Why is terrorism growing?
Besökte seminariedagen på Lilla scenen i Kulturhuset som anordnades av Anna Lindhs minnesfond idag.
Cecilia Uddén modererade första diskussionen där Mary Robinson, Irlands fd president och FN-kommissionär för mänskliga rättigheter, numera chef för Ethical Globalisation Initiative, Erkki Tuomioja, Finlands utrikesminister, och Assia Bensalah Alaoui, statsvetare från Marocko som är ordförande för Dialogue between Peoples and Cultures in the Euro-Mediterranean Area.
– Är Usama bin Ladin nöjd idag, tre år efter 9/11 tror ni, var Uddéns första fråga till panelen.
– Ja, nickade Mary Robinson.
– Ja, eftersom han fortfarande inte är fast, trodde Tuomioja.
– Och för att det proklamerade kriget mot terrorismen istället för att lyckas snarare visat sig kontraproduktivt, menade Bensalah Alaoui.
Och sen vred dom och vände på terrorismens orsaker och vad man kan göra för att förhindra den i ett en och halv timme långt intressant samtal. Jag, som annars har konstant myror i brallorna och knappt kan sitta still under en hel nyhetssändning, tittade på klockan första gången efter 70 minuter!
Några huvudspår jag hann plita ned:
- Terrorismens bakomliggande orsaker är inte oviktiga. Att försöka förstå dem är inte samma sak som att acceptera eller rättfärdiga de terroristiska handlingarna.
- Kampen mot terrorismen måste bedrivas med respekt för lag och för mänskliga rättigheter (tvärtemot Guantanmo och Abu Ghraib).
- Israel-Palestina-konfliktens roll som "all-arabiskt" trauma. Frågar man människor i Marocko nämnet de Israel-Palestina som en av de viktigaste politiska frågorna. Det är mycket oansvarigt av det internationella communityt att inte lyckats löst den konfliken ännu.
- Jihad kan inte slås ut med korståg. Den annorlunda roll Europa intagit gentemot den islamiska världen, jämfört med USA, bör man slå vakt om.
- De europeiska länderna är sämre än USA på att integrera sina invandrare och detta är något som man måste ta tag i. Nu.
- Turkiet kan som medlem i EU en nyckelspelare mellan Europa/USA och den islamiska världen. Turkiets inträde i EU kommer bli ett stort test för både den islamska världen och Europa/USA.
Cecilia Uddén berättade om hur hon intervjuat bilarbetare i Detroit under en reportageresa i USA förra året och stött på en irakier. Han kallades för Al av sina arbetskamrater. Naturligtvis hade han ett irkaiskt namn också men det var det ingens om kunde uttala.
– Vi kallar dig Al för du är ju amerikan nu, sa kollegorna till honom.
Uddén tyckte detta var mycket arrogant men efter att intervjun sänts i P1 blev hon uppringd av en man med invandrarbakgrund ifrån Stockholm. Han sa att han mycket hellre hade bott i USA och kallats för Al, än i en förort till Stockholm, där man förvisso kan uttala hans namn men inte nånsinn kommer acceptera honom som svensk.
Mitt i prick och tyvärr i linje med vad DN:s senaste undersökning visat, att trots utmärkt svenska och utmärkta betyg är mycket svårt att ens bli kallad till jobbintervju för de med utländskt klingande namn.
Det är nog så att kämpa mot de bakomliggande orsakerna är det enda sättet satt stoppa terrorn.
Våld föder bara våld och försök att kontrollera föder kaos.
Ge människor frihet och förnöjsamhet så slutar de bomba skolor och flyga in i skyskrapor...
En mätt och nöjd människa i frihet sysslar inte med terror.
Det gör däremot en förtryckt och svältande...
Intressant sammandrag. Tack för det.
"Israel-Palestina-konfliktens roll som "all-arabiskt" trauma."
Det var bra att de tog upp detta. Jag tvivlar på att USA ser detta samband.
"Jihad kan inte slås ut med korståg."
Återigen ett vettigt argument.
Annica
Bengt>> Det ligger mycket i det. Kom just att tänka på konflikten i Südtirol, det område i norra Italien med många tyskspråkiga, som ju faktiskt var scenen för både bomdåd och andra terroristliknande handlingar under 60-talet men som idag är lika lugnt som Blomstermåla. Det är en konflikt som lösts med pengar. Tack vare investeringar har man kunnat utnyttja sitt goda geografiska läge och idag lever tysk- och italiensktalande gott på turismen sida vid sida. Inte nödvändigtvis som bästisar men de hatar iallafall inte varandra längre och resurserna räcker åt båda grupperna.
Jag tror inte det är så enkelt, tyvärr.
För det första tror jag man bör skilja mellan dem som sitter i spetsen eller mitt i nätet - många av dem är varken fattiga eller hungriga, inte ens förföljda - och dem som rekryteras från regioner där oerhörd misär råder, där det finns starka gränser mellan etniska grupper, och där ungdomar knappt har någon utsikt att leva ett 'normalt' liv (Palestina, Afganistan, Tjetjenien).
Seadn tror jag att den terrorism som nu 'blommar ut' runt om i världen är en helt annan typ än t.ex. den vi såg på 70-talet. Ofta stod specifika politiska krav bakom den 'klassiska' typen av terrorism. Bakom bombningarna vi sett det senaste året står bara på ytan ett krav bakom - i princip är det strunt samma om man lyckas genomdriva det eller ej. Vad är målet? Det är den stora frågan. Jag tror att det är delvis en konflikt mellan kulturer (fast inte i den grovt förenklade Huntingdon-versionen). En rörelse mot det västliga civilisationsidealet. Som så ofta avbildas det ganska väl i de olika synerna på kvinnans roll och önskvärda uppträdande. Jag tror att målet är att bringa så mycket oro som möjligt, att inleda ett slags apokalyps. Att uppnå en så stor instabilitet i västvärlden att politiken blir reaktionär. Detta är också det största hotet jag ser.
Det är mycket viktigt att inte förenkla analysen av det som händer. Det förvärrar situationen och ger upphov till hårda fronter där ingen förändring är möjlig. Jag tror vi går mot en längre period av kvasi-inbördeskrig. Mest skulle det väl ge om muslimska organisationer ställde sig upp, som de gjorde i Frankrike nyligen, och protesterade på ett synbart och tydligt sätt. Och ett absolut måste är att lösa Israel-Palestina-konflikten. Men den är så komplex att det väl inte kommer att ske den närmsta framtiden.
Inget är enkelt här i världen, men löste man Israel/Palestina-konflikten tror många att rekryteringspotentialen för terroristgrupper skulle minska och i kombination med att stödja de moderata krafterna i muslimska länder borde man komma en bit på vägen.
Om den attitydundersökning som Per T Ohlsson stödjer sig på stämmer (att 85 procent av befolkningen både i västvärlden och i den muslimska världen anser att demokratin är det bästa styrelseskicket) så finns det ju mer som förenar än som skiljer oss åt.
Vad som skiljer oss åt, och som Ohlsson nämde under seminariet, är just kvinnofrågan och synen på homosexuella.
Om dagens terrorism har som mål att få staten att visa sitt rätta (fascistiska) ansikte, som under 70-talet, så är man ju på god väg i Ryssland.