Carro är bäst i vääärlden!
När Carolina Klüft vann OS-guld i damernas sjukamp igår satt jag hemma framför teven och lipade. Jag är nästintill helt ointresserad av sport men Klüft är en sådan fantastisk idrottskvinna så det går liksom inte att inte bry sig! Som GP:s krönikör Mats Härd skriver:
Hon älskar utmaningar. Att förbättra resultatet. Att övervinna rädslan. Att prestera sitt bästa när det verkligen behövs.
Hon är unik.
Hon är enastående.
Hon kan nationalsången.
Och hon är olympisk guldmedaljör.
Och när hon säger att familjen och vännerna är viktigare för henne än den just inhöstade olympiska guldmedaljen så tror man henne. Det är ingen falsk blygsamhet, det är så hon faktiskt känner. Och med risk för att låta banal och pjållrig så är det ju faktiskt en påminnelse till alla oss andra som inte står där på prispallen med henne, som inte fått ta OS-guld i sjukamp, att det som verkligen betyder något i livet inte är karriär och yttre framgång utan just de där sakerna som så ofta får ta stryk när vi hetsar fram i jakten på våra livs guldmedaljer: nämligen familjen och vännerna.
Så gör som Carro - skit i guldmedaljerna och ta hand om dom du älskar!
Carro är verkligen tjejen man inte kan låta bli att älska. Men jag måste erkänna att jag var lagom glad över segern, det var ju liksom väntat från början till slut... Tyvärr. Däremot tjoade jag rejält när Holm vann! Jag undrar om man får många stjärnor i boken hos Sankte Per för att man sitter och hejar på att folk ska RIVA...
Du pekar på en bra poäng där, förresten. "Det är ensamt på toppen" stämmer ofta i mer än en dimension.