas då och då fram i ljuset, av obekväma författare som till exempel Thomas Bernhard.

Men inte nog med att vi själva stenhårt trott på vår oskuld. Vi har lyckats lura omvärlden också. En av åhörarna på Svante Weylers föredrag i tisdags var en österrikisk kvinna som utvandrat till Sverige och nu höll på att forska om något som rörde Sveriges agerande under andra världskriget (uppfattade tyvärr inte exakt vad det rörde sig om). Hon berättade att hennes mamma och pappa inte kunde förstå varför hon ville rota i det där. Sverige var ju neutralt under kriget och varför skulle hon nödvändigtvis hålla smutskasta det land hon valt att flytta till?

BBC erbjuder numera två av sina radioprogram (Fighting Talk och In Our Time) som podcasts, dvs prenumererbara med hjälp av en RSS-läsare som stödjer bifogade filer (encloseure).

När ska Sveriges Radio haja att vi står inför en revolution av hela radiovärlden? Jag vill prenumerera på Konflikt och God Morgon Världen! Nuuuuu!

Det går bra för Akademiska hus.

Vid ett ordinarie styrelsemöte i dag föreslog styrelsen för fastighetsbolaget Akademiska Hus att lämna en utdelningen för 2004 om 394 miljoner kronor. Detta är 100 miljoner kronor utöver ägarens mål om femtio procent av det beskattade resultatet.

Jag har tidigare skrivit om absurdheten i att staten tar marknadsmässiga hyror av sig själv när det gäller försvarsmaktens anläggningar och Gustav Holmberg påpekade då att det råder en liknande situation i den akademiska världen, där det knorras över att allt mer av forskningsbudgeten försvinner i lokalhyror.

Vem förutom Försvarsmakten hade Fortifikationsverket tänkt hyra ut militära övningsfält till och vem förutom Livsrustkammaren ska bedriva verksamhet på Kungliga slottet i Stockholm, bara för att nämna två exempel som varit aktuella under förra året.

Förlåt en dum en men jag förstår faktiskt inte syftet med att staten först delar ut medel och sedan cashar tillbaka stora delar i hyra i sina egna fastighetsbolag?

Vart kommer Akademiska Hus extra 100 miljoner i vinst ifrån? Är det från krympande forsknings- och försvarsbudgetar kanske? Och vem har egentligen vunnit på den här rundgången?

Klart du vill läsa hela min blogg, från ruta ett i kronologisk ordning? Ja visste väl det! Ta en titt på min egenhändigt ihopvirkade arkivfil med alla inlägg, från och med mars 2003. Passar finnemang att skriva ut och läsa en regnig dag ;-)

Niklas Ekdahl intervjuar historikern Timothy Garton Ash i dagens DN.

Garton Ash är förvånad över att utrikesminister Condoleezza Rice, som ägnat sin akademiska karriär åt att studera det kalla kriget, inte har dragit rätt slutsatser av den kraftmätningen:

- Segern i kalla kriget kom tack vare en inre dynamik i länderna bakom järnridån. Vi ser samma sak hända i Ukraina i dag, en demokratisering underifrån. Detta är den enda modell som har förutsättningar att lyckas i arabvärlden.

Vad består denna "inre dynamik" av? Jag greppar ett minst två år gammalt men ännu oläst bokreafynd: Samtiden historia – Rapporter från Europa vid 1900:talets slut av... just det Timothy Garton Ash.

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is, where your book begins
The rest is still unwritten

Till en av de mest spelade låtarna på min iPod just nu hör Natasha Bedingfields Unwritten. Citatet ovan är där ifrån och låten är helt enkelt sååå grymt bra att jag vill dansa och sjunga och följa dess uppmaning (bokstavligen och bildligen) så fort jag hör den.

På allmän begäran (nästan i alla fall ;-)) kommer här en kort sammanfattaning av det jag lyckades snabba upp av det föredrag Svante Weyler, förlagsredaktör för Norstedts, höll på Centrum för Tysklandsstudier vid Södertörns högskola i dag.

Ämnet för föreläsningen var: Sverige - Tyskland 10 - 1 - eller varför tyskar läser så mycket svensk litteratur och svenskar så lite tysk. En reflektion över de ojämna kulturflödena mellan Tyskland och Sverige ur ett (förlags)politiskt perspektiv.

Skandinavisk litteratur är stort i Tyskland, konstaterade Weyler. Två författare, nämligen Jostein Gaarder, som skrev Sofies värld, och Peter Høeg, författaren till Fröken Smillas känsla för snö, slog upp alla dörrar ("eftersom tyska föräldrar gärna vill vara sådana som köper filosofiböcker till sina barn").

Det största svenska inflytandet på den tyska bokmarknaden syns inom kriminallitteraturen: Mankell, Marklund, Nesser, Edwardson und so weiter. Den som kliver in på någon av de stora tyska bokhandelskedjornas butiker finner nästan en hel avdelning med svensk kriminallitteratur. Utrymmet som lämnas svenska deckare är nästan groteskt stort, tycker Weyler.

Men varför gillar tyskarna att läsa svenska deckare?

Weyler har flera teorier. Till exempel att kriminalgenren i Sverige har sådan (förbluffande) hög status eftersom svenska kriminalförfattare, till skillnad från i andra länder, inte sitter fast i sin genre. Många av de stora, som tex Mankell, skriver även annan sorts litteratur. I andra länder är crime writers en speciell sorts skara författare som uteslutande ägnar sig åt att skriva deckare. Weyler tror att den svenska modellen berikar kriminallitteraturen.

Ett annat skäl enligt Weyler är att de mest framgångsrika svenska kriminalförfattarna är nostalgiker. De beskriver ett idealistiskt, vänsterkonservativt (50)-60-70-tal som uppenbarligen går hem i dagens tyska stugor.

Ytterligare en anledning, som inte är så roligt men icke dessto mindre relevant, är att svensk litteratur är jämförelsevis billig. Brittiska och amerikanska förlag kräver vanligen dyra förskott, men det gör inte de svenska. De tyska förlagen får alltså nästan samma sak men till ett mycket billigare pris om de väljer att ge ut svenska istället för anglosaxiska författare.

Men det svenska litterära inflytandet i Tyskland är förståss inte bara begränast till kriminallitteraturen. Weyler nämner Selma Lagerlöf, August Strindberg, Astrid Lindgren, P.O. Enqvist, Lars Gustafsson, Stig Dagermann, Mikael Niemi, Carl-Johan Vallgren, Torbjörn Flygt mfl.

Historiskt sett hade Lagerlöf, Hamsund, Ibsen och Strindberg stort inflytande och nådde breda folkliga lager i Tyskland men något motsvarande skedde inte med tysk litteratur i Sverige.

Men vad läser vi då för tyska böcker i Sverige?
Tja, ungefär de som man läser i andra länder. De tyska författare som översätts till andra språk översätts också till svenska. Weyler nämner bla Ingo Schultz, Zsuzsa Bank och Judit Hermann (resten hann jag tyvärr inte skriva ned).

Men svenskarna är i dag inte lika intresserade av Tyskland som tyskarna är av Sverige. Runt 1989 däremot fanns det ett jättestort intressen. Den journalist, som på frågan om någon här pratar tyska, kunde svara -Ich! hade möjlighet att göra kometkarriär på redaktionerna. "Då fanns det ett intresse för allt!"

I dag däremot råder kompakt ointresse. Sverige är ekonomiskt absolut beroende av Tyskland och Weyler frågar retoriskt hur så många svenskar därför kan tillåta sig att vara ointresserade av Tyskland, ett land som vi är såpass beroende av?

Sverige och Tysklands tajta ekonomiska band avspeglar sig inte i kulturen. Kunskaperna om respektive land minskar, och i Sverige är det värre än i Tyskland. Weyler listar flera orsaker, bland annat att den svenska journalistiken om Tyskland är förutsägbar och att det finns få fasta korrespondenter.

Tyskland är heller inte ett ämne för allmänbildningen i Sverige, utan för specialister. När teve vill ha folk till sina tevesoffor är det en liten grupp, förvisso kompetent, som alltid uttalar sig. Bristen på kunniga människor framstår tydligt för Weyler själv som fortfarande, trots att det var över 10 år sedan han själv bodde i Tyskland, blir uppringd och ombedd att uttala sig om det tyska sjukförsäkringssystemet eller någon annan aktuell fråga.

En annan anledning till det svenska ointresset är den hybris som svenskar verkar ha gentemot Tyskland. Weyler exemplifierar med en självupplevd händelse från ett CDU-konvent i början 90-talet när Carl Bildt deltog och blev presenterad för åhörarna av Helmut Kohl. I kulisserna stod Weyler, ditsänd som journalist, brevid Gunnar Hökmark, dåvarande moderat partisekreterare. Weyler frågar Hökmark om de dragit några lärdomar i samtalen med CDU som de tänker ta med sig hem. Hökmark svarar: Det är väl dom som skall lära sig något av oss! Ytterligare ett exempel på svensk hybris gav Göran Persson exempel på då han i höstas, på tidningen Die Zeits uppmaning, levererade en hel knippe goda råd till Schröder för hur han bäst skulle kunna lösa problemen med den höga tyska arbetslösheten mm. "Det konstiga var inte att Die Zeit frågade utan att Göran Persson svarande!"

Svenskar har en von oben attityd gentemot tyskarna. "Snart kommer de förstå hur man ordnar ett bra sjukförsäkrings-, arbetslöshetsförsäkrings-, familjepolitiksystem und so weiter.

Den tyska socialdemokratin har själva en del i detta. Uttalandet Willy Brandt gjorde om att han "lärt sig hur en välfärdsstat funkar i Sverige" ska inte underskattas.

Den tyska och kanske framförallt den nordtyska inställningen till Sverige är däremot, enligt Weyler, "välvillig på gränsen till underdånig" och han jämför de svensk-tyska förhållandena med en aldrig besvarad kontaktannons.

En bidragande orsak till det nästill anti-intresse som råder för Tyskland i Sverige är, enligt Weyler, den kapsejsade tyskspråkundervisningen.

Kliv in på ett förlag, tidningsredaktion eller annat stort kunskapsföretag och fråga - Wer spricht hier Deutsch? och du kommer i dagsläget inte ens att få ett normalutfall utan ett negativt utfall.

Många svenskar har läst tyska i skolan men blott de som bott i Tyskland öppnar frivilligt på munnen och talar tyska.

Varför? Beror det på att eleverna är särdeles dumma i Sverige eller beror det helt enkelt på att undervisningen är dålig?

Weylers recept är att tvinga färre att läsa sig tyska, men att fler lärde sig.

Men en tysk författare som faktiskt sålt mer i Sverige än i Tyskland finns det: nämligen Günther Wallraff. Hans undersökande journalistiska stil fick svenska efterföljare, hans böcker ingår i den obligatoriska kurslitteraturen på journalistutbildningarn och han fick till och med ett eget verb: att wallraffa.

I korthet berörde Weyler hur svensk och tysk litteratur (all utländsk för den delen) blir till en del av ett lands schablonbild av en annan. En författare tänker ju inte "nu ska jag jag skriva så att de (utländska läsarna) förstår hur det är i Sverige", men ändå recenseras boken och tas som ett exempel på hur man tror det är i Sverige (eller annat land).

Weyler skulle vilja avnationalisera litteraturen och resten av kulturen. Bokläsaren tänker ju inte "nu väljer jag Amerika!" när han tar en bok av en amerikansk författare. Bokläsaren väljer en bok ur den högsta traven.

*phew*

Svante Weyler pratade i över en timme och denna sammanfattning gör inte anspråk på att vara fullständig. Den kan också vara behäftad med fel som beror på att jag hört fel, förstått fel eller missat nån viktig poäng. Handle with care alltså! ;)

Varför finns det inga svenska Thomas Bernhards och Elfriede Jelineks? Varför finns det inga svenska författare och dramatiker som påminner svenskarna om plågsamma episoder ur den egna historien?

Då kanske vi inte skulle vara så nedlåtande gentemot andra länder och de solkiga partierna i deras historia.

Den enda jag på rak arm kan komma på är Maria-Pia Boëthius' Heder och samvete - Sverige och andra världskriget. Finns det fler?

Jo, Svante Weyler tog upp lite fler grejer i sitt föredrag i går som jag inte fick med i mitt första inlägg:

Recensioner - böcker får sin auktoritet genom att någon talar om den. En bok som nämns i ett sammanhang där man inte förväntar sig det, av någon som inte förväntas prata om böcker, får det oerhört stort genomslagskraft. "Om någon nämner boken på Aktuellt har den slagit ut en jordbävning".

Tysk litteratur i Sverige handhas, som alla andra tyska ämnen, av en liten grupp experter. På SvD finns tex Martin Lagerholm som naturligtvis är kompetent men som uteslutande recenserar tysk litteratur, vilket är synd.

I Tyskland finns Elke Heidenreich vars litteraturprogram på ZDF som har mycket stor genomslagskraft.

I maj förra året nämnde Heidenreich Die Woche mit Sara, som är den tyska översättningen av Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Fyra veckor senare låg den och de andra böcker hon nämnt i sitt program på de tyska bestsellerlistorna. "Den sortens auktoritet är inte bra. Då närmar vi oss en litteraturkanon."

Att det talades så tyst, om ens alls, om tysk litteratur i Sverige under efterkrigstiden har förståss med kriget att göra. Liksom det så länge apartheidsystemet var verksamt inte var ok att säga att Sydafrika var vackert, kunde man i Sverige tidigare knappt säga att man tyckte det var vackert i södra Tyskland. Det politiska färgar av sig på allt.

Weyler avslutade med ett boktips till alla: Tyskt höst av Stig Dagerman, en milstolpe för svensk journalistik. "Där var en man som förstod mer om ett land vid 23 års ålder än de flesta vid 100."

Dagermans texter om Tyskland, som tidigare inte funnits i tysk översättning, har på senare tid lyfts fram av Hans Magnus Enzenberger som översatt stor del av dem i en bok vars titel jag tyvärr inte uppfattade.

Hur fasen gick det här till? Jag skulle ju inte ha några böcker! Ändå kom jag hem med hela sex stycken!

• Om fotografi - Susan Sontag (som jag redan läst men vill haaa själv)
  
• Hundra och en dag - Åsne Seierstad (som jag velat läsa väldigt länge)
  
• Barskrapad - Barbara Ehrenreich (som jag velat läsa ända sedan Erich Schlosser (författare till Snabbmatslandet) rekomenderade den)
  
• Berlin - Jan Mosander (jag är germanisten som ännu inte besökt Berlin - peinlich!)
  
• Svenska hem - Per Svensson (för att jag diggar P.S. och liksom han inte förstår varför folk väljer att bosätta sig i MEXITEGELVILLOR!)
  
• Elisabeth Costello - J.M. Coetzee

Vad har du köpt/ska köpa på bokrean?

Vi som kan disponera vår tid själva är den nya överklassen.

Lars Ilshammar i Filosfiska rummet i går (repris på torsdag, ändra fram till söndag hörbar på hemsidan). Programmet handlade om Virilio och hans tankegångar om den ökande hastigheten i samhället. Min husgud Thomas Hylland Eriksen var förståss med, liksom tidigare nämnde Ilshammar och Gertrud Sandqvist.

Nu har jag installerat två plugin:

MTBlogPings räknar helt enkelt antalet trackbacks din blogg tagit emot och funkar således precis likadant som MTBlogEntryCount och MTBlogCommentCount. För att se hur det hela funkar, scrolla längst ned på sidan och kolla in min snygga sidfot.

Den andra, MTRandomEntries, hostar upp valfritt antal slumpvisa inlägg som den presenterar med ett kort utdrag ur texten. Perfekt om man som jag gärna vill blicka tillbaka ibland och se hur klok man en gång var (eller nåt sånt). För att se resultatet, scrolla en bit ned i sidmenyn till höger->

Dags att sova nu? Jajemensan! :-)

Movable Type är ett utmärkt redskap för den som vill publicera sig på nätet. Lyckas man bara med installationen, som ju kan vara något knepig för den ovane, är det bara att tuta och köra sen.

Strax nöjer man sig dock inte med det utan vill gärna utnyttja alla de där fantastiska möjligheter som kommer med MT. Göra en egen layout kanske eller lista alla trackbacks man får och då börjar huvudvärken.

De som försökt ändra i MT:s templates vet att det är en djungel! Röran av HTML och MT-taggar förefaller fullständig och om man inte vet exakt vad man gör kan hela skiten kollapsa i knäet på en och man tvingas retirera till en grundmall igen och allt arbete är bortkastat.

Jag har flera gånger försökt lära mig CSS för att kunna göra bloggens utseende något mer personlig. För vem vill bara vara en i mängden som använder MT:s standardmallar? Jag har till och med investerat i dyra böcker i ämnet men ändå inte lyckats ta mig över de första hindren.

Jag har kastat avundsjuka blickar på alla som verkar prata flytade CSS och ändrar sin bloggs utseende flera gånger i kvartalet medans jag själv knappat lyckats byta färg på rubrikerna.

För några veckor sedan hittade jag dock ljuset i tunneln.

Ljuset heter Elise och hon driver Learning Movable Type: Tutorials and Tips for Beginners. Där kan man till exempel lära sig hur man skapar en navigeringslist, byter till en bannerbild istället för MT:s standardbanner, hur man utnyttjar MTInclude för sin sidebar, lägger till en sidfot, skapar en about-sida och ändrar bakgrundsfärg, fonter, mm och på standardmallen.

Elises manualer är pedagogiska, lättbegripliga och enkla att följa och rekomenderas till alla som vill snygga till sin blogg och göra den lite mer personlig.

Shit pomfritt... jag är nominerad till Sveriges bästa blogg!

Spring iväg och rösta barn! (på mig då såklart! ;-))

Att kasta skit på Kriminalvården är inte särskilt originellt men ett bra beslut har de i allafall lyckats fatta de senaste åren: nämligen det att anställa fler knarkhundar i jakten på drogerna på landets anstalter och häkten.

Jag såg själv min första knarkvovve in action för ungefär ett år sedan och blev gryyymt imponerad. Vovvar kan till och med hitta knark som de intagna redan inmundigat, genom att sticka in sin känsliga näsa på muggen och sniffa på lämningar under toaringen (a dirty job but someones got to do it ;)).

I gårdagens DN finns ett reportage om Gino som jobbar på Hallanstalten utanför Södertälje. Han och hans nio fyrbenta kollegor gjorde sammanlagt 300 beslag under 2004. Mänskliga knarkletare kan slänga sig i väggen, hundarna vinner med hästlängder! (gnägg, gnägg ;-))

I senaste numret av Kriminalvårdens interntidning Runt i Krim finns ett längre reportage om hundsatsningen, som finansieras av regeringens extra anslag på 100 miljoner för att stävja narkotikamissbruket på anstalter och häkten.

Gino är själv labbe och de flesta av knarkhundarna är antingen labrador eller schäfer, men två sticker ut lite från mängden: Travis som är Engelsk Spaniel och Sircco som är Tollare (Nova Scotia duck tolling retriver).

Min syster, som är min auktoritet när det gäller allt som rör hundar, bekräftar at spanieln har en alldeles utmärkt näsa och således passar perfekt för jobbet.

Travis skulle förmodligen inte kunna haffa en tjyv eller skrämma en olydig demonstrant, men eftersom Kriminalvårdens hundar bara har en uppgift, nämligen den att hitta knark, kan även andra raser än de "klassiska" komma ifråga.

Att vara hundförare, oavsett i vilket uppdrag, måste vara något av det roligaste man kan göra. Tänk bara att alltid få ha sin bästa kompis med sig på jobbet! :-)

Public Service heter en ny tidning som kommer med sitt premiärnummer om två veckor. Inför första numret har man utlyst en tävling där den som lyckas ta en bild på Expressens chefredaktör Otto Sjöberg där han är naken, petar sig på snoppen, är dretfull eller gör något annat pinsamt belönas med 5000 riksdaler :-)

Inblandade i projektet är bland annat Mustafa Can och Ira Mallik, vilket lovar gott.

Tidningen drivs av en ekonomisk förening och där de medverkande har satsat sina egna pengar. Jag har tecknat mig för en prenumeration ety allt och alla som utmanar det traditionella medieträsket är av godo och värda att stödjas.

(Funderar på om jag dessutom skall beväpna mig med en digitalkamera och fatta posto utanför herrarnas bastu på Oasen men frågan är om det skulle främja min Bonnierkarriär att bli känd som den som knäppte en nakenchockbild på Sjöberg? ;))

Jag har ägnat helgen åt städning men utan att moppa ett enda golv eller damma en enda hylla.

Nej, istället har jag sorterat, rensat och kastat en helvetes massa prylar och papper. Med risk för att bli stoppad i det flummiga facket som kommer här nu ett erkännande: jag har trillat dit på Feng Shui!

Inte hela kittet, men det som verkar vettigt. Som till exempel att det är befriande att kasta gammal skit man inte behöver och aldrig kommer använda och som man behållt helt enkelt för att man inte kommit på den briljanta idén att det faktiskt går att slänga!

Jag beundrar människor som håller ett jämnt in- och utflöde på sina prylar och papper. De som klarar av att kasta/ge bort gamla saker i samma takt som de bär hem nya.

Själv har jag aldrig lyckats med det. Jag är som en ekorre som samlar på sig allt möjligt, bara i fall att...

Jag köpte mina första böcker om Feng Shui förra hösten och gjorde då också en första utrensning. Kasse efter kasse släpandes omväxlande till grovsoprummet och Myrornas återvinningsstation. Högarna med dynga krympte och jag kände mig riktigt nöjd med mig själv.

Nu i helgen var det dags igen. Kände mig lite som en arkeolog som hittat ett tidigare dolt jordsediment när jag släpade och bar nya kassar fyllda av dynga och funderade på hur i h-vete det hunnit samlas så mycket nytt på så kort tid. Särskilt med tanke på att min lägenhet varit uthyrd i andra hand under 10 månader sedan förra utrensningen...

Upplyft av helgens drabbningar gav jag mig i dag i kast med att sortera mina tre högar á en halvmeter av "viktiga papper". Där slängde jag inte lika mycket men lyckades iallafall decimera dem betydligt. Härligt! Jag känner mig sååå friiii! :-)

Undra vad jag ska ge mig på i morgon? ;)

Jag läser bokmässefyndet Bildningsresan av Leif Alsheimer och fann där följande citat:

Den hämningslösa expansionen av den högre utbildningen har gjort att det högre utbildningsväsendet numera påminner om 1960-talets katastrofala miljonprogram inom bostadssektorn.

Att inte känna igen Bruno Mathssons eller Carl Malmstens möbler i kulturkretsar är lika avslöjande som att inte veta vad caddie är i Falsterbo.

Jag är barnsligt förtjust i sökningar! Dels de ord folk sökt på för att hamna på min sida och dels vad de gör för sökningar på själva sajten.

På räknaren från Nedstat får man viss guidning vad gäller den första frågan, och via MT:s interna logg kan man se vilka sökningar som gjorts via bloggens sökfunktion.

Men det roligaste vore förståss om alla kunde se dom sökningarna, inte bara jag. Så i dag installerade jag en David Raynes plugin som gör precis det. Och ser man på vad som dyker upp ur bloggens innersta: dn.se, bildt blogg och mp3, för att inte tala om satu-aamu vars sökare jag tyvärr måste göra besviken eftersom den texten inte skrevs av mig utan av min tillfälliga inneboende rabarberrabarber (som brutalt nog deletade hela sitt arkiv utan att rådfråga mig i något sorts feng shui-istiskt rus för några månader sedan *mutter* mutter*).

Det enda jag vet om Satu-Aamu är att det är ett finskt kvinnorförnamn som betyder Sago-Morgon på svenska. Kan man vara på dåligt humör om man har ett sådant vackert tilltalsnamn! :-)

På lördag har Thomas Bernhards pjäs De sammansvurna (Vor dem Ruhestand) premiär på Dramaten och Elin har lyckats fixa toppenbra platser till genrepet kvällen innan. Ã…h vad roligt det ska bli! Jag hoppas den är bra!

Ända sedan vi pluggade i Innsbruck och genom den entusiastiske tyskaläraren Rusch' försorg fick tillfälle att lära känna författare som Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek och Ernst Jandl, har vi haft en förkärlek just för de österrikiska författarna.

Vi är stamgäster i det österrikiska lilla hörn som finns på bokmässan i Göteborg varje år och deltar naturligtvis på de seminarier som anordnas också. Förrförra året lyssnade vi till exempel på Christine Nöstlinger och i höstas handlade det om författare som invandrat till Österrike och valt att skriva på tyska istället för sitt modersmål.

De sammansvurna är en komedi om den tyska själen, enligt Bernhard själv. Tre syskon: brodern och hovrättspresidenten Rudolf, systern och socialisten Clara och blott systern Vera samlas för att bakom fördragna gardiner fira Heinrich Himmlers födelsedag.

Bodil Malmsten, som översatt pjäsen från tyska, säger i SvD i dag:

– Det är Bernhards dramatiskt bäst konstruerade pjäs med en tydlig situation. Här skildras post-nazismen och syskonförtrycket men samtidigt finns en absurd humor.

Låtom om oss hoppas det! :-)

Nej, jag kan inte vara måttlig i mitt beröm. Karlen är en genialisk författare som är väl insatt i det mest skiljda ämnena, har humor och fullkomligt överjävlig på att snickra ihop bra historier.

Tjuvarnas marknad, som jag läste klart för tio minuter sedan, är briljant! Det är sällan man känner sig så upplyft av en svensk polisroman och jag kommer somna med ett leende på läpparna ikväll... i natt.

Om du inte läst den - gör det! Och har du läst den, håll med mig om att det måste bli en fortsättning! För visst vill du veta vad som händer med supersnuten Johnsén och alla dom andra? :-)

Roligast på Liljewalchs vårsalong "Formbart":

• Vitvarumönster att pigga upp sin spis, kyl och frys med av Therese Glimskär.
  
• Bumling, en gosig fotpall i tovad ull, av Christina Rudin Snöbohm.
  
• Bob, ett vinställ för påsen i lådvinet, i form av en droppställning.
  
• Vinglas bestående av en fin svarvad fot och toppad av en barnmugg med två handtag att dricka ur. Kanske att användas tillsammans med droppställningen ;)
  
• Hembjuden, ett bord i utskuren plywood med plats för tallrick och bestick, i övrigt hålrum, av Kajsa Öberg.

Varför, varför, varför finns det inte en nyhetsveckotidning i Sverige som sammanfattar och analyserar den gångna veckans inrikes- och utrikeshändelser?

Hur kan tre* slika tidningar löna sig i Österrike, men inte i Sverige?

* Profil, Format, News

Varför, varför, varför?

I somras gick jag en tre veckor lång grundkurs i foto på Gotlands folkhögskola. Sommaren innan dess gick jag en veckolång skrivarkurs på Biskops-Arnö.

I sommar skulle jag vilja gå en kurs i improvisationsteater på Fridhems folkhögskola!

Tie minuter om bloggar i dagens Konflikt (mitt favvoprogram om någon nu missat det)! Här kommer en liten snabb sammanfattning:

Det växer så det knakar. Varje dag startas 15 000 nya bloggar. Bloggosfären fördubblar sig var femte månad. Av de som bloggar är majoriten tonåringar, därefter följer åldersgruppen 20-30. Påfallande många är unga, arga män med högersympatier, inledde Cecilia Uddén inslaget med.

Journalisterna Maja Aase och Jan Söderkvist fick sedan berätta om sina favoritbloggar och spåna om bloggosfärens framtid.

Söderkvist föredrog Andrew Sullivan, James Walcott, skvallerbloggen Wonkette, bloggsökmotorer Feedster och Technorati.

Maja Aase tipsade om chefredaktören Norra Västerbotten Sofia Olsson Olsén.

Timbro-Johan fick utveckla sina tankar om unga liberala mäns missnöje med svenska medier som grund för sitt bloggande.

Söderkvist: Motvikt till en reaktion mot den allmänna förslummingen av journalistiken. Allt går mot stömlinjeformad, kostandseffektiv annonsförsäljning också inom medier som inte behöver syssla åt sådant. (menar han Public Service? min anm.)

Aase: Informationsövertag hos vanliga människor med den nya tekniken. Efter flodvågskatastrofen uppstod en massa bloggar som tillhandahöll information mycket snabbare än myndigheterna, mycket snabbare än de traditionella medierna. (jmf 9/11, min anm.)

Söderkvist: Bloggarna driver de traditionella medierna framför sig. De traditionella medierna har inte längre den här portvaktsfunktionen. Milstolpen var Lewinsky-affären där Linda Tripp och hennes kompanjoner förgäves försökte prångla ut affären till traditionella medier utan att lyckas. Då läckte man den till en skvallerblogg och sen gick det inte att stoppas. Den lilla tuvan välter de stora lassen.

Aase: Dom kvinnliga bloggarna har fattat vad det handlar om. Att man ska dela med sig av kunskap, skriva personligt och med humor. Om man läser Svenskans PJ Anders Linder eller Carl Bildt, hans blogg heter Occational comments on what's happening, dom är ju utråkiga. Dom skriver precis det på bloggen som de skrivit någon annanstans, helt opersonligt.

Även podcasting nämndes :-) Borde kanske dra igång med min egen igen :-) Lyssna på hela inslaget via Konflikts hemsida. Inslaget sänds först i andra timmen.

Tack vare tips som Pierres goda kontakter i Movable Type-världen renderade har jag nu lyckats importera nästan hela 2004 och 2003, med bibehållna svenska tecken, i den nya sql-databasen! Fantastiskt! Hade i princip gett upp och trodde jag skulle bli tvungen att sitta och ändra varenda felaktigt tecken för hand. Skönt att ha allt samlat igen! Nu återstår bara resten, dvs 1998, 1999, 2000, 2001 och 2002. Piece of cake nu när jag vet hur det funkar! ;-)

Visst har du alltid drömt om en ståtlig oxblodsfärgad skinnsoffa typ denna? Och för blott 500 bagis kan den bli din alldeles egna. Skynda, skynda så kan du fynda, fynda :-)

Sverker Åström var där. Christer Sturmark också. Och Anders Mellbourn förstås (men han jobbar ju där) och (troligen) en representant från Jehovas Vittnen. Samt En till Jenny, My markup-Erik och Elin Idag. Och sist men inte minst, eder utsände i gratisföredragens Stockholm :-)

Föredragshållare var Tomas Ries, finländare och nytillträdd chef för institutet. Biblioteket, där föredraget hölls, var fyllt till bredden. Folk satt överallt och eftersom vi drällde in ungefär precis när det började fick vi inte särskilt bra platser.

Ries höll sitt föredrag i expresstempo och de detaljrika och hyffsat avancerade powerpoint-slajdsen flög snabbt förbi. Det märktes tydligt att det vi fick höra bara var en komprimerad version av ett längre föredrag och det var lögn i förbannelse att försöka hinna med att anteckna vad som stod.

Jag försökte dock, och detta är mina fragmentariska noteringar. Om något är fel skyller jag på dålig sikt ;)

Ries inledde med att prata om den brytpunkt vi nu nått, efter kalla krigets slut och informationssamhällets framväxt, och de nya säkerhetspolitiska utmaningar som detta kommer innebära.

Vår värld är i dag uppdelad ungefär enligt följande:

• 1 procent utgör av de transnationella företagen (Sony Ericsson, Daimler Crystler mfl)
  
• 14 procent tillhör EU + USA + resterande OECD-länder (imperiet)
  
• 5 procent är snabbt växande ekonomier, tex Kina, Indien och Sydkorea.
  
• 15 procent är länder som stagnerat på 1920-30-tals nivå, tex Egypten, Brasilien.
  
• 65 procent lever i yttersta misär, tex Angola, Zaire.

Vi tillhör alltså det nya imperiet, och vi har ett ansvar gentemot resten av världen, enligt Ries.

Förr oroade man sig för spänningen mellan fristående stater.
Dagens orosmoln är spänningar mellan klasser, dvs mellan de befolkningsgrupper som lever i yttersta misär och de som lever i rikedom.

Spänning uppstår när folk utifrån vill in i imperiet, och här finns också en skillnad mot forna tiders imperium. Förr kunde moderlandets invånare känna sig trygga på hemmaplan. I dag finns ingen hemmaplan som inte är nåbar för flyktingar, brottslighet och terror.

Alla problem kommer nedifrån (i välfärdsstegen) och det är vårt ansvar att styra, menade Ries, annars väntar kollaps. (white man's burden)

Vårt EU-USA-OECD-imperium står i dag politiskt splittrade och en fråga för framtiden är hur den gemensamma (om det är ens är möjligt) politik ska se ut. Med ytterligheter som USA:s handgripliga ingrepp i Irak i ena änden av skalan och vårt passsiva bistånd till Afrika i andra änden, står vi i dag vid ett vägskäl där vi måste välja inriktning.

Här finns också en en spännande moralisk fråga inbakad: hur stora ingrepp kan imperiet göra i diktaturstater utan att förlora sin legitimitet?

Välfärdsstatens kollaps var ett annat ämne Ries berörde. Makten förflyttas från staten till företagen. Statskassan har allt mindre medel. Den stabila medelklassen minskar och vi kan vara på väg mot ett så kallat 20-80-samhälle där 20 procent har intressanta jobb och bra lön, medans majoriteten har skitjobb med skitlön. Detta kan i sin tur orsaka frustration och instabilitet hos väljarna, med demonstrationer och politisk extremism inom våra samhällen.

Vi måste också börja betrakta miljön som en säkerhetspolitisk fråga, enligt Ries. Vi är extremt beroende av den och om vi inte börjar tänka nu kan det få förödande konsekvenser på lång sikt. Tillgången till rent vatten, de extrema väderförhållandena och konstgjorda katastrofer (typ Tjernobyl) bör stå högst på miljöagendan.

Världen har blivit pytteliten och i dag går det inte att avskärma sig. Vi är dessutom ömsesidigt beroende av varandra på ett sätt som vi inte var förut. Ett slag mot den transnationella ekonomin, de teknologiska infrastrukturerna eller en snabbt spridande dödlig sjukdom är reella hot mot oss idag.

Ries exemplifierade med sjukdomen SARS som trots att den bara hade en tioproncentlig dödlighet lyckades halvera BNP BNP-tillväxten i de drabbade länderna. Föreställ er då vad som kan hända med ett land som drabbas av en ännu smittsammare och dödligare sjukdom och blir satt i karantän av resten av världen.

Han berörde också jordbävningskatastrofen i Asien och frågade retoriskt om den var en tragedi eller katastrof för Sverige. Själv är jag benägen att kalla den katastrof men Ries menade att så länge systemet står pall, så är det inte ett stort problem. Men om systemt blir skadat, då har vi verkligen problem, och han identifierade tre olika katastrofscenarier som skulle kunna orsaka systemkollaps: bioterror, strålningsolycka eller cyberterror.

En lärdom att dra av tsunamikatastrofen är att vi måste våga tänka det otänkbara. Detta är jobbigt både för politiker (som måste tänka på att bli omvalda) och vanliga människor.

*phew*

Som Erik redan påpekat var det inte nåt särskilt upplyftande föredrag och man kände sig rätt modstulen efteråt. Det hade nästan behövts en rejäl fylla för att komma på fötter igen men eftersom jag för närvarande är en renlevnadsmänniska som bara tränar ju-jutsu och äter morötter så fick det anstå till en annan gång.

Det ska i allafall bli intressant att se vad Ries hittar på med UI framledes. Han verkar ha stora planer, och det är ju kul, så jag håller ögonen öppna.