Här rivs för att få ljus och luft!

Talade mig varm över programmet Sommar för min tyske kollega och exemplifierade genom att berätta lite om Fredrik Lindströms program som jag just lyssnat på.

Ämnet för hans program var Sverige och svenskarna och hans tes är att vi är världens osäkraste folk som tycker att vi bor i världens modernaste land. Han uppehåller sig ganska länge vid epitetet osvensk, som ju har en positiv klang i Sverige, tvärtemot orden unamerican eller odansk till exempel som är negativt laddade.

Svenskarna är ett av världens mest anpassningsbara folk. Vi kastar oss dessutom över allt som är nytt, helst om det kommer från USA, och ratar utan att blinka det gamla och beprövade eftersom det ju osar vaddmal lång väg och vi ju vill helst av allt vara ett modernt folk.

Lindström exemplifierar med rivningsivern i Stockholms innerstad under femtio- och sextiotalet. Stockholm kommer femma på listan över europeiska städer vars stadskärna förändrats mest under efterkrigstiden, endast slagna av Dresden, Hamburg, Warzava och Coventry varav samtliga blev nästan helt sönderbombade under andra världskriget.

Lindström berättar historien om amerikanen som besökte Stockholm när hela innestan såg ut som en enda stor byggarbetsplats och frågar stadsborgarådet vem som bombade oss under kriget. Ingen svarar borgarrådet stolt, det här har vi gjort alldeles själva! Om denna historia är sann låter Lindström vara osagt, men menar att den nog skulle kunna vara det.

Jag missade ju rivningen av Stockholms innerstad och även om jag tittar på gamla fotografier över kvarteren är det ganska svårt att få en riktig bild av de gamla miljöerna. Men jag fascineras över detta ämnes ständiga aktualitet! Rivningarna verkar ha efterlämnat ett mycket svårbotat trauma hos många stockholmare (och andra också för den delen). Rivningarna verkar dessutom ha blivit en symbol för något mer, jag vet inte riktigt vad, och dess betydelse verkar också har förändrats över tiden. Får fundera mer på det här.