August 2004 Archives

Igår arrangerades Världens längsta bokbord längs Drottninggatan i Stockholm och jag var naturligtvis där. Årets skörd blev något magrare än vanligt men det kanske var lika bra det eftersom det börjar bli trångt hemma i den müllerska bokhyllan. Följande fyra nya bekantskaper får dock flytta hem till mig: Tonio Kröger av Thomas Mann, Okänd soldat av Väinö Linna (exemplar tryckt 1955), Catherin M:s sexuella liv av Catherine Millet och en utsökt liten illustrerad bok om arkitektur i postgiroblankett-format.

Mamma, pappa, barn alternativt ensam. Så är det meningen att vi ska bo här i Sverige. Det är för dessa konstellationer bostäderna planeras. Men varför skulle vi inte kunna tänka oss andra arrangemang?

Monika på Mitt aktuellt berör det idag när hon berättar om Kia som köpt ett radhus tillsammans med tre vänninnor som de ska bo i när de blir pensionärer. Fredrik Lindström tyckte i sitt sommarprogram att ensamstående föräldrar som håller på att bli utbrända av alla krav borde flytta ihop med en annan ensamstående förälder för att få avlastning och någon att dela de fasta avgifterna med. Lena Larsson menar i Varje människa är ett skåp att kollektivboendet är det mest ideala för unga barnfamiljer för att de yrkesverksamma föräldrarna ska ha tid för något mer än jobb och hushållsarbete.

Fram för fler okonventionella boendelösningar säger jag. Alla är faktiskt inte stöpta i den statliga idealmodellen.

Jag väljer att återanvända Fredagsfyran från vecka 22: tema tidskrifter eftersom jag hade tänkt svara på den redan när den var aktuell men av någon anledning så blev det inte av.

1. Är det någon speciell tidning/ magasin du köper regelbundet?
Just nu köper jag vareviga nummer av tidningen Foto. Om inte Cap & Design hade vart så inih*vete dyr hade jag köpt den också.

2. Prenumererar du på någon dagstidning?
Faktiskt inte, vilket sannerligen tillhör ovanligheterna. Jag är vanligtvis dagstidningsfreak och skulle helst prenumerera på alla tre (DN, SvD och GP) men eftersom jag lever nomadliv för tillfället för jag nöja mig med enstaka lösexemplar ifrån kiosken. Så fort jag slagit ned bopålarna igen kommer jag återuppta någon av prenumerationerna.

3. Om du var chefsredaktör för en tidning, vad skulle den handla om?
Åh, äntligen någon som frågar! Min idé, min ständigt återkommande käpphäst, är nämligen en svensk veckonyhetstidning av den typ som tex finns i Tyskland (Spiegel och Stern) eller Österrike (Profil, Format och News).

För hur mycket jag än älskar min morgontidning så hinner jag inte riktigt med att läsa så mycket som jag skulle vilja. Jag skulle kunna nöja med mig Metro/City och radio/tevenyheter under veckan om jag fick en tjock lunta på fredagen med lite längre reportage och analys. Varför finns det ingen sådan tidning i Sverige? I takt med gratistidningarnas utbredning borde det ju finnas tillräckligt många människor som känner ett behov av fördjupning bortom stackato-nyheterna från TT.

"Det bär sig inte i Sverige. Den svenska marknaden kan inte jämföras med den tyska som är så mycket större" har motargumentet varit ifrån de som påstår sig kunna svensk tidningsmarknad. Förvissom är den tyska tidningsmarknaden större men då kan man ju fråga sig hur Österrike, som har lika stor befolkning som Sverige, har tre (!) veckoliga nyhetsmagasin?

Dagstidningen har ett traditionellt starkt fäste i Sverige, men antalet prenumeranter minskar stadigt, inte minst i storstäderna där konkurensen från gratistidningarna är hård. Jag tror faktiskt att en veckonyhetstidning med stark ägare bakom sig skulle kunna bära sig nu. Och om nån frågar så är jag beredd att äntra chefredaktörsstolen :-)

4. Är kvällstidningar som ex. Aftonbladet och Expressen ett slöseri med papper?
Nej. Än så länge håller de måttet.

Fick ett mejl av en god vän med följande fullkomligt lysande slutcitat:

Hver gang jeg ser mig selv i spejlet skriger jeg af glaede.
Gud, hvor må de vaere lykkelige, de mennesker der kenner mig. (Frede)

Mamma är med i detta numret av Amelia! Artikeln handlar om att skriva dagbok på nätet och huvudelen utgörs av en intervju med Linda Skugge men dom har citerat hela det här inlägget. Man får lov att grattulera! :-)

När Carolina Klüft vann OS-guld i damernas sjukamp igår satt jag hemma framför teven och lipade. Jag är nästintill helt ointresserad av sport men Klüft är en sådan fantastisk idrottskvinna så det går liksom inte att inte bry sig! Som GP:s krönikör Mats Härd skriver:

Hon älskar utmaningar. Att förbättra resultatet. Att övervinna rädslan. Att prestera sitt bästa när det verkligen behövs.
Hon är unik.
Hon är enastående.
Hon kan nationalsången.
Och hon är olympisk guldmedaljör.

Och när hon säger att familjen och vännerna är viktigare för henne än den just inhöstade olympiska guldmedaljen så tror man henne. Det är ingen falsk blygsamhet, det är så hon faktiskt känner. Och med risk för att låta banal och pjållrig så är det ju faktiskt en påminnelse till alla oss andra som inte står där på prispallen med henne, som inte fått ta OS-guld i sjukamp, att det som verkligen betyder något i livet inte är karriär och yttre framgång utan just de där sakerna som så ofta får ta stryk när vi hetsar fram i jakten på våra livs guldmedaljer: nämligen familjen och vännerna.

Så gör som Carro - skit i guldmedaljerna och ta hand om dom du älskar!

Jag fick en bok av min mamma idag: "Varje människa är ett skåp" av Lena Larsson. Det är en bok jag suktat efter länge där den stått i mammas bokhylla. Jag älskar att bläddra i den, läsa lite här och där och titta på bilderna.

Lena Larsson var allkonstnär och hade många strängar på sin lyra men mest känd är hon nog som inredningsarkitekt. "Varje människa är ett skåp" är sorts bladning av personlig och yrkesmässig dagbok, historiebok och inredningsbok. Den kom ut 1991 och är en sorts bokslut över Lena Larsson karriär och liv, memoarer om man så vill, men unika på det sättet att den inte enbart består av text utan lika mycket historiska bilder, familjebilder och egna teckningar.

Jag älskar den och min dröm är att efterlämna något liknande själv. Om än inte nödvändigtvis i tryckt format.

Den 29 augusti öppnar Stadsmuseet i Göteborg fotoutställningen Finland-Sverige/Sverige-Finland 3-3. Tre svenska fotografer har fått i uppdrag att skildra sina intryck av Finland och tre finländska sina motsvarande intryck av Sverige.

Låter hemskt spännande! Den vill jag se!

Fotoutsällningen är en del av arrangemanget Blåvita veckan som arrangeras i Göteborg.

Mina nyvunna tyska kompisar vill börja läsa böcker på svenska! Tyvärr verkar dom inte vara så intresserade av deckare, som jag är, utan vill läsa vanliga romaner. Vad borde de satsa på? Böckerna ska helst vara i pocket, inte tegelstenstjocka och inte allt för avancerat språk.

Populärmusik från Vittula, tänkte jag, men är det någon som har några andra bra tips att dela med sig av?

Talade mig varm över programmet Sommar för min tyske kollega och exemplifierade genom att berätta lite om Fredrik Lindströms program som jag just lyssnat på.

Ämnet för hans program var Sverige och svenskarna och hans tes är att vi är världens osäkraste folk som tycker att vi bor i världens modernaste land. Han uppehåller sig ganska länge vid epitetet osvensk, som ju har en positiv klang i Sverige, tvärtemot orden unamerican eller odansk till exempel som är negativt laddade.

Svenskarna är ett av världens mest anpassningsbara folk. Vi kastar oss dessutom över allt som är nytt, helst om det kommer från USA, och ratar utan att blinka det gamla och beprövade eftersom det ju osar vaddmal lång väg och vi ju vill helst av allt vara ett modernt folk.

Lindström exemplifierar med rivningsivern i Stockholms innerstad under femtio- och sextiotalet. Stockholm kommer femma på listan över europeiska städer vars stadskärna förändrats mest under efterkrigstiden, endast slagna av Dresden, Hamburg, Warzava och Coventry varav samtliga blev nästan helt sönderbombade under andra världskriget.

Lindström berättar historien om amerikanen som besökte Stockholm när hela innestan såg ut som en enda stor byggarbetsplats och frågar stadsborgarådet vem som bombade oss under kriget. Ingen svarar borgarrådet stolt, det här har vi gjort alldeles själva! Om denna historia är sann låter Lindström vara osagt, men menar att den nog skulle kunna vara det.

Jag missade ju rivningen av Stockholms innerstad och även om jag tittar på gamla fotografier över kvarteren är det ganska svårt att få en riktig bild av de gamla miljöerna. Men jag fascineras över detta ämnes ständiga aktualitet! Rivningarna verkar ha efterlämnat ett mycket svårbotat trauma hos många stockholmare (och andra också för den delen). Rivningarna verkar dessutom ha blivit en symbol för något mer, jag vet inte riktigt vad, och dess betydelse verkar också har förändrats över tiden. Får fundera mer på det här.

Det finns inte för lite information i vår tid utan tvärt om på tok för mycket, vilket Thomas Hylland Eriksen (husguden, se nedan) konstaterar flera gånger i sin bok. Han menar att trots all tidsbesparande teknik har vi idag sämre med tid än vad vi hade innan faxen, e-posten, sexfiliga motorvägar och telefonsvararen uppfanns. Vad som är problemet i vår tid är att vi på flera håll uppnått en kritisk massa.

Den sexfiliga motorvägen upphör att göra resan till jobbet snabbare om alla vill åka på dem samtidigt och samtliga filer i båda riktningarna är helt igenkorkade.

E-post upphör att vara tidsbesparande om det varje gång du startar datorn måste vada genom 1000 spam, eller sortera ut de viktiga mejlen bland alla hundratals oviktiga mejl som ändock är adresserade till dig (detta gäller kanske främst i e-postbrevlådan på jobbet).

Appråpå den välsignade eller förbannade e-posten så förslår Eriksen att man borde fästa en lapp med orden "Skicka bara e-post om du har något mycket viktigt att säga" på allas skärmar hemma och på jobbet.

Kanske ligger det nåt i den helt tvärtoma inställningen till e-posten?

Undra hur bloggarna passar in i Eriksens samtidsdiagnos. Han konstaterar ju att en av de saker människor saknar är filter. Som filter till Internet passar ju bloggarna nästan alldeles för bra. Eller hur? Filtreringen är ju en av bloggingens hörnstenar. Undra om Eriksen har en blogg? Han borde ha det. Eller skulle han kanske bara tycka att bloggar förorenade?

En kamrat som jag försökt få att börja blogga hävdar med en dåres envishet att det inte är något för honom. Och så brukar han tillägga att det finns tillräckligt med halvtänkta tankar där ute som folk inte orkar fullfölja utan unbedingt måste publicera dem innan de är klara och han vill inte själv bidra till denna mentala nedsmustningen.

– Öppna inte munnen så länge du inte har något väldigt viktigt att säga, med andra ord.

Någon känd författare eller journalist (har tyvärr glömt vem, kanske var det Ryszard Kapuscinski på bokmässan förra året?) gav som råd till blivande författare att åka iväg nånstans och uppleva saker och ting under 10 år och först därefter sätta sig ned och skriva. Att släpa på anteckningsbok för att göra noteringar under dessa 10 år var enligt honom helt meningslöst. Det som är viktigt och det som gör intryck på en lär man komma ihåg ändå. Även utan anteckningsbok.

Kanske gör vi oss själva en otjänst genom att blogga. Kanske borde vi släppa saker och ting vi gått omkring och funderat på och inte blogga om dom och på så sätt tvinga våra hjärnor att fortsätta ta hand om dessa mentala restprodukter?

UPDATE! Doktor Glas-citat på temat.

Idag lyssnade jag på journalisten Mustafa Can Sommar-program som sändes förra året. Han fick Ikarospriset och Stora Radiopriset för det och jag förstår varför. Programmet är nämligen så gripande att det gör ont att lyssna. Alla borde få ytterligare en chans att höra det och jag fattar inte varför SR tagit bort det från hemsidan (för bara några veckor sedan fanns det kvar för lyssning över nätet). Att lyssna på bussen rekomenderas dock inte. Jag satt nämligen och lipade stora delar av resan in till stan, vilket föranledde vissa nyfikna blickar från medpassagerarna.

Har återvänt till min husgud Thomas Hylland Eriksens Ögonblickets tyranni under den gångna veckan. Han är fortfarande otroligt klarsynt och levererar en pricksäker diagnos över vår tids dilemmor. Kort och sammanfattat menar han följande:

• När det råder överflöd och inte brist på information sjunker överblicken proportionellt med ökande informationsmängd.

• Den största knapphetsresursen för aktörerna i informationssamhället är andras uppmärksamhet.

• Den största knapphetsresursen för invånaren i informationssamhället är goda filter.

• Acceleration avlägsnar avstånd, rum och plats.

• När snabb och långsam möts, vinner den snabba.

• Hastighet är smittsam.

• Hastighet är beroendeframkallande.

• När tiden skärs sönder i tillräckligt små bitar upphör den att existera som varaktighet.

Det här borde väl Nordiska Museet nappa på?

Skriv et brev som skal åpnes om 100 år

Piggade upp mig med ett två meningslösa test såhär på morgonkvisten och dra på trissor! Jag är lik JFK och Raider of the Lost Ark! ;-)

What Famous Leader Are You? / What Classic Movie Are You?

Vem är du egentligen? Kiesow blev Moder Teresa.

Det är roligt att komma hem till föräldrarna och läsa lokaltidningen. Fast ibland undrar man ju vilken hillbillykommun man egentligen kommer ifrån. Följande stod nämligen att läsa i denna veckas nummer av Lerums tidning:

Ny kvinnlig teknisk chef

Det blir en ung kvinna, som blir ny chef för kommunens tekniska förvaltning. Hon heter NN, är 39 år och har precis flyttat tillbaka från USA.
– Intresset för tjänsten var stort. ett 40-tal personer lämnade in intresseanmälan och vi genomförde intervjuer med fyra av dem, två män och två kvinnor, säger kommundirektör Gunnar Jonsson och tillägger:
– NN uppfyller gott och väl de kriterier vi haft vid rekryteringen. Vi bedömer att hon har goda ledaregenskaper och affärskänsla. Dessutom har hon yrkeserfarenhet som tekniska förvaltningen och Lerums kommun kommer att ha stor nytta [av].
– Det är dessutom extra roligt att det visade sig vara en kvinna som var mest lämpad för jobbet. Med NN är nu fyra kvinnor förvaltningschefer, konstaterar Gunnar Jonsson. [...]

(fiktiv konversation vid ett fiktivt köksbord i den icke-fiktiva kommunen Lerum)

– Siri! Kan du tänka dig, nu har dom anställt en kvinna som chef för tekniska kontoret!
– Så bra då. Det var väl på tiden.
– Bra? Varför då? Men vad ska hon göra som inte en man kan göra lika bra? Bygga fler farthinder kanske, istället för att lära ungarna att de inte får springa rätt ut i vägen. Eller rondeller kanske, de där satans otygen som dyker upp som svampar ur jorden i snart sett varenda korsning. Kan folk inte lära sig högerregeln istället? Och vem tar hand om hennes barn föresten, när hon är ute och förstör för vanliga hederliga bilister. Nä, de skulle anställt en man istället. Då hade det blivit lite ordning på torpet. Siri? Vart tog du vägen? Siiiiriiii?

Man kan ju hoppas att det var extrem nyhetstorka som gjorde att artikeln ovan blev publicerad, inte att det faktiskt är så ovanligt att anställa en ung kvinna så att det behöver rendera ett omnämnande i lokaltidningen. Och att dessutom låta kommundirektören påpeka att hon faktiskt anställdes på grund av sin kompetens och inte av någon annan anledning gör mig nästan mörkrädd. Man utgår väl liksom ifrån det. Att folk anställs för din kompetens menar jag.

Jag ser redan fram emot nästa veckas Lerums tidning. Det skulle vara trevligt med en intervju med NN:s man där han får berätta hur det känns för honom nu när frugan fått ett sådant ansvarsfullt jobb.

Malmö, Åkersberga, Ängelholm... Funkar det nu? Syns svenska tecket som de ska? I pece och mac, med och utan Safari?

Jaha. Nu ser det ut som skit här igen. Jag blir gaaalen! Vad är det som är fel??? Från en dag till en annan funkar inte svenska tecken och jag har mig veterligen inte ändrat ett dyft i inställningarna!

Felsökning pågår...

Vad har hänt? Här ser ju inte klokt ut! Helt plötsligt förstår inte bloggen vad den ska göra av alla svenska tecken. Men varför då? Jag har inte ändrat något... hjääälp! Någon som vet vad som kan ha hänt? *desperat*

Ã…kersberga, Malmö, Ätran

åäö

I min jakt efter möjliga orsaker till att min blogg helt plötsligt inte klarar av att visa svenska tecken hittade jag ett inlägg på Movable Types supportforum som varnar för en bugg i Safari som gör att när man deletar en oönskad kommentar, istället deletar inlägget. Detta har jag råkat ut för två gånger, båda gånger trodde jag att det jag som gjort fel och sluntit på några tangenter. Tydligen uppmärksammades Apple på detta problem i oktober förra året men ännu har inget hänt. Illa, illa :(

The Big Picture? heter en otroligt intressant blogg av Dennis Dunleavy, med titeln Assistant Professor and Photojournalism Program Coordinator in the School of Journalism and Mass Communications at San Jose State University.

Han berör många ämnen som jag själv funderat på. Till exempel vilken inverkan digitalkameran har fått på människors beteende bakom och framför linsen. Vad får digitalkamerans direkthet för effekt? Dunleavy menar att vi fortfarande inte riktigt har fattat vad den nya tekniken innebär, att vi tolkar ny teknik som bara en annan version av den gamla, när den egentligen innebär något mycket mer.

Digitalkameran är inte en vanlig kamera med film som du lämnar in på labbet och får papperskopior tillbaka i näven. Digitalkameran kräver att du engagerar dig själv i "framkallningsprocessen", dvs att du har en dator, vet hur man laddar över bilderna, har nån sorts hum hur man bränner cd-skivor und so weiter. Digital Assimilation Stress Syndrome kallar Dunleavy det. Det är detta som drabbar dig när du står där med 500 MB bilder på olika minneskort och inte en aning om hur du ska ta hand om dem.

Det betyder inte att du är osmart eller outbildad. Du kanske bara inte tillhör den generation som fick ett Game Boy i present redan i vaggan.

Jag växte väl upp i skarven mellan det analoga och digitala. Jag fick inte ett Game Boy i doppresent men väl i tioårsåldern och första kontakten med datorernas underbara värld kom via kompisens Commodore 64 i samma veva. I åttonde klass hade jag min första lektion i datakunskap på skolans Kompis-datorer.

Mitt intresse för fotografering vaknade till liv när jag fick min första digitala kamera, i augusti 2001 (Tack mamma och pappa!). Jag tillhör alltså inte den grupp fotoentusiaster som stått hemma i badrummet och slabbat med framkallningsvätskor. Eftersom jag var diagnosticerad tekniknörd sedan några år var det inte särskilt komplicerat för mig att lista hur jag skulle ta hand om det digitalkameran producerade. Jag brände cd-skiva efter cd-skiva med bilder, några lade jag ut på hemsidan men det absoluta flertalet bilder ligger fortfarande orörda på på hårddisken eller cd-skivor. Att visa sina bilder för andra, som ju faktiskt är en viktig del av fotograferande, kunde bara se genom att flockades kring min lilla bärbara dator, ett ganska osmidigt sätt att visa semsterbilder på (folk tenderar att tröttna).

Jag hade ingen egen skrivare men testade andras och tyckte inte kvalitéen blev tillräckligt bra. Sen hittade jag det första digitala labbet dit man kan sända sina bilder och få dem utskrivna på riktigt fotopapper och helt plötsligt är det mycket, mycket intressantare att ha en digitalkamera.

Nu är jag här. Med ett berg av bilder ifrån flera års digitat fotograferande som jag ju helst skulle vilja ta ut på fotopapper. Frågan är om jag någonsin kommer orka, eftersom ju berget ständigt fylls på i andra änden. Viss likhet finns naturligtvis med den ångest man kan känna över sina osorterade fotonegativ hemma i byrålådorna men ändå, digitalfotografering är inte samma sak som traditionell fotografering. Digitalfotografering har stora likheter med traditionellt foto, men det är något mycket mer.

Appråpå Fredagsfyrans studietema. Hittade denna fantastiskt fascinernade kurs som ges på distans av Blekinge Högskola: Helhet ur kaos.

Den vetenskapliga metoden är gjord för att blottlägga hur något är sammansatt och därmed uppdelbart - hur delar och egenskaper blir till system och strukturer eller processer. Men vetenskapens inriktning på att se allt som olika "konstruktioner" (naturliga eller skapade) medför samtidigt en oförmåga att synliggöra det odelbara - själva helheten hos det man vill få kunskap om. Fixeringen vid det uppdelbara och sammansatta leder till en accelererad fragmentarisering av tillvaron - en splittrad och splittrande kunskap.
För konstarterna gäller det omvända. Bildkonst, design, arkitektur, musik, drama, poesi och dans innebär att gestalta något som en odelbar helhet. Därmed öppnas en möjlighet för en sanningssökande konst att ta vid där vetenskapen nått sin kunskapsgräns. När vi tänker på konst så föreställer vi oss vanligen konst som "produkt", som materiella uttryck, t ex en tavla, ett bruksföremål, en byggnad, ett musikstycke, ett skådespel, en dikt eller en dans. Men konstarterna är framförallt olika sätt att få kunskap om verkligheten, olika perspektiv på vadhelst vi vill få kunskap om i tillvaron.

Den måste jag ju bara gå! Det låter ju helt otroligt intressant! Eller vänta nu, jag skulle ju inte plugga mer. Jag är ju klar! Eller hur vad det nu egentligen...

Även jag kände mig kallad att lämna vittnesmål i förra veckans Fredagsfyra:

1. Har du studerat något efter grundskolan/ gymnasiet?
Oh yeah... först gjorde jag ett misslyckat försök att bli ingenjör nästan direkt efter gymnasiet. 1993 började jag läsa Tekniskt Basår på Chalmers men tog inte alla poäng och fick inte gå vidare med själva högskoleingejörsbiten. Därmemot kom jag in på Komvux med mina mediokra basårspoäng och kunde ägna ett helt år åt att frossa i den optimala krökningen för avlopssrörs och räkna på hur mycket fukt som vandrade genom olika sortes ytterväggar i ett försök att återuppliva tekniska linjens fjärde år. Med facit i hand var nog en fet skuld hos CSN det enda jag fick ut av de här två åren.

Sen höll jag mig ifrån studerandet ett tag och jobbade men 1998 var det dags igen. Då kom jag in på ett program på Stockholms universitet som hette Multimedia: pedagogik och teknik som jag raskt bytte mot Journalistik och Multimedia på Södertörns högskola ett halvår senare. Parallellt med programstudierna läste jag lite fristående kurser: tyska 40 poäng förlagda i Innsbruck i Österrike, ospecificerat antal poäng i kriminologi, 10 poäng informationsformgivning inriktning tidningsdesign, 10 poäng idéhistoria (rastänkandets historia) och 10 poäng etnologi (migration, rasism och multikulturalism).

2. Om du skulle börja studera nu, vad skulle det bli?
Utan tvekan någon form av fotoutbildning.

3. Vilket är/ var ditt favoritämne?
De kurser som gjort störst avtryck är nog faktiskt kriminologin, etnologin och idéhistorian, trots att dessa varit kortare kurser. Där fick jag så mycket input i form av intressanta diskussioner och det vore hemskt roligt att gå vidare med de ämnena. Synd bara att marknaden för etnologer är lite begränsad...

4. Var du/ är du duktig i skolan?
Om jag är intresserad är jag väldigt duktig :-) Om jag inte är så intresserad märks det direkt.