Fick du ett Game Boy i vaggan?

The Big Picture? heter en otroligt intressant blogg av Dennis Dunleavy, med titeln Assistant Professor and Photojournalism Program Coordinator in the School of Journalism and Mass Communications at San Jose State University.

Han berör många ämnen som jag själv funderat på. Till exempel vilken inverkan digitalkameran har fått på människors beteende bakom och framför linsen. Vad får digitalkamerans direkthet för effekt? Dunleavy menar att vi fortfarande inte riktigt har fattat vad den nya tekniken innebär, att vi tolkar ny teknik som bara en annan version av den gamla, när den egentligen innebär något mycket mer.

Digitalkameran är inte en vanlig kamera med film som du lämnar in på labbet och får papperskopior tillbaka i näven. Digitalkameran kräver att du engagerar dig själv i "framkallningsprocessen", dvs att du har en dator, vet hur man laddar över bilderna, har nån sorts hum hur man bränner cd-skivor und so weiter. Digital Assimilation Stress Syndrome kallar Dunleavy det. Det är detta som drabbar dig när du står där med 500 MB bilder på olika minneskort och inte en aning om hur du ska ta hand om dem.

Det betyder inte att du är osmart eller outbildad. Du kanske bara inte tillhör den generation som fick ett Game Boy i present redan i vaggan.

Jag växte väl upp i skarven mellan det analoga och digitala. Jag fick inte ett Game Boy i doppresent men väl i tioårsåldern och första kontakten med datorernas underbara värld kom via kompisens Commodore 64 i samma veva. I åttonde klass hade jag min första lektion i datakunskap på skolans Kompis-datorer.

Mitt intresse för fotografering vaknade till liv när jag fick min första digitala kamera, i augusti 2001 (Tack mamma och pappa!). Jag tillhör alltså inte den grupp fotoentusiaster som stått hemma i badrummet och slabbat med framkallningsvätskor. Eftersom jag var diagnosticerad tekniknörd sedan några år var det inte särskilt komplicerat för mig att lista hur jag skulle ta hand om det digitalkameran producerade. Jag brände cd-skiva efter cd-skiva med bilder, några lade jag ut på hemsidan men det absoluta flertalet bilder ligger fortfarande orörda på på hårddisken eller cd-skivor. Att visa sina bilder för andra, som ju faktiskt är en viktig del av fotograferande, kunde bara se genom att flockades kring min lilla bärbara dator, ett ganska osmidigt sätt att visa semsterbilder på (folk tenderar att tröttna).

Jag hade ingen egen skrivare men testade andras och tyckte inte kvalitéen blev tillräckligt bra. Sen hittade jag det första digitala labbet dit man kan sända sina bilder och få dem utskrivna på riktigt fotopapper och helt plötsligt är det mycket, mycket intressantare att ha en digitalkamera.

Nu är jag här. Med ett berg av bilder ifrån flera års digitat fotograferande som jag ju helst skulle vilja ta ut på fotopapper. Frågan är om jag någonsin kommer orka, eftersom ju berget ständigt fylls på i andra änden. Viss likhet finns naturligtvis med den ångest man kan känna över sina osorterade fotonegativ hemma i byrålådorna men ändå, digitalfotografering är inte samma sak som traditionell fotografering. Digitalfotografering har stora likheter med traditionellt foto, men det är något mycket mer.