July 2004 Archives

Kan blogging bli en kraft att räkna med i samhället, frågade Pierre Andersson härförledes.

Ja, om en svensk stad gör som man gjort i Seignosse Le Penon i Frankrike, nämligen bestämde sig för att erbjuda alla sina invånare gratis webbutrymme att blogga på.

Och/eller startade en tidning som baserade sig på nyheter upplockade hos bloggarna som Northwest Voice (uppplockat hos Wired).

Då skulle blogging ett medel för de medborgare som vill engagera sig i samhällsfrågor.

Lilia Efimova, som var med på BlogTalk-konferensen förra året (och kanske i år också) och som skriver mycket om edublogging har börjat blogga på ryska. I sitt inlägg förklarar hon varför det tagit så lång tid för henne att komma igång och vilka svårigheter hon stött på, bland annat innan hon hittade ett redskap som funkar bra med kyrilliska bokstäver. Den ryska bloggen heter Edges.

Mord i sinnet som kanal 4 sänder om söndagkvällarna just nu är grymt bra! Den är spännande intill bristningsgränsen och innehåller precis rätt mix av polisarbete och personliga affärer. Mellan Carol, den kompetenta och tuffa kvinnliga huvudrollsinnehavaren (som spelas av Hermione Norris) och hennes vapendragare Tony, den snygga och lite knäppa psykologen (som spelas av Robsons Green) försiggår ett intressant spel som lovar gott inför kommande avsnitt :-)

Det är inte många tevedeckare som får mig att plocka fram den skottsäkra kudden men Mord i sinnet hör definitivt dit!

Då kan du gå på stadsruntur i Berlin-Neukölln tillsammans med Schockwellenreiter som både skrivit och plåtat från sin vandring i Reuter Quartier. Sånt här gillar jag! :-) Jag skrev själv ett sådant inlägg en gång för ett och ett halvt år sen, fast då utan bilder. Man borde gå på stadsvandringar oftare eftersom det är så spännande att lära sig saker om sin stad!

Ett kungarike för ett höj och sänkbart skrivbord!!!

Dave Weinberg says:

Blogs are our persistent selves on the Web; we are a big, sloppy community; readers form personal relationships with bloggers; many of us feel we are writing to and for our friends; we are honest about our partisanship; blogs are changing the line we draw between private and public; etc. With Technorati aggregating over 3 million weblogs, we know that this is an important social phenomenon, of special importance in closed societies.

1) Jag håller med, den sociala aspekten är mycket viktigare än att få fram "succebloggar/A-listbloggar" som blir citerade i Lunchekot. Fast den ena kanske kan bli dragplåster åt den andra?

2) I länder där det inte finns fri media har bloggar faktiskt blivit ett forum av betydelse, vilket man kan läsa om i Hossein Derakhshans idoga rapporterande från den iranska bloggosfären. Låg datamognad men stort antal bloggar.

Och i länder där likriktandets tyranni dominerar medierna, tex USA. Hög datamognad och ett stort antal bloggar.

Men i Sverige går utvecklingen långsammare. Vi har hög datamognad men trots detta ett lågt antal bloggar. Varför? Är vi inte lika missnöjda med de svenska mediernas rapportering som amerikanarna?

(att jag börja fundera på sånt här igen är helt och hållet Pierre Anderssons fel! Tack för det :-))

UPDATE! Ton Zijlstra kommenterar också Weinbergs inlägg.

Tack vare en god vän med ännu godare kontakter (Tack Bosse!) har jag i afton avnjutit Gyllene Tider ifrån Stadions Kungliga Läktare (jo serrö!). Det var en riktigt, riktigt bra konsert och det var kul att se så många människor i olika åldrar i publiken. Framför oss satt mamma, pappa, sonen i övre tonåren och lillsyrran på typ 10-11 år och alla fyra diggade hejdlöst, fast olika låtar. Mamman och pappan föredrog inte helt oväntat de lite äldre låtarna medans "Jag går och fiskar" fick både tonåringen och lilltjejen skogstokiga.

Kvällens konsert får nog räknas till en av de bästa jag varit på i mina dar, fast det slår förståss inte Bruce Springsteen på Ullevi förra året. Och det var riktigt roligt att sitta på Kungliga Läktaren, från och med nu skall jag alltid göra det ;)

Demokraterna har bjudit in ungefär 50 bloggare till sitt stundande konvent, bland de utvalda finns den välkände Dave Winer. På cyberjournalist.net finns hela listan.

Spännande! Vilket svenskt parti blir först med att bjuda in mymarkup-Erik som dragplåster till sitt landsmöte/partikongress/whatever? ;-)

Pierre Andersson ska skriva en artikel om blogging och ber om hjälp. Jag tänkte jag skulle hjälpa till, här kommer mina svar på hans frågor:

1. Varför bloggar du? Och varför började du?
Jag bloggar för att det ger mig en personlig tillfredsställelse, för att skrivande funkar bra som reflektionsverktyg för mig och därför att den peer-to-peer tanke som finns inbyggd i bloggandet tilltalar mig.

2. Hur ofta skriver du på din blogg? Är det viktigt att skriva ofta?
Det varierar väldeliga beroende på tillgång till Internet och tillgång till tid. Att blogga kostar tid och lever man inte ett "nätliv", dvs jobbar man utan tillgång till Internet eller kanske till dator överhuvudtaget, då krävs det ganska mycket ansträngning för att blogga. Att blogga är ju inte bara att skriva utan lika mycket att läsa andra bloggar och leta information på nätet. Därför bloggar jag mycket när jag har tillgång till dator och Internet och mycket mindre när jag inte har det. För att klara abstinensen bär jag ständigt med mig ett anteckningsblock där jag "torrbloggar" under ouppkopplade tider. En del tankar stannar i blocket, andra utvecklar jag vidare när jag väl får nättillgång igen.

Och det är viktigare att skriva regelbundet än ofta, anser jag.

3. Hur många besökare har du på din blog (ungefär)? Har du gjort något särskilt för att få fler läsare?
Mina besök går att avläsa via min räknare. Senaste månaden har antalet dagliga besökare varierat mellan 23 och 91. (ett par, tre av dessa dagliga besök står jag själv för när jag svarar på kommentarer och kollar statistik).

Jag har gjort en del för att locka fler besökare: registrerat min blogg på olika bloggförteckningar som tex Eatonweb Portal och Blizg. Vidare pingar jag weblogs.se och "lemonad-kartan" varje gång jag skrivit.

4. Vad ska en sajt innehålla för att kunna kallas blogg?
Daterade inlägg i omvänd kronologisk ordning.

5. Tror du att den svenska bloggvärlden kommer att bli en verklig kraft i samhällsdebatten, eller kommer det att vara en liten grupp som bloggar gör varandra?
Det här är en väldigt intressant fråga som jag och Jenny bland annat försökte utröna i vår c-uppsats Blogging – virtuella offentliga samtal förra året.
Jag hoppas det, eftersom jag tror mycket på bloggar som ett medel för kommunikation, diskussion och kunskapsdelande. Men utvecklingen går ganska långsamt i Sverige och blogging skulle behöva en rejäl puff för att inte förbli ytterligare ett marginellt internetfenomen.

När jag lyssnade på Lunchekot i P1 härom dagen och det blev dags för tidningskrönikan tänkte jag "när kommer vi få höra bloggingkrönikan i radio egentligen?". I USA finns bloggar som har fler läsare än Upsala Nya Tidning och har en opinonsbildande roll. När får vi sånna bloggar här i Sverige? I'm still waiting...

Sveriges Television visar Apocalypse Now Redux ikväll. Har sett den förut, men då dubbad till tyska och det vore roligt att fatta allt det där man missade förra gången :)

... kameran aldrig uppfunnits. Tänk om de enda bilder som existerade vore de målade. Tänk om alla bilder i tidningen vore tecknade, som vid uppmärksammade rättegångar.

Wow liksom. Undra vad det skulle betyda för vår språkutveckling? För vårt tänkande?

(Detta är för övrigt mitt femhundrade inlägg. Wow igen!)

I Susan Sontags mycket intressanta bok "Om fotografi" kommer hon i en av essäerna in på fotografiet och konsten. Är fotografi konst? Vilka likheter och skillnader finns? Hur har diskussionerna gått fram tills idag? Under jämförelsen med måleriet skriver hon:

Ty skiljelinjen mellan amatör och professionell, mellan primitivt och sofistikerat, är inte bara svårare att dra i fotografin än i måleriet – det har har föga mening. Naiv eller kommersiell eller rent nyttobetonad fotografi är inte artksiljd från den fotografi som utövas av de mest begåvade yrkesfotografer: okända amatörer har tagit bilder som är precis lika intressanta, lika formellt komplexa, lika representativa fotografins säregna slagkraft som en Stieglitz eller en Evans.

Hennes ord får mig osökt att tänka på bowling! Även den som bowlar för allra första gången kan slå en strike och känna sig som ett proffs. Skillnaden mellan nybörjaren och bowlingproffset ligger väl snarare i hur många gånger man kan göra det på rad...

Eisenstaedt är både till sin levnadshistoria och sin hållning till arbetet själva urtypen den alltid beredde bildmagasinfotografen. Han var lojal mot arbetsgivaren, men inte dum. Han åtog sig alla jobb som bildredaktörerna skickade ut honom på. Men ute på fältet fotograferade han ingenting annat än det han själv ville ha publicerat. Och han höll alltid sin Leica vertikalt eftesom han såg och tänkte i LIFEs helsidor.

Kurt Bergengren, Aftonbladetlegendar, beskriver fotografen Alfred Eisenstaedt i sin bok "Fotogafera är nödvändigt".

European Center for Moderne Language, ECML, ska dra igång ett projekt som går ut på att undersöka huruvida bloggar kan användas i språkundervisningen. Under juni-mars 2005 genomförs en pilotstudie som sen utvärderas och den skarpa fasen kickas igång med en workshop i november samma år. De lärare som deltar kör en större försöksperiod januari-mars 2006 och därefter påbörjas arbetet med slutdokumentet som ska vara klart i juni 2007.

Fantastiskt bra initiativ!!! Men varför ska det ta så infernaliskt lång tid? Och varför bara engelska och franska? Jag vill börja nu och jag vill ha tyskan med på tåget! Finns det inga projekt som går lite snabbare och som riktar sig till äldre språkstuderande? ECML:s projekt var tänkt för 13-16-åringar.

En annan tanke: räcker programvara som Movable Type eller skulle man behöva något mer avacerat för att framgångsrikt kunna använda bloggar i undervisningen? Vad för extra funktioner skulle man kunna behöva?

Det är i den svÃ¥rdragna gränsen mellan mÃ¥larkonsten och fotografiet, som fotografins lockelse och dragningskraft ligger, menar Sontag i boken â€?Om fotografiâ€?. Ständigt sker det försök att för ihop eller skjuta isär de bÃ¥da formerna. Den välkända fotografen Cartier-Bresson var emot färgfotografering. Han skyllde pÃ¥ färgfilmens dÃ¥liga ljuskänslighet och därmed dÃ¥liga skärpedjup men Sontag tror snarare att det har med hans motstÃ¥nd mot att bli jämförd med just mÃ¥leriet att göra.

I vÃ¥r färgövermättade tidsÃ¥lder tycker jag svartvita bilder uppvisar en sorts fräschhet som färgbilder saknar. Men alla tycker inte som jag. Min kära mor fick ett utbrott pÃ¥ min käre far när det framkom att han plÃ¥tat nÃ¥n familjehögtid i svartvitt. Men färg är ju regel och just därför tycker jag att de svartvita bilderna sticker ut mer och de fÃ¥r pÃ¥ nÃ¥got sätt större värde. Dessutom är det ju ganska ovanligt med svartvitt nu för tiden. Att framkalla en riktig svartvit film pÃ¥ labb kostar ju en halv förmögenhet sÃ¥ det färgfria fotandet har väl i princip överlämnats till entusiasterna i fotoklubbarna.

Gjorde annan svartvit kontra färgnotering i â€?Sverige i backspegelnâ€? pÃ¥ teve igÃ¥r kväll. Programmet handlade om när de borgerliga vann valet 1976 och sossarna fick gÃ¥ efter 44 Ã¥r (jisses!) vid regeringsmakten. Torbjörn Fälldin tillträdde som Sveriges statsminister i svartvitt. TvÃ¥ Ã¥r senare sprack de borgerliga regeringssammarbetet och Fälldin avgick – i färg. Gjorde färgteve sitt genombrott där emellan? Jag var lite för ung dÃ¥ för att riktigt minnas…

Ã…h, nu minns jag vad det var min far, till min mors stora förtret, fotade i svartvitt! Det var ett midsommarfirande nere i StrÃ¥valla nÃ¥ngÃ¥ng under det tidiga Ã¥ttiotalet! *hmm* Kanske mamma hade rätt, för hur mycket jag än diggar svartvitt sÃ¥ finns det en del saker som är mindre lämpliga att fotografera utan färg. Blommor till exempel, blir aningen… färglösa (hehe!) i svartvitt sÃ¥ vi barn sÃ¥g förmodligen lite bleka ut i vÃ¥ra blomsterkransar i olika grÃ¥a nyanser.

Slutsats: svartvitt är bra men inte till allt :-)

I artikeln Den rosa frågans väg (DN 13/7) skriver kulturjournalisten Jan Gradvall om hur han blev den han blev. Artikeln ingår i en serie som heter "Vägen hit" där DN bjudit in ett antal skribenter att berätta om sina "inspirationskällor, bildningsgång och tillfälligheter som skapade förutsättningar för vad de gör idag".

Gradvall har noll högskolepoäng och kan sällan rätt svar till de blå, gula och gröna Trivial Pursuit-frågorna. Däremot har han i princip alla rätt på de rosa. Populärkultur är nämligen hans jobb och han beskriver hur hans bildningsresa gick via Ekholmens bibliotek i Linköping (eftersom det varken fanns dator eller VHS under hans uppväxt) och om hur han läste allt han kom över: från Jules Verne till Sven Wernström och Charles Dickens.

Kan vara bildad utan att vara utbildad, frågar Gradvall sig. Det svenska ordet bildning, som kommer av tyskans Bildung, är enligt uppslagsboken: "en viljemässigt styrd process. Dess mål är en maximering av individens själsförnödenheter". Detta konstaterar Gradvall att han ägnar sig åt, trots avsaknaden av högskolepoäng.

Att han sen gav sig in på journalistikens område förklarar han med att han vill dela med sig. Han vill inte hålla det han lärt sig för sig själv, och liksom Joakim von Anka vara den ende som kan dyka och bada i sin pengahög, f'låt själsförnödenhet. För det är nämligen den han samlar till, sin själsförnödenhet. Kunskap är roligare och intressantare om den delas av fler. "Att veta allt om något är en klen tröst om ingen i ens omgivning förstår vad man kan", förklarar Gradvall sin Robin Hoodianska inställning till kunskap.

Är det inte just detta som vi bloggare håller på med? Vi samlar våra själsförnödenheter på bloggen och delar samtidigt frikostligt med oss till vem helst som finner intresse däri. The more the merrier! Jag vill inte bada ensam i min själsförnödenhetsbassäng, kom hit och lattja med mig!

Senare i texten pratar Gradvall om böcker och varför vi köper fler än vi har tid att läsa. Han refererar till en intervju med skådespelaren Philip Seymore Hoffman där han för fram teorin att vi genom att köpa mycket böcker försöker köpa oss mer tid. Genom att köpa mycket böcker som vi ska läsa när vi blir gamla hoppas vi få leva längre. Varje oläst bok i hyllan ger tio timmar extra liv! Hur många extratimmar har du lagrade i din egen bokhylla?

Teve två sänder i afton (klockan 22.30) en lååång dokumentär om den amerikanske fotografen Alfred Stieglitz. Han anses vara den moderna fotografins fader och jag har snubblat över hans namn ett flertal gånger under mina litteraturstudier på den nyligen avslutade fotokursen. Så det klart jag ska kolla! Programmet sänds även i repris den den 24/7.

Tysk fototävling på det intressanta temat: synliggör hindren. De tävlanden uppmanas skicka in bilder som illustrerar de fysiska eller mentala hinder en människa kan stöta på i livet och hur man kan välja att hantera dessa.

Själv kommer jag omedelbart att tänka på språkproblem. Men hur sjutton illustrerar man det i en enda bild och utan text?

Engelskans totala dominans på Internet har framförts som ett av hoten eller riskerna med nätet. Små språk riskerar i framtiden att dö ut och även om inte Internet är ensam skyldig till denna utveckling, så är den iallafall medskyldig.

Därför blev jag lite glad när jag såg notisen Language Tempest At Orkut på Slashdot. Tydligen är det så att 41,2 procent av Orkuts användare kommunicerar på portugisiska, vilket retat upp den engelskspråkiga delen av communityt.

Häftigt! Nu tillhör ju portugisiskan inte gruppen små och hotade språk men iallafall, det är intressant att se engelskan bli utmanad på detta sätt. Om något språk skulle utmana engelskan så hade jag själv nog snarare gissat på spanskan. Och man undrar ju hur det kommer sig att Orkut blivit så poppis bland just brasilianare?

Ursprunget till Slashdotnotisen är en Reuterartikel: Brazil Internet Craze Angers English Speak

Jag har funderat lite på text och bild idag. Vad skiljer dem åt och vad förenar dem? Här kommer några av tankarna, i punktform och utan inbördes eller utbördes ordning ;)

Kan man betrakta bildspråket just ett språk, jämförbart med det talande och skrivna språket? Om ja, skulle man kunna tänka sig att bildspråket är ett sorts esperanto, dvs det har stora likheter med många språk, men är inte exakt likt något (dvs, det finns kulturella skillnader i hur människor läser och tolkar bilder beroende på sin kulturella bakgrund och erfarenheter, men att likheterna ändå överväger skillnaderna).

Om man ska likna bilder med text, känns det mest fruktbart att jämföra dem med dikter. Vad menar jag med detta? Jo, eftersom bilder, liksom dikter, klarar sig själva. De är inte i lika hög grad beroende av ett sammanhang, som till exempel journalistisk text eller prosa.

En bild, liksom en dikt, har ett eget värde i sig självt. Den måste inte ha ett syfte eller en början och ett slut, det räcker med att någon tycker den är vacker.

Bilder är enklare och svårare än text.

Men Ernst Jandls dikter då? De kan ju knappast översättas från orginalspråket (tyska), eftersom de inte bara består av ord utan lika mycket är en lek med layout och ljud. Vad är sådana blandformer egentligen för något?

Man kan fotografera människor, djur, miljöer eller föremål enbart för att de är vackra eller fula eller minnesvärda av någon annan anledning. Man kan göra det för sitt eget höga nöjes skull eller för att man är proffs och bilden är tänkt att publiceras nånstans. Men vem skriver en text för sitt eget höga nöjes skull? Vem skriver en text utan ett syfte? Visst, dagbok eller kortare reflektioner, men om man ska lägga ned tid och kraft på en text så gör man det ju inte utan anledning...

Kära dagbok, den tre veckor långa grundkursen i foto närmar sig sitt slut och det är dags att summera. Vad har jag gjort?

För det första, framkallat och kopierat svartvita bilder.

För det andra har jag fått mig en första duvning i bildtänkande och bildkomposition.

För det tredje har jag fått blodad tand för fotografering. Rejält blodad tand skulle jag själv vilja påstå.

Och för det fjärde har jag insett att jag hellre berättar med bild än med text. Att journalistisk bild är mycket intressantare än journalistisk text. Hoppla, det där var kanske den allra viktigaste insikten jag gjort mig och frågan är vad jag gör nu? Hur går jag vidare? För jag vill ha mer av det här, mycket mer!

Inte för att jag riktigt vet vad jag håller på med, men sedan några dagar samlar jag, inspirerad av Erik, länkar på del.icio.us. Vore finfint om man kunde få in dem lite snyggt på bloggen, men hur man löser det har jag ingen aaaning om. Nån annan som vet?

Att framkalla och kopiera svartvita fotografier själv är en tidskrävande sysselsättning. Det är fullkomligen fascinerande hur lång tid det tar och hur uppslukad man kan bli av processen. Ändå börjar jag få upp ångan nu och det går faktiskt mycket snabbare än i början.

Dessutom börjar jag se saker jag bara anat tidigare. Att en bild behöver mer kontrast till exempel, eller att den tvärtom behöver mjukas upp. Teoretiskt sett har jag ju vetat hela tiden att alla funktioner i Photoshop har sitt ursprung i mörkrummet, men nu har jag faktiskt testat hur man gör också. Vad en sekunds längre exponeringstid eller högre filter ger för konkret resultat på bilden. Och det är otroligt fascinerande och jag är helt såld!

Veckans uppdrag var att att porträttera en okänd människa och jag och en klasskamrat begav oss därför ut till en bondgård strax norr om Hemse. Där hade vi träffat några trevliga hästägare veckan innan och tänkte att de kanske kunde tänka sig att låta sig bli porträtterade. Och det gick dom med på! Dagen efter kom vi tillbaka med kamerorna i högsta hugg och sen följde vi sonen, hans sambo och barn och hans föräldrar under en för- och en eftermiddag. Jag knäppte fyra rullar film och klasskamraten tre och en halv. Jisses, snacka om väldokumenterad dag!

De var mitt i höskörden så det blev några actionbilder från fältet, och sen följde vi arbetet på gården där det förutom hästar och små föl fanns 150 köttdjur och ett antal höns. Kände mig som värsta nollåttan där inne i lagården när jag storögt utbrast "Oj vad STORA dom är!!" om kossorna och fick reda på att de vägde cirka 700 kilo styck och strax skulle iväg på slakt.

Nästa vecka ska vi ha en liten utställning där man får presentera sin bästa bilder och jag och klasskamraten tänkte sätta samman våra och göra en gemensam betraktelse över gården och de två familjerna. Med så mycket bra material som vi har tror jag helt enkelt att det kommer bli skitbra, så har du vägarna förbi Hemse nästa torsdag är du förståss hjärtans välkommen! :-)

Om bilder och att arrangera dem:

– Jag är pressfotograf, för mig ska det finnas en journalistisk ingång. När verkligheten är så stor som i Kosovo ska man inte arrangera den. Då måste man skildra saker och ting som de är. Klarar du inte det beror det på att du helt enkelt inte är tillräckligt bra. Det skulle ju bli ett ramaskri om några av bilderna jag hade på Berlingskes förstasida var arrangerade.

Om utbildning:

Claus Björn Larsen tror inte man kan läsa sig till att bli en skicklig fotograf, men bildjournalistikutbildningen har lyft oss allihop, säger han.

– De praktikanter vi får på tidningen [Berglinske Tidene] vet vad de vill. De kan diskutera bild, men man ska ändå inte underskatta learning by doing. Det finns några som bara råkar ha en unik begåvning, men för de flesta handlar det om att ta sig igenom många rullar film.

Och det gjorde han i flyktinglägret i Kukes [i Albanien], i veckor gick han samma runda mellan tälten eller satt och väntade, med människorna mycket nära inpå.

– Min lilla naiva mission var att göra danskarna uppmärksamma på att det här är viktigt. Det här är Europa. Flera gpnger såg jag mig omkring och tänkte att hade varit äldre hade det här varit andra världskriget.

– Det kanske är en banal iaktagelse, men en dag när jag stod och tittade på flyktingarna som anlände kom en kille med en påse som det stod Stadium på. Det är någon timmes resa från Danmark, det är ju inte lerhyddor de flyr ifrån.

Han har haft tiden på sin sida, Claus Björn Larsen: tid att utvecklas och suga i sig, tid att vänta på bilden som måste komma.

– Du ska stå på dig, hänga kvar och hela tiden vara på hjul som man säger, mobil. Det räcker inte med fem timmar vid datorn. Man måste ut dit där det händer. Det handlar om att vänta och det handlar om att se.

Den danske pressfotografen Claus Björn Larsen intervjuad i Fotografisk Tidskrift nr 2, 2000, med anledning av att hans bilder från kriget i Kosovo vunnit tävlingen World Press Photo.

Roligt projekt av Greta Vocar, student på Högskolan för Fotografi och Film. Hon har sammanställt sina olika frisyrer på en tidlinje från 1972 och fram till idag. Kul idé!

Vad är en bra bild?

– En bild ska beröra dig, du ska känna någonting. Bildens magi ligger i att den "fryser" ett ögonblick. Du väljer ett visst utsnitt för att du har något att berätta. Bilden hjälper en att se saker på ett nytt sätt eller med andras ögon.

Mitt arbetssätt ligger långt från pressfotografin. Det handlar mycket om att vänta in rätt ögonblick. Jag tillbringar mycket tid med dem jag fotograferar. Det blir ett slags medlevarskap. Man måste vara intresserad av dem man fotograferar.

Vad är det som gör bilden intressant?

Bilden ger utrymme för din egen fantasi. I flödet av TV-bilder finns det ett väldigt behov av stillhet, av att titta på stillbilder. Man bestämmer själv hur länge man vill titta och man kan gå tillbaka till dem. Vi kanske sätter dem på väggen och får en relation till dem.

Ur en intervju med fotograf Maud Nycander från Medieboken – Fotografisk bild

Hur är pressfotografens ställning i dag?

– Noggranna studier har visat att de flesta tidningsläsarna tittar på en sida med en stor bild medan bara en fjärdedel börjar läsa en vanlig text i tidningen. Flera av de stora svenska morgontidningarna har gjorts om och satsar nu mer på bilden som blickfång.

Pressfotografen har numera samma ställning som journalisten. Makten över bilden har genom de digitala mörkrummet vandrat från textmänniskan till fotografen. I Sverige saknas dock en bra och jämbördig utbildning för fotografer. Pressfotograf känns faktiskt som ett så förlegat begrepp att jag hellre vill använda ordet bildjournalist. Det säger mer om kraven som bör ställas på bilder i en tidning.

Hur ser bildjournalistens framtid ut?

– En passiv fotograf har ingenf ramtid. Morgondagens bildjournalist arbetar med egna idéer, skriver egna texter och formger själv sina uppdrag. En bra fotograf måste klara stress, ha hög koncentrationsförmåga och kunna avläsa en ny och okänd miljö snabbt och korrekt. Han eller hon ska vara påläst. Det finns inte någon objektiv sanning men varje bild måste vara hundraprocentigt trovärdig. Läsarna kommer att vända manipulerade och arrangerade bilder ryggen.

Ur en intervju med bildjournalist Hasse Persson från Medieboken – Fotografisk bild

Uppmaningen kommer från KW Gullers underbara bok "Foto för alla" som jag hittade i skolans digra samling med fotolitteratur. Boken är gissningsvis från tidigt femtiotal, men jag hittar inget tryckår som kan bekräfta. Några tänkvärda citat:

Fotografin har blivit ett världsspråk. Det finns i dag intet klarare och mera åskådligt sätt att meddela sig över gränserna än det som bilden erbjuder. Alla kan läsa en bild, göra sig en egen föreställning om dess innehåll: eskimån likväl som den sydafriskanske negern, lappen likväl som hula-huladansösen. I dagspressen slår bilderna emot oss – de har dessutom, enligt gjorda undersökningar, den största "läsfrekvensen" av allt i tidningarna – i föreläsningsalen och biografen, i veckotidningen och bilderboken, överallt möter oss fotografier.

Kameran ljuger alltid. Varje stillfoto är i sig självt en lögn, en rörelse eller tusen rörelser hejdade under bråkdelen av en sekund.

KW Gullers propagerar för att privatfotografering, att skriva sin och sin familjs historia med hjälp av kameran. Men varför ska man fotografera på semestern?

[...]kameran hjälper oss inte bara att göra om resan, att uppleva den om och om igen. Den skärper också vår iaktagelseförmåga, eller kanske vår iaktagelsevilja, under själva resan.
Det senare är minst lika viktigt som det det förra. Bilden som stöd för minnest, bildens dokumentariska värde, kan egentligen aldrig mäta sig med fotograferandets värde som stimulans åt den skaparglädje som varje människa äger och kan locka fram hos sig själv. Kameran tvingar mig att se på ett annat och detaljrikare sätt än med den vanliga rundsvepande turistblicken.
Med sina egna, sina anhöriga, vänner och kamrater reser man i tiden. Det är en resa som sker mer eller indre omärkligt, och omärkligt faller minnesbilderna undan. Med varje människa som går bort försvinner ett oändligt antal oersättliga minnesbilder. Ingen kan hejda tiden – ingen annan än kameran, och den som kan handskas med kameran.