att bo
Mamma, pappa, barn alternativt ensam. Så är det meningen att vi ska bo här i Sverige. Det är för dessa konstellationer bostäderna planeras. Men varför skulle vi inte kunna tänka oss andra arrangemang?
Monika på Mitt aktuellt berör det idag när hon berättar om Kia som köpt ett radhus tillsammans med tre vänninnor som de ska bo i när de blir pensionärer. Fredrik Lindström tyckte i sitt sommarprogram att ensamstående föräldrar som håller på att bli utbrända av alla krav borde flytta ihop med en annan ensamstående förälder för att få avlastning och någon att dela de fasta avgifterna med. Lena Larsson menar i Varje människa är ett skåp att kollektivboendet är det mest ideala för unga barnfamiljer för att de yrkesverksamma föräldrarna ska ha tid för något mer än jobb och hushållsarbete.
Fram för fler okonventionella boendelösningar säger jag. Alla är faktiskt inte stöpta i den statliga idealmodellen.
Att bo i kollektiv var ganska vanligt under 60-70-talet, men det verkar inte vara så vanligt nu. Kanske dags att damma av den boendeformen? Det som förut kanske var ett politiskt medveten boendeform kan ju bli ett mer av bekvämlighetsskäl motiverat boende?
Annica