Steffanie Esse

Läser du om dina böcker? Så här skriver Olov Lagercrantz i Om konsten att läsa och skriva:

När jag som ung vildläste – jag låg länge på sanatorier för lungsot och hade gott om tid – föll det mig aldrig in att läsa om en bok. I det rika boklandskapet fanns tusen vägar som var oprövade. En dåre den som gick dem två gånger
Svens Erik Liedman, idéhistoriken, har angivit en viktig skillnad mellan första och andra läsningen av en roman. Första gången befinner vi oss i en situation som överensstämmer med våra normala oläsande liv. Vi vet inte, vad nästa ögonblick ska bjuda oss, och inte vad som står på nästa sida. Vi skyndar oss framåt för att få reda på hur det går för oss själva liksom för personerna i romanen. Vi har ingen aning om vilka möten och episoder, som kommer få betydelse för våra liv och för de diktade gestalterna i boken. Först inför döden och på sista sidan vet vi.
När vi läser andra gången är det som att läsa en döds biografi eller se vårt eget liv strax innan vi ska lämna det. Nu står det klart varför den där upplevelsen i första kapitlet gjorde så starkt intryck på hjältinnan. Den avgjorde i själva verket hennes liv. Ett mönster träder fram. Det som var oöverskådligt blir enkelt och begripligt.
Nu kan vi också, liksom vi gör när vi minns vårt eget liv, stanna upp vid särskilt vackra och meningsfulla avsnitt. Vi behöver inte skynda oss ty vi vet fortsättningen. Ingen oro för framtiden hindrar oss att njuta av nuet.
Omläsning är ett njutningsmedel som alla barn förstår sig på. [...]

- Jag kunde ju iallafall ha prövat mina egna vingar. Flyttat nånstans…
- Flytta härifrån??? Nej, nu smakar vi på den mjuka pepparkakan tycker jag!

(doktor Schenker försöker tafatt trösta sin 50-åriga dotter Emily när hon bölar över sitt långtråkiga ö-liv, sin övervikt och det stundande klimakteriet i den första delen av Carin Mannheimers nya teveserie Saltön)

Som redan avslöjats kommer undertecknad i dag dyka upp i programmet Front i P3 för att prata om… (suprise!) bloggar. Strax efter 12 är det dags, så ratta in lämplig frekvens redan nu

- Har din blogg någon politisk vinkel, frågade Peter Wolodarski precis innan vi klev in i studion för att delta i programmet Front i P3 tidigare i dag.

- För jag kollade igenom den lite snabbt i går men jag hittade ingen, tillade han.

- Nä, min blogg har ingen politisk vinkel, bekräftade jag. Den är ett ställe där jag skriver om allt möjligt som intresserar mig. Om böcker och filmer och saker jag läser i tidningarna. Den är heller ingen hårdför debattblogg som Alicios eller Dick Erixons.

Min blogg är en av alla dom där odefinerbara som inte i platsar i nån speciell kategori, som blandar högt med lågt, personliga betraktelser med kommentarer om aktuella ämnen och som aldrig kommer blir utsedd till Sveriges bästa blogg i den av Internetworld nyligen utlysta tävlingen. Om man med bäst menar den blogg som har flest läsare, flest inkommande länkar, flest kommentarer eller hur man nu tänker sig att ”bäst” ska defineras.

I Internet World-artikeln Bloggen bygger deras varumärken ger pr-konsulten och bloggaren Hans Kullin följande råd till den som vill bli en framgångsrik bloggare:

Generellt skulle jag satsa på att hitta ett hyfsat smalt ämne som ger dedikerade läsare. Det kan vara lättare för en enskild person att bli en MacWorld än en Dagens Nyheter, även om vissa, som Erik Stattin, lyckas vara breda och intressanta.

Men jag vill inte vara smal. Jag vill vara mig själv och blogga i första hand för min egen skull. Det kan tyckas introvert men så är det. Annars blir det inte bra. Min blogg är som jag är: sökande, splittrad, fragmentarisk och i avsaknad av röd tråd (eller blå, eller grön – välj själv beroende av din politiska vinkel ).

Peter Wolodarski skulle förmodligen aldrig ha läst min blogg om det inte vore för att han och jag skulle bli ihoptussade i en radiostudio tillsammans dagen efter. Men det gör inte så mycket. Jag gillar dom läsare jag har, och uppskattar de kommentarer och trackbacks de lämnar efter sig. Blogga gör man alltid i samspel med läsarna oavsett hur många eller få man har.

I vilket fall som helst var det roligt att göra P3-debut! Även om vi bara ytligt berörde det intressanta med blogging och även om jag stundtals glömde av att andas eftersom jag var så ivrig och nervös Hoppas det lät okej, jag har faktiskt inte vågat lyssna själv ännu. Får ta mod till mig i kväll.

Då kan du hänga med på ”De vita fläckarna – Sveriges roll under andra världskriget”, ett samtal som arrangeras av Forum för levande historia. I panelen deltar bland annat Alf W Johansson som jag haft som föreläsare i en aldrig avslutad historiekurs (dåligt samvete!) ute på Södertörn.

Jag vill gå – kanske kan paneldiskussionen ge mig fler uppslag i min jakt på svenska Thomas Bernhards och Elfriede Jelineks.

Det är inte så populärt att rota i det förgångna, speciellt inte i Sverige där vi sedan koltåldern fått lära oss att vi minsann inte hade något att göra med andra världskrigets fasor. I Tyskland är det svårare att ducka, där har man vart så illa tvungen att tvätta sin smutsiga byk inför öppen ridå. I Österrike har man försökt gömma sig bakom offermyten, men tvingas då och då fram i ljuset, av obekväma författare som till exempel Thomas Bernhard.

Men inte nog med att vi själva stenhårt trott på vår oskuld. Vi har lyckats lura omvärlden också. En av åhörarna på Svante Weylers föredrag i tisdags var en österrikisk kvinna som utvandrat till Sverige och nu höll på att forska om något som rörde Sveriges agerande under andra världskriget (uppfattade tyvärr inte exakt vad det rörde sig om). Hon berättade att hennes mamma och pappa inte kunde förstå varför hon ville rota i det där. Sverige var ju neutralt under kriget och varför skulle hon nödvändigtvis hålla smutskasta det land hon valt att flytta till?

BBC erbjuder numera två av sina radioprogram (Fighting Talk och In Our Time) som podcasts, dvs prenumererbara med hjälp av en RSS-läsare som stödjer bifogade filer (encloseure).

När ska Sveriges Radio haja att vi står inför en revolution av hela radiovärlden? Jag vill prenumerera på Konflikt och God Morgon Världen! Nuuuuu!

Det går bra för Akademiska hus.

Vid ett ordinarie styrelsemöte i dag föreslog styrelsen för fastighetsbolaget Akademiska Hus att lämna en utdelningen för 2004 om 394 miljoner kronor. Detta är 100 miljoner kronor utöver ägarens mål om femtio procent av det beskattade resultatet.

Jag har tidigare skrivit om absurdheten i att staten tar marknadsmässiga hyror av sig själv när det gäller försvarsmaktens anläggningar och Gustav Holmberg påpekade då att det råder en liknande situation i den akademiska världen, där det knorras över att allt mer av forskningsbudgeten försvinner i lokalhyror.

Vem förutom Försvarsmakten hade Fortifikationsverket tänkt hyra ut militära övningsfält till och vem förutom Livsrustkammaren ska bedriva verksamhet på Kungliga slottet i Stockholm, bara för att nämna två exempel som varit aktuella under förra året.

Förlåt en dum en men jag förstår faktiskt inte syftet med att staten först delar ut medel och sedan cashar tillbaka stora delar i hyra i sina egna fastighetsbolag?

Vart kommer Akademiska Hus extra 100 miljoner i vinst ifrån? Är det från krympande forsknings- och försvarsbudgetar kanske? Och vem har egentligen vunnit på den här rundgången?

Klart du vill läsa hela min blogg, från ruta ett i kronologisk ordning? Ja visste väl det! Ta en titt på min egenhändigt ihopvirkade arkivfil med alla inlägg, från och med mars 2003. Passar finnemang att skriva ut och läsa en regnig dag

Niklas Ekdahl intervjuar historikern Timothy Garton Ash i dagens DN.

Garton Ash är förvånad över att utrikesminister Condoleezza Rice, som ägnat sin akademiska karriär åt att studera det kalla kriget, inte har dragit rätt slutsatser av den kraftmätningen:

- Segern i kalla kriget kom tack vare en inre dynamik i länderna bakom järnridån. Vi ser samma sak hända i Ukraina i dag, en demokratisering underifrån. Detta är den enda modell som har förutsättningar att lyckas i arabvärlden.

Vad består denna ”inre dynamik” av? Jag greppar ett minst två år gammalt men ännu oläst bokreafynd: Samtiden historia – Rapporter från Europa vid 1900:talets slut av… just det Timothy Garton Ash.

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is, where your book begins
The rest is still unwritten

Till en av de mest spelade låtarna på min iPod just nu hör Natasha Bedingfields Unwritten. Citatet ovan är där ifrån och låten är helt enkelt sååå grymt bra att jag vill dansa och sjunga och följa dess uppmaning (bokstavligen och bildligen) så fort jag hör den.