"Boken där böckerna föds"

|

Katarina Frostensson, Kerstin Ekman och Kjell Johansson berättar om sina anteckningsböcker i dagens DN.

- Det finns en sorts kraft i det man har skrivit för hand som inte kan ersättas med en dator eller något annat, säger Kerstin Ekman.

- Det är en väldig trygghet att ha anteckningsboken. Det är en slags följeslagare och samtidigt lite av en vägvisare. Kan jag inte skriva någon annat kan jag i alla fall skriva ned och upprepa saker. En klargörande process som sållar ut vissa fakta. Det blir mycket upprepningar i anteckningsböcker, det hör till formen.

Fyndgruvor och stenbrott, kallade Strindberg sina anteckningsböcker.
Tankeböcker, sa Ellen Key.

Men vad ska man göra med dem?

Tomas Tranströmmer och Lars Gyllensten har skickat dem till Kungliga biblioteket, Lars Gustafsson till Uppsala universitetsbibliotek. Men Katarina Frostensson tvekar:

- Det kan knappast vara intressant för någon annan människa. Det finns väldigt lite att utvinna ur strukturen. Ett ord jag ser i tidningen, någon något sade i ett samtal kvällen före.
- Det roliga med att gå tillbaka i böckerna är att se hur det med tiden blev någonting av det där mödosamma antecknadet. I början av ett arbete undrar man ofta om det kommer bli något alls. Då är det intressant att gå tilbaka och och se hur de sista fröna visade sig.