September 2004 Archives

En ganska rejäl bit av bokmässan upptogs av kokböcker och där lagades det också understundom mat live inför publiken. Snacka om att snålvattnet rann till när man utsvulten av flera timmars flitigt seminarielyssnande råkade släntra förbi där och hamnade mitt i nån läckert doftande maträtt.

Vid ett sådant tillfälle stod kocken Malin där och lagade mat, ivrigt påhejad av Steffo Thörnqvist. Hon gjorde arbetet och hann höll snacket igång. När vi kom var han mitt i nån berättelse om hur det var när han jobbade på tv4:s morgonprogram:

- Ja du vet, man var ju ganska trött eftersom vi var tvungna att gå upp så otroligt tidigt på morgonen. Vet du, en gång var jag så trött så jag backade backade igenom en vägg i tv4:s garage eftersom jag var för trött för att bromsa!

- Oj då, sa Malin.

- Ja det var verkligen för jäkligt. Jag minns en annan gång när jag precis klivit upp där hemma och försökte ta på mig en tröja som byxa. Det gick inget vidare och då tänkte jag för mig själv "Det här sa dom inget om på journalisthögskolan!". Och det är därför vi alltid är två i soffan på morgonen i tv 4. För att den ena korkbollen ska kunna täcka upp för den andre!

- Jahaja, sa Malin, det visste jag inte...

Jag lider inte brist på böcker. Hyllmeter efter hyllmeter fyller min lägenhet. Om det blir väldigt kallt någon vinter skulle jag förmodligen kunna använda dem som extra isolering.

Naturligtvis var jag köpa några till på årets bokmässa. För det gååår ju faktiskt inte att besöka bokmässan utan att handla några små böcker iallafall. Följande fynd kommer jag släpa hem till hyddan på torsdag då jag återvänder till huvudstaden:

• Enkel biljett till Polen - Kjell Albin Abrahamson (signerad!)
  
• Tjetjenien - sanningen om kriget - Anna Politkovskaja
  
• Bildningsresan - Leif Alsheimer (signerad!)
  
• Vi är inte färdiga med Hitler på länge än - Barbro Eberan
  
• Europeiska brytpunkter - Håkan Arvidsson, Hans-Åke Persson (red)
  
• Ur det förflutnas skuggor, historiediskurs och nationalism i Tyskland 1990-2000 - Jan Selling
  
• Antropologi/Journalistik, om sätt att beskriva världen - Ulf Hannerz (red)
  
• Hur blir man klok på universitetet?
  
• Stora Mumin-boken - Tove Jansson
  
• Adressbok - Richard Schwartz
  
• Hyperkapitalismen - Björn Elmbrant
  
• Gubben i taket. Några Iran - Tomas Andersson, Stefan Foconi
  
• Inshallah, om konfliketen mellan Israel och Palestina - Donald Boström mfl
  
• Engelszungen - Dimitré Dinev (signerad!)
  

Tvåspråkigt seminarium. Arto Paasilinna på finska och Birgitta Ulfsson elegant guidande mellan finskan och svenskan. De två verkade känna varandra väl och stämning var gemytlig.

De började med att prisa översättaren Camilla Frostell som lyckats så bra med jobbet att transferera Paasilinnas svulstiga nordkallotiska språk till svenska, ett inte helt enkelt jobb tydligen.

"En bra översättare är som en rörmokare" citerade de en annan som översatt Paasilinna till svenska.

Paasilinna är skrönikör, fastslog Ulfsson, och beklagade att det inte fanns ett lika bra ord i finskan. Men det kanske beror på att Sverige, som är ett sådant ordnat land, behöver en särskild etikett på ett det halvgalna tillstånd som i Finland betraktas som naturligt.

Alla fyra bröderna Paasilinna är vildsinta skrivande naturromantiker och en gång träffade de Finlands före detta president Kekkonen. De presenterade sig en och en och till slut utbrast Kekkonen Hur många är ni egentligen? Vi tar aldrig slut! svarande den ena av bröderna då.

Paasilinnas skrivsätt liknar Mikael Niemis, menar Ulfsson. Där uppe i norr handlar det om någon sorts livsuppehållande galenskap, om en överenskommen svartsyn. Männen super och lägrar kvinnor och äter god mat utan att skämmas.

Boken "En lycklig man" skrev Paasilinna refan 1976 men den översattes till svenska först på senare år. Ulfsson spekulerar ifall detta kan bero på att de sedesamma svenskarna helt enkelt inte vågat översätta den tidigare.

- Vi odlar ju gärna sådana här myter om Sverige och svenskarna i Finland men jag vill påpeka för alla er som är här idag att alla i Finland inte är som Arto Paasilinna, om ni nu trodde det! tillade hon storskrattande.

Paasilinna är översatt till närmare 40 olika språk och han är bland annat älskad och prisad i snobbintellektuella kretsar i Italien och Frankrike.

- På Sorbonne har de gjort fina intellektuella analyser av mina böcker och kommit fram till att det inte är humorn i böckerna som säljer utan livsfilosofin som de andas, säger Paasilinna. Det är tron på den lilla människans möjligheter och initiativförmåga som är det viktiga.

- Dessutom har jag i trettio år bekyllts för att vara manschauvinist.
- Ja men det är du väl! kontrar Ulfsson.
- Feministerna är värre än oss chauvinister, slår Paasilinna fast och ett litet bråk utbryter mellan honom och Ulfsson på finska.
- Men jag vill inte bara att kvinnor ska tjäna lika mycket som män, jag vill att de ska tjäna mer än männen, säger han till slut och får en förvånad blick av Ulfsson.
- Ja så att männen kan stanna hemma!
- Hmpf, ja du kanske skulle ta att utveckla det resonemanget i nån ny bok, svarar Ulfsson med ett leende.

Paasilinnas skrivande är mycket välorganiserat. Han producerar en bok om året och börjar skriva i september-oktober för att kunna ha ett första utkast klart i januari.

- Men får du aldrig idéetorka? undrar Ulfsson.
- Man kan inte vara bohem när man skriver, man måste ha flera års framförhållning. Och när det gäller mitt höga tempo så måste pickaresker skrivas snabbt. Som en pansarstrid ungefär, det gäller att inte bli kvar i elden för länge.
- Som artilleridotter kan jag inte annat än att hålla med, slår Ulfsson fast och samtalet är slut.

Anteckningar gjorda i samband med seminariet Nordens roligaste författare i en "show" med Birgitta Ulfsson torsdagen den 25/9 2004.

Ola Larsmo, Ulrika Knutson, Jonas Modig och Johan Svedjedal diskuterade Charles Dickens betydelse idag.

Dickens, en godmodig samhällskritiker som förknippar seende med skrivande. Han hade en vilja att nåt och klara idéer, menade man.

Han var extremmodern, menade Larsmo, och syftade på de följetångshäften som han skrev. Det var ett helt nytt sätt att skriva litteratur. Tillräckligt billigt för att även vanligt folk skulle ha råd att köpa och han nådde ut till hemmen som ingen annan brittisk författare tidigare gjort.

Trots denna medvetenhet vad gäller ny medieteknik hade han i sitt skrivande blicken riktat snett bakåt, menade Knutsson. Han skriver om en värld som håller på att försvinna. Han tillhör medelklassen ch skriver för medelklassen och är på det sättet lite sentimental i sitt skrivande.

Han uppfattades som en farlig vänsterman, men förstod aldrig riktigt arbetarrörelsen. Larsmo.

En Dickensskildring då är vad ett chockreportage i tv är idag. Svedjedal.

Ja, han riktar genom sina böcker stark social kritik mot bla fattigvården, internatskolorna och bysättningshäktena. Han citerades också i parlamentet när man ändrade lagstiftningen om vem som får starta privata skolor. Han står inte Jan Guillous Onskan efter när det gäller att beskriva en pennalistisk miljö. Knutson.

Panelens lästips:
Bleakhouse - Larsmo
Great Expectations - Knutson
A Christmas Carol - Svedjedal

Anteckningar gjorda i samband med seminariet Den moderna Dickens torsdagen den 23/9 2004.

Författare, poeter och förlagsfolk från Bosnien, Kroatien och Serbien diskuterade litteraturens förutsättningar i de tre länderna idag.

Språkets betydelse togs upp. Är serbiskan, kroatiskan och bosniskan verkligen olika språk eller är den politisk konstruktion som bara ställer till problem för författare och förlag? Panelen var av olika åsikter.

Det litterära klimatet håller på att återhämta sig i alla tre länderna. I Kroatien tex fanns det 12 bokaffärer 1999, nu finns det ett hundratal. Där har även litterära tidningar börjat komma ut, man delar ut två litterära priser och har en välbesökt bokfestival.

Återhämtningen till trots har man ett gemensamt problem i Bosnien, Kroatien och Serbien. Böcker är för dyra och folk har med sina låga löner helt enkelt inte råd. En annan sak hela panelen var överens om är att vad som saknas är öppen kommunikation mellan de tre länderna.
"We do get washing powder from Croatia but not books" klagade en av de serbiska författarna.

Initiativ som detta, även om det sker långt hemifrån, är lovvärt, menade man.

Anteckningar gjorda i samband med seminariet Changing systems in the literary Balkans torsdagen den 23/9 2004.

Strax efter tio fick vi vårt seminariekort och klev innanför dörrarna till de gigantiskt stora mässhällarna på Svenska Mässan i Göteborg. Jisses! För mig är det samma känsla som när man var liten och fick besöka bollhavet på IKEA! Så mycket intressanta seminarier och montrar och människor, hur ska vi hinna med allt på blott fyra dagar?

Nåja. Under torsdagen blev det fyra seminarier: Kvinnor skapar kunskap på nätet, Changing Systems in the literary Balkans, Den moderna Dickens och Om bloggar och nyhetssökning på nätet.

På det sistnämnda försökte Lars Våge, mannen bakom Internetbrus, förklara vad en blogg var och hur man hittar nyheter på Internet. Många hade lockats att komma dit och lyssna och salen var nästan knökfull.

Våge försökte besvara frågan om vad en blogg egentligen är, hur den är uppbyggd, de vanligaste typerna av bloggar, hur stor bloggosfären egentligen är (vågar man påstå att begreppet bloggosfär nu är etablerat?), vad bloggarna skriver om just nu, hur man hittar dem och varför man egentligen ska bry sig om dem.

Sen gick han över till nyhetssöktjänsterna och hur man kan utnyttja dem. Han försökte förklara vad RSS är men eftersom han inte någon internetansluten dator att visa på, utan bara döda powerpoint-sidor, blev det lite blekt.

Jag tyckte föredraget var sådär bra. Kanske försökte han få med för mycket, och blev istället väldigt svepande och frågan är om de som inte visste så mycket om bloggar innan blev så mycket klokare.

Våges powerpointpresenation från föredraget ligger ute på nätet för den som vill ta del av den i sin helhet.

Snart öppnar Lidl en ny butik i Fagersjö. Det är inte så långt från mig och jag såg fram emot att få handla lite billig mat för en gång skull. Matpriserna i Stockholm är ju annars horribla, de flesta produkter kostar 2-3 kronor mer än exakt samma vara i Göteborg.

Men så läser jag detta och blir nästan mörkrädd. Vad är det frågan om egentligen? Aldrig, aldrig i livet handlar jag där om de tänker behandla sin kvinnliga personal på det sättet!!!

Agnes på ön har skrivit ett intressant inlägg om det som nu händer i Tyskland!

Har funderat på det här med de nynazistiska partiernas framsteg i de tyska delstatsvalen...

... och hur lockande är det inte att sätta sig på sina höga hästar.

Att indignerat utbrista "men har dom inte lärt sig någonting av sin egen historia?".

Så lätt det är, att uppblåst av sin egen (själv)godhet, fördömma dem som uppenbarligen inte vet bättre.

Men kanske är det viktigare att tala om socialdemokraternas och kristdemokraternas misslyckanden, än om nynazisternas framgång?

För jag har faktiskt väldigt svårt att tro att alla som röstat på dem är övertygade nazister. Jag tror många handlat i besvikelse, att de velat protestera mot de sittande partierna.

Iallafall hoppas jag att det är så.

I delstatsvalen i tyska Sachsen och Brandenburg går nynazistiska partiet NPD starkt frammåt, men i österrikiska Vorarlberg tappar Jörg Haiders högerpopulistiska Frihetsparti över hälften av sina röster sedan förra valet.

Förra året var vi några bloggare som träffades i samband med Bok och Biblioteksmässan och åt middag tillsammans.

Finns det intresse av att göra nåt liknande även i år? Vilka ska dit? Vad säger lokal-befolkningen?

Man skulle ju kunna ses i anslutning till Internetbrus-seminariet?

Mitt förslag till fredagsfyra kom med! Så kul! Och självklart måste jag naturligtvis svara på den själv... Häng med!

1. Vad heter din blogg?
Min huvudblogg (denna alltså) heter logblogwhatever, min blogg på tyska heter Deutsch für Anfänger, min (ännu ofärdiga) blogg på engelska heter In Broken English, min (och Jennys) numera vilande c-uppsats blogg heter cuppen och slutligen min fotoblogg som heter Bildligt talat.

2. Hur valde du detta namn och avspeglar det på något sätt syftet med
din blogg?
logblogwhatever... är ett sorts nödnamn som lever kvar från den tiden då jag inte riktigt var säker på om jag bloggade eller reloadade. Jag har ju fläkt ut mig skriftligen på nätet sedan 1998 och när jag i januari 2003 så smått började nosa på det här med Movable Type, främst för att slippa virka ihop all HTML själv vareviga gång jag publicerade någonting, som jag bestämde mig för att döpa alstret. Namnet avspeglar också den osäkerhet jag kände, eftersom jag inte riktigt visste vad jag sysslade med. Jag anmälde i samma veva den nyförlösta bloggen till Erik Stattins Svenskt webbloggindex och fick komma med först efter en lång väntetid eftersom den gode Erik inte kunde bestämma sig för om logblogwhatever verkligen var en blogg eller om det var en dagbok.

Deutsch für Anfänger och In Broken English skapade jag efter moget övervägande eftersom jag kom fram till att det var mindre praktiskt att blanda språk i huvudbloggen. I namnet finns också inbyggt en sorts vädjan om att inte dömma mina taffliga skrivförsök för hårt eftersom jag faktiskt inte är modersmålstalare.

Bildligt talat och cuppen är valda för det lät lite vitsigt :-)

3. Bästa svenska bloggnamn?
Jag kan inte välja en så det får bli ett gäng: Det perfekta tomrummet Gärningsmannaprofilen, Svenska Ord, Klocklös i tiden, Blind höna, Malört i Glädjebägaren och Mitt liv som skeptiker.

4. Bästa utländska bloggnamn?
the sum of my parts, How to learn Swedish in 1000 difficult lessons, Editor: Myself, Ministry of Propaganda och fotobloggen I call you zee.

Motivering: Jag gillar enkla, smarta och roliga namn, gärna med en metatvist som bara de insatta fattar :-)

Ungefär hur tyska skolböcker såg ut under 30- och 40-talet behöver man ju inte vara Einstein för klura ut. Men att kontrollera exakt vad som stod i dessa böcker visade sig inte vara helt lätt. Det fick professor Frank Michael Kirsch erfara när han inom ramen för forskningprojektet Bilder i kontrast – Interkulturella processer Sverige/Tyskland i skuggan av nazismen 1933-1945 försökte får tag på gamla tyska skolböcker från den här tiden.

Igår höll professor Kirsch en öppen föresläsning (på tyska!) med titeln Deutschlehrbücher im NS-Deutschland och jag och fyrtiotalet andra nyfikna hade sökt oss ut till Södertörns högskola i Flemingsberg för att lyssna.

Skam och skuld tror Kirsch är en av orsakerna till att man på många håll i Tyskland helt enkelt kastat bort trettio- och fyrtiotalets skolböcker. Men i ett litet välskött skolmuseum i Ostfriesenland hittade han till slut det han sökte.

Skolan är ju en fantastisk plats för en diktatur att fostra barnen till lydiga medborgare med de rätta väderingarna och naturligtvis försatt nazisterna inte denna chans. Skolböckerna från den här tiden är fulla av nationalism, antisemitism och skickligt formulerad krigspropaganda.

Det är naturligtvis ingen trevlig läsning, men proffessor Kirsch hade ändå väntat sig att böckerna skulle vara av bättre litterär kvalitet. Om man betänker att nazisterna på andra områden, till exempel filmen, insåg nödvändigheten av att kontraktera riktiga konstnärer, som Leni Riefenstahl, för att utföra arbetet verkar man på skolboksområdet inte haft samma ambitioner.

Intressant är naturligtvis hur de svenska tyskaböckerna såg ut under motsvarande tid?
Enligt professor Kirsch uppvisar de en förbluffande naivitet. De berör inte nazismen eller Tredjeriket-ambitionerna med ett ord, men i en svensk tyskabok från 1934 utbrister man i käcka och glada ordalag hur lyckliga tyskarna nu kan skatta sig eftersom man fått sin första Reichsautobahn!

Det genomgående temat för NS-Tysklands läseböcker för folkskolan är "Gör vad som krävs av dig. Ge aldrig upp. När du tror att du inte orkar mer så kan du mycket mer."

Personkulten kring Hitler får naturligtvis näring också genom skolböckerna. Professor Kirsch hittade böcker där (förmodade) uppbyggeliga Hitlercitat blandas med dikter av kända poeter (naturligtvis ryckta ur sitt sammanhang). I en av böckerna kan man till exempel under rubriken "Hitler als Mensch" läsa om hur han vandrar runt i skogen och blir välsignad av djuren.

Professor Kirsch gick också in på det faktum att det är lätt för oss idag, som sitter med facit i hand, att dömma dåtiden. Att försöka förstå med vilken karisma Hitler uppträdde tydliggörs till exempel i detta citat:

"När jag hörde Hitler tala jublade jag med och höjde min hand till hälsning, men när jag läste talet i tidningen dagen efter skämdes jag."

Ett annat återkommande tema i läseböckerna är moderskulten. Flickorna skulle redan från början lära sig vad deras uppgift var i det tusenåriga riket, en uppgift som förändrades i takt med samhällets behov. Först var det bara meningen att kvinnan skulle vara moder och ta hand om hemmet, sen när verkligheten gjorde dig påmind och kvinnor behövdes för att fylla de tomma platserna i industrin som männen lämnat för att dra ut i krig, avspeglades även detta i läseböckerna.

NSDAP:s bokförlag gav även böcker som skulle ge tyskarna allmäna råd om hur de skulle leva, så kallade "Lebenskunde-bücher". På temat rasföräderi (Rassenschande) gavs råd på rim: "Halt dein Blut rein – es ist nicht nur dein" (Håll ditt blod rent – det är inte bara ditt), dvs det ligger på ditt ansvar att inte skaffa barn med icke-ariska kvinnor/män.

Andra texter gick ut på att trösta och uppmuntra dem som förlorat någon i kriget. Dikten "Mutterklage" handlar om en mamma som skickat ut sin son i kriget och han rapporteras ha dött i Polen men hur mycket hon än saknar honom, så om han skulle komma tillbaka till henne, skulle hon skicka ut honom på slagfältet igen.

(Med reservation för eventuell missförstånd som beror på mina bristande språkkunskaper)

Personlig reflektion: Jag tycker det här var ett mycket intressant föredrag! Jag har tyskt påbrå. Min farfar föddes 1929 och började alltså skolan 1935. Dom här skolböckerna, som vi idag förfasas över, fick han sig itutat som sanning. Åh vad jag önskar att jag hade vågat fråga honom om hur det var medans han ännu levde!

»Polen är det enda land i Europa vars befolkning skulle föredra att George W Bush vann det amerikanska presidentvalet«

Kjell Albin Abrahamsson rapporterade från Warszawa i P1 Morgon i morse

15 000 studenter och 2500 lärare vid Technische Universität i Wien kommer från och med höstterminen få möjlighet att blogga via twoday.net. Webbloggarna kommer integreras i TU Wiens infrastruktur och man planerar att utveckla och forska kring bloggarna.

Läs mer (på tyska) i pressmedelandet.

Vilket svenskt universitet blir först med ett liknande projekt? Där skulle jag vilja jobba! :-)

(hittat via Moe)

Tänkte jag skulle ta och kolla upp det här med blogging när jag besöker Bok och Biblioteksmässan i Göteborg nästa vecka. Verkar vara i ropet nu liksom... ;-)

Tipstack till Linda!

DN recenserar idag pjäsen Brev till en ängel som går på Angeredsteatern just nu. Jag hörde regissören Farnaz Arbabi när hon sommarpratade i somras och visste redan då att jag ville se den. Pjäsen är tvåspråkig, på persiska och svenska, och väldigt kort, bara 45 minuter. Farnaz citerade en teaterkompis i sitt sommarprogram, bland mycket annat förståss, som sa: "Teater är Public Service sista utpost", därav titeln på detta inlägg. Note-to-self: köp biljetter!

Snart vice ordförande i EU-kommissionen Margot Wallström samtalade med Christian Åhlund, chef för den internationella advokatorganisationen International Legal Assistance Consortium och Per T Ohlsson, chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet under moderering av skjutjärnsjournalisten Britt-Marie Mattsson.

Wallström, till dagen helt i svart men med en brosch i form av ett rött hjärta på kavajslaget, inledde med att prata om vår definition av terrorism och planterade tanken på att även betrakta miljöförstöringen som en sorts terrorism.

Ohlsson menade att den stora faran inte finns i USA (Bush, Guantanamo, Abu Ghraib och Patriots Act till trots) utan i de länder som står och vacklar mellan demokrati och despotism.

Där det saknas ett oberoende rättssystem och fria medier och där majoriteten av medborgarna faktiskt inte är övertygade om att demokrati är det bästa styrelseskicket.

Nämligen Ryssland.

I både väst och i arabvärlden föredrar ca 85 procent av befolkningen ett demokratiskt styrelseskick. I Ryssland blott 22 procent.

Där ser Ohlsson en fara i att kampen mot terrorismen utnyttjas för att rättfärdiga inskränkningar i de mänskliga rättigheterna, med folkets goda minne.

Åhlund pratade om att rättsosäkerheten sprider sig och var upprörd över hur EU och FN gått i bräschen för att underminera de mänskliga rättigherna när USA krävt detta (stichwort de tre somalier som fanns på USA:s terroristlista som fick sina tillgångar frysta utan prövning).

Han vänder sig också mot USA:s krigsretorik:
- När krigstillstånd råder gäller andra regler, då accepterar man inskränkningar i sina rättigheter men då kriget aldrig tar slut riskerar undantagstillståndet att permanent. "Ett evigt krig för en evig fred". Men vi befinner oss inte i krig. Vi befinner oss i en tid med mycket kriminalitet och vi får inte tumma på rättssäkerheten i jakten på terroristerna.

Ohlsson vill också varna för krigsmentaliteten men menar att det ibland kommer blir nödvändigt att gripa till våld. Exempelvis i Afghanistan. Han citerade också ur Ingvar Carlssons biografi där denne skriver om hur mycket den danske juristprofessorn och rättsfilosofen Alf Ross' bok Varför demokrati? betytt för honom. Ross skrev boken under den tyska ockupationen av Danmark och den kom ut första gången 1946. En av hans teser är att våld kan/bör/endast bekämpas med våld och åsikter med åsikter.

- Idag har vi en känsla av att det smäller överallt, sa Mattsson, och att försöka skaffa sig ett helhetsgrepp över situationen är som att försöka fånga en bläckfisk.

- Media utnyttjar situationen och spelar medvetet på folks rädsla, sa Åhlund.

- Kunskap, undervisning och dialog är det enda sättet ur den här situation menade Wallström som vill skapa ett forum inom EU för att diskutera vad vi egentligen vill med det europeiska samarbetet. Hon efterlyste också en "culture of prevention" och menade att det är långsiktigheten som är politikens största utmaning idag. Att jobba på och inte tappa tron trots att mediakopplets uppmärksamhet vänts någon annastans (stichwort forna Jugoslavien, Afghanistan mm).

Anteckningar gjorda under seminariet När blir kampen mot terrorismen ett hot mot demokratin? anordnade av Anna Lindhs minnesfond på Lilla scenen på Kulturhuset i lördags. Se även Why is terrorism growing?

Besökte seminariedagen på Lilla scenen i Kulturhuset som anordnades av Anna Lindhs minnesfond idag.

Cecilia Uddén modererade första diskussionen där Mary Robinson, Irlands fd president och FN-kommissionär för mänskliga rättigheter, numera chef för Ethical Globalisation Initiative, Erkki Tuomioja, Finlands utrikesminister, och Assia Bensalah Alaoui, statsvetare från Marocko som är ordförande för Dialogue between Peoples and Cultures in the Euro-Mediterranean Area.

– Är Usama bin Ladin nöjd idag, tre år efter 9/11 tror ni, var Uddéns första fråga till panelen.

– Ja, nickade Mary Robinson.
– Ja, eftersom han fortfarande inte är fast, trodde Tuomioja.
– Och för att det proklamerade kriget mot terrorismen istället för att lyckas snarare visat sig kontraproduktivt, menade Bensalah Alaoui.

Och sen vred dom och vände på terrorismens orsaker och vad man kan göra för att förhindra den i ett en och halv timme långt intressant samtal. Jag, som annars har konstant myror i brallorna och knappt kan sitta still under en hel nyhetssändning, tittade på klockan första gången efter 70 minuter!

Några huvudspår jag hann plita ned:

• Terrorismens bakomliggande orsaker är inte oviktiga. Att försöka förstå dem är inte samma sak som att acceptera eller rättfärdiga de terroristiska handlingarna.
  
• Kampen mot terrorismen måste bedrivas med respekt för lag och för mänskliga rättigheter (tvärtemot Guantanmo och Abu Ghraib).
  
• Israel-Palestina-konfliktens roll som "all-arabiskt" trauma. Frågar man människor i Marocko nämnet de Israel-Palestina som en av de viktigaste politiska frågorna. Det är mycket oansvarigt av det internationella communityt att inte lyckats löst den konfliken ännu.
  
• Jihad kan inte slås ut med korståg. Den annorlunda roll Europa intagit gentemot den islamiska världen, jämfört med USA, bör man slå vakt om.
  
• De europeiska länderna är sämre än USA på att integrera sina invandrare och detta är något som man måste ta tag i. Nu.
  
• Turkiet kan som medlem i EU en nyckelspelare mellan Europa/USA och den islamiska världen. Turkiets inträde i EU kommer bli ett stort test för både den islamska världen och Europa/USA.
  

Cecilia Uddén berättade om hur hon intervjuat bilarbetare i Detroit under en reportageresa i USA förra året och stött på en irakier. Han kallades för Al av sina arbetskamrater. Naturligtvis hade han ett irkaiskt namn också men det var det ingens om kunde uttala.
– Vi kallar dig Al för du är ju amerikan nu, sa kollegorna till honom.

Uddén tyckte detta var mycket arrogant men efter att intervjun sänts i P1 blev hon uppringd av en man med invandrarbakgrund ifrån Stockholm. Han sa att han mycket hellre hade bott i USA och kallats för Al, än i en förort till Stockholm, där man förvisso kan uttala hans namn men inte nånsinn kommer acceptera honom som svensk.

Mitt i prick och tyvärr i linje med vad DN:s senaste undersökning visat, att trots utmärkt svenska och utmärkta betyg är mycket svårt att ens bli kallad till jobbintervju för de med utländskt klingande namn.

"När hans namn hörs, spetsar hundarna öronen, mormödrarna börjar gråta och barnen gömmer sina spargrisar under täcket" skriver BILD Zeitung och syftar på Peter Hartz, mannen bakom Hartz IV, förslaget som ska reformera den tyska arbetsmarknaden.

I min jakt på en förklaring på vad Hartz IV egentligen går ut på snubblade jag på en artikel om Herr Harzt himself i tidningen Stern från förra veckan: Vom Erlöser zum Buhmann.

Peter Hartz är socialdemokrat, 63 år gammal och från den tyska delstaten Saarland (där hölls för övrigt val i söndags och socialdemokraterna SPD gjorde sitt sämsta val på över 40 år).

Hartz är uppvuxen under ganska knappa förhållanden och fick till exempel gå på kvällsundervisning för att skaffa sig en examen. Han jobbade på stålverk fram till han rekryterades till Volkswagen i Wolfsburg 1993.

Det var det kris i företaget och 30 000 människor riskerade att bli arbetslösa.

-- Jag är inte rätt person för ett sådant här uppdrag, lär han ha sagt till VW-chefen Ferdinand Piëch.

-- Om du kan komma på något annat sätt, så gör så då, svarade denne.

Och det kunde han. Tillsammans med facket utarbetade Hartz en modell som skulle förhindra avskedanden. Arbetarna gick ned till fyradagarsvecka, alltså 80 procent av heltid, och fick ge avkall på 15 procent av lönen.

Resultatet blev att lönekostnaderna i ett slag minskade med 1 miljard euro och ingen av de 100 000 arbetarna förlorade jobbet. Detta var början på VW:s come back.

Peter Hartz är mån om att människor ska kunna behålla sina jobb, men säger också saker som tyskarna inte är så pigga på att höra. Till exempel att många av dem bara kommer att vara yrkesverksamma under 10 procent av sin livstid och att denna tid följdaktligen måste vara så effektiv som möjligt. Detta kan i klartext betyda obetald övertid under vissa perioder.

För två år sedan bad Gerhard Schröder Peter Hartz bli ordförande för den kommission som skulle undersöka hur man kan sänka de galopperande kostnaderna för social- och arbetslöshetsförsäkringen i Tyskland. Ur detta uppdrag föddes Hartz IV fram.

I förra numret av Stern intervjuas Gesine Schwan (hittar ej artikeln på webben), professor i politologi och ledare för Europauniversitet i Frankfurt an der Oder bla om Hartz IV.

-- Hur långt är vi från Weimarförhållanden? frågar reporten.

Långt, svarar Frau Schwan, Hartz IV kommer leda till att många tyskar får försämrade levnadsstandard. Men det kommer inte leda till att tusentals arbetslösa tvingas köa i soppköken.

Det är inte de som har det allra sämst i Tyskland idag som kommer få det sämre, menar hon, utan mellanskiktet och kanske är det just därför som Schröder har det så svårt just nu eftersom det är detta mellanskikt som utgör SPD:s väljarbas.

-- Är tyskarna för gnälliga?

Schwan vill helst undvika svepande generaliseringar men menar att det i Tyskland på grund av historiska skäl finns en stor potential för rädsla. Den går tillbaka till det trettioåriga kriget där två tredjedelar av befolkningen dog. I Tyskland finns sedan dess en särskild beredskap för metafysisk rädsla.

1. Vilken författare, död eller levande, skulle du vilja se som bloggare?
Claes Hylingers underfundiga betraktelser borde kunna göra sig i bloggformat. Och min husgud Thomas Hylland Eriksen naturligtvis.

2. Borde fler bloggare försöka ge ut sina anteckningar i bokform (se
Supermamman)?
Det beror på hur man bloggar och vad för sorts bok man vill ge ut. Supermamman har ju ett konkret tema som hon koncentrerar sig på och då tror jag det kan funka, men många bloggar ju om allt mellan himmel och jord och då är det svårare. Jag försökte läsa en tysk (suprise! ;-)) blogg som blivit bok men gav upp efter femtio sidor eftersom texten var så ofokuserad och innehöll så mycket upprepningar.

3: Skulle DIN blogg kunna redigeras om till bok?
Njae... min blogg kanske kan fungera som förstadium till en bok, som mitt bollplank under skrivperioden, men upplägget är alldeles för spretig för att hålla i sin helhet.

4. Vore en bok skriven i bloggform (en post = ett kapitel), en bra idé?
Återigen, det beror på hur man bloggar och vilken sorts bok man vill skriva. Blogg och bok är egentligen lite av varandras motsatser. En bok är en linjär produkt som oftas skall läsas från första till sista sidan, i den ordningen. En blogg är mer ickelinjär. Man kan dyka in lite varstans och det är inte nödvändigt så att dagens inlägg bygger på gårdagens.

Men om man skulle göra om en blogg till en bok så undrar jag vad man gör av kommentarerna. Ska man utelämna dem då? Ibland är ju kommentatorerna i allra högsta grad medskapare av innehållet och deras feedback av stor betydelse för skribenten.

Frågorna kom från Fredagsfyran version vecka 37.

Arbeitsmarktreform heter bloggen som handlar om Hartz IV. Bloggen startades i juli i år men jag hittar ingen information om vem som står bakom den.

Carina har varit på ett heldagsseminarium om kriminalvård och kriminalpolitik och skriver ett mycket intressant inlägg där ifrån.

Dom måndagsdemonstrerar i Tyskland igen. Precis som dom gjorde i Östtyskland innan muren föll 1989. Föremålet för tyskarnas upprördhet den här gången är något som heter Hartz IV.

Vad i helsike är Hartz IV? Ett kärnkraftverk kanske, som Ringhals 1 och Oskarshamn 2. Kanske ligger det i Polen tänkte jag, som ju minns hur upprörda österrikarna var över det tjeckiska kärnkraftverket Temelín för några år sedan.

Efter lite research visade det sig dock att mina spekulationer var käpprätt åt skogen. Hartz IV är inte ett kärnkraftverk utan namnet på på de nedskärningar i arbetslöshetsförsäkringen som regeringen Schröder i skrivandets stund förbereder för att få Tyskland på fötter. Mannen som tagit fram förslaget heter nämligen Peter Hartz och fyran har det fått eftersom det är hans fjärde förslag. Därav det krypiska och kärnkraftsliknande namnet.

Som jag fattat det handlar förslaget om att slå ihop arbetslöshetsförsäkringen med socialbidraget i syfte att i större utsträckning få ut de långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Tidigare har arbetslösa relativt länge fått tämligen hög ersättning, men i det nya förslaget rutschar den som varit arbetslös ett helt år omedelbart ned på ett ganska lågt socialbidrag. Dessutom ska man i framtiden inte heller kunna tacka nej till ett erbjudet jobb, även om detta understiger ens utbildningsnivå eller är sämre betalt än tidigare jobb man haft.

Hur illa är egentligen dessa nedskärningar om man tex jämför med svenska förhållanden? Är tyskarna bara gnälliga? Är detta det stålbad Sverige genomgick i början av 90-talet, eller är det faktiskt spiken i kistan för den sociala välfärden i Tyskland?

Dessa frågor tänkte jag fördjupa mig i lite grann under de kommande dagarna.

Language Week missade jag. Attans! Fast vilket språk skulle jag använda? Jag bloggar ju redan på dom tre jag kan :-) Kul initiativ dock!

1. Hur många bloggar läser du i genomsnitt om dagen?
Jag prenumererar på 99 feeds på Bloglines men kan inte påstå att jag läser dem alla dagligen. De 61 svenska brukar jag dock hinna med.

2. Brukar du kommentera inläggen i andras bloggar, samt läser du andras kommentarer?
Jag både kommenterar och läser om det är ett ämne som intresserar mig. De som kan tycker jag borde virka ihop en RSS-feed till just kommentarerna, det har jag själv till exempel, och Desiree, och då kan man följa diskussionen som en separat del vilket torde uppmuntra till aktivare debatterande och kommenterande.

3. Tycker du att kommentarer i din egen blogg gör bloggandet roligare?
Oja! Kommentarer är skitkul! Jag gillar verkligen när jag får kommentarer (spam undantaget förståss). Jag skulle vilja lära mig mer om PHP för att kunna lyfta fram kommentarerna mer på sajten, tex ha en lista med mest kommenterade inlägget usw. Det borde leda till att även gamla inlägg som kommenterats mycket behåller sin aktualitet, trots att de försvunnit från index-sidan.

4. Kommenteras det för lite eller för mycket i bloggarna? Eller tycker du att kommentarerna inte fyller någon funktion överhuvudtaget?
Kommentarer fyller en viktig funktion och jag önskar alla bloggar hade det. Många som ligger på gratistjänster utan kommentarsmöjligheter har ju själva lagt till en sådan funktion vilket är bra. Kommentarer och Track back är de kitt som håller ihop diskussionerna genom bloggosfären.

När Jenny och jag skrev vår uppsats analyserade vi kommentarer i två bloggar: Skeptikern och Jogin, efter en modell från en amerikansk statsvetare som ursprungligen använt den på nyhetsgrupper. Vårt material var ganska litet, men det vore roligt att ta sig an ett större antal bloggar för att analysera de diskussioner som pågår och vilka de är som debatterar flitigast.

Beväpnad med Eric Meyer on CSS och More Eric Meyer on CSS försöker jag nu tränga in den förgrömmade CSS-djungeln.

Jag har försökt många gånger tidigare men varje gång tvingats ge upp för att jag tyckte det vart för svårt och abstrakt. Meyers böcker är till skillnad från andra jag prövat rikt illustrerade och förhoppningsvis hjälper det mig att fatta lite bättre.

Min främsta målsättning med det här projektet är att kunna virka ihop en egen layout till bloggen och slippa de tråkiga standardvarianterna.