förtvivlan växer

Det går bara inte att inte storgråta när man hör de olyckliga och få lyckliga historierna från de som drabbats av söndagens tsuami i Asien.

Jag blir så illa berörd och lipar flera gånger om dagen. Det här går inte att skjuta ifrån sig! Min egen mamma och pappa kunde varit där nu, men valde att åka till Brasilien eftersom de inte kunde få en treveckorsresa mellan de datum de ville ha.

Jag bara väntar på beskedet att någon i min släkt eller bekantskapskrets är drabbad.

Herregud, vad kan vi göra annat än att skänka pengar?