June 2004 Archives

Jag har framkallat min första svartvita film alldeles själv! Oj, vad spännande, lite samma känsla som julafton (kommer man få några julklappar i år/kommer filmen vara helt svart eller kommer det gå att urskilja något).

Befinner mig på Gotlands folkhögskola där jag går en treveckors grundkurs i fotografering. Igår var första dagen, då gick vi igenom lite teori, hur man beter sig i labbet och grunderna för kameran. Sen fick vi uppgift att knäppa slut en rulle för att alla skulle kunna framkalla i dag.

Jag cyklade iväg rätt ut i spenaten tillsammans med två andra tjejer och plåtade vallmofält, en transformatorstation ur sjuttioelva olika vinklar, höbalar, fallfärdiga hus och nån mojäng som verkar ha använts till att dämma upp vatten.

I dag har vi gått igenom framkallningsproceduren i halvklass. Jag var ledig på förmiddagen och lånade därför en cykel igen och trampade runt stan, alltså Hemse, den här gången. Eftersom jag inte lattjat så mycket med min kamera sedan jag köpte den i april tillåter jag mig att plåta lite hej vilt nu för att känna mig fram.

Imorgon är det dags att kopiera för första gången. Åh vad roligt det ska bli!

Att plåta analogt är förståss en helt annan känsla än att plåta digitalt och jag blev alldeles pirrig i magen när vi höll på med framkallningen, för tänk om det inte skulle bli något? Som digitalfotograf är jag van att få omedelbar behovtillfredsställelse, men med en vanlig kamera måste man ju vänta på resultatet! Jobbigt men samtidgt kul eftersom man hinner bygga upp en förväntan.

Hittade ett intressant blogginlägg hos Publizistik in Berlin på mitt favorittema digitala bilder: Die Macht der Digitalfotos - Authentizität bleibt auf der Strecke

Samlar från och med nu mina inlägg i detta ämne i en speciell kategori: bildligt talat.

Inspirerad av Erik har jag gjort en feed till mina kommentarer. Så otroligt praktiskt för alla debattsugna! :-)

UPDATE! Moe har skrivit ett långt inlägg om RSS idag också.

Under weblogs.se:s bortavaro ger jag mig tid att leka lite med mina prenumerationer på Bloglines och har till och med lyckats infoga dem i sajdbaren på min blogg (siehe links). Men den verkar inte klara å, ä och ö. Nån som vet om det går att komma runt det?

Jag har inte känt mig riktigt hemma någonstans. Därför har jag alltid rest. Rest bort och rest till. Från det att jag var liten har jag haft en rastlös själ. En själ på vandring.

Åsne Seierstad när hon sommarpratade i P1 förra året. Eftersom jag missade programmet när det sändes fick jag låna en inspelning av en kompis och lyssnade på det för några veckor sedan. Citat ovan träffade mitt i prick på nåt sätt.

När weblogs.se ligger nere är det lite som när man var tolv och fritidsgården var stängd. "Vad ska vi göra nu? Vi har ju ingen loookaaal juh!"

Mnemosyne var kulturernas moder och Clio, "Tillkännagivaren" var hennes äldsta dotter. I den grekiska mytologin var hon historiens beskyddare, och hon hade ansvar för att ordentligt nedteckna det gångna händelser. Historia saknar många av de tydliga regler som gör andra mentala aktiviteter som logik, poesi och matematik så njutbara, men den har sin egen otvedtydiga struktur som framtvingas av den oåterkalleliga följden av händelser i tiden. Att observera, registrera och bevara i minnet både stora och små händelser i livet är en av de äldsta och mest tillfredställande sätten att skapa ordning i medvetandet.

På sätt och vis är var och en av oss historiker när det gäller vår egen personliga existens. På grund av att barndomsminnena känslomässigt är så starka blir de avgörande element för hurdana vi blir som vuxna och hur vårt sinne kommer att fungera. Psykoanalysen är i stor utsträckning ett försök att skapa ordning i patientens förvirrade barndomshistoria. Detta försök att återskapa mening i det som en gång har hänt blir viktigt när man blir gammal. Erik Erikson menar att det sista stadiet i den mänskliga livscykeln är att skapa "integritet" eller att skapa ordning i det man åstadkommit och vad man misslyckats med att åstadkomma under sitt liv och göra en meningsfull egen historia av det. Thomas Carlyle skrev: "Historien är summan av oräkneliga biografier."

Att minnas det förflutna är inte bara meningsfullt för att skapa och bevara sin personliga identitet utan det kan också i sig vara en mycket njutbara sysselsättning. Människor för dagbok, sparar på foton, gör diaserier och familjefilmer och samlar på souvenirer och andra minnessaker för att bygga upp sitt hem till något som i praktiken är ett museum över deras liv, även om en tillfällig besökare kan vara omedveten om många av de historiska referenser han betraktar. Han kanske inte vet att tavlan i vardagsrummet är viktig eftersom ägaren köpte den under sin smekmånad i Mexico, att hallmattan är värdefull eftersom den är en gåva från en älskad farmor och att den sjaskiga soffan i det lilla krypinnet fått stå kvar för att det var där barnen ammades en gång i tiden.

Att ha det förgångna registrerat kan bidra till livskvaliteten. Det befriar oss från att tyranniseras av nuet och gör det möjligt för medvetandet att göra besök i gångna tider. Det gör det möjligt att välja ut och i minnet bevara händelser som varit särskilt behagliga och meningsfull och på så sätt "skapa" ett förflutet som hjälper oss att hantera framtiden. Naturligtvis behöver ett sådant förflutet inte vara bokstavligt sant. Det förflutna kan ändå aldrig vara sant i minnet: det måste ständigt redigeras, och frågan är om vi vill ta medveten och skapande kontroll över den processen.

De flesta av oss betraktar inte oss själva som amatörhistoriker. Men när vi en gång blivit medvetna om att det är nödvändigt att skapa ordning i det händelser vi varit med om för att kunna leva som medvetna varelser, och att det dessutom är njutbart att göra det, då kan vi göra något mycket bättre av det. Det finns många nivåer på vilka historia som flowaktivitet kan praktiseras. För de mest personliga händelserna räcker det med att vi för dagbok. Nästa steg är att skriva en familjekrönika och gå så långt tillbaka i tiden som möjligt. Men det finns ingen anledning att hejda sig där. Man kan engagera sig i sin etniska grupp och börja samla på böcker och andra föremål av värde som rör den. Med lite extra ansträngning kan man börja skriva ned sina egna intryck av det förgångna och på så sätt bli en "riktig" amatörhistoriker.

[...]

Vi är alldeles för benägna att betrakta historien som en lång rad långtråkiga årtal som man måste lära sig utantill, en beskrivning som en massa akademiker för länge sedan hittat på för sitt eges nöjes skull. Det är ett ämne som vi kan tolerera men inte älska; det är något vi lärt oss för att bli betraktade som bildade, men som vi lärt oss utan entusiasm. I sådana fall kan inte historien inte bidra särskilt mycket till att öka ens livskvalitet. Kunskap som kontrolleras av andra ger ingen glädje och är svår att lära sig. Men så snart man blivit intresserad av någon aspekt av det förflutna och bestämt sig för att ta reda på mer om den och koncentrerar sig på de källor och detaljer som är meningsfulla för en och registrerar sina fynd på sitt eget sätt, då kan historia bli en fullfjädrad flowupplevelse.

Ett lååångt citat från Flow av Mihaly Csikszentmihalyi som jag ville få nedtecknat nånstans där jag vet vart jag har det. Det knyter an både till min tidigare uppmaning om att alla borde nedteckna sin livs historia, och till mina funderingar om foto- och filmutvecklingen inspirerade av Susan Sontags DN-artikel.

Noterar med förtjusning att den österrikiska dagstidningen Kurier startat en webblogg. I dagens inlägg kommenterar man Sveriges ett-ett mot Italien och det svenska landslaget i fotboll kallas för "IKEA-Boys". *hmpf* Nåja...

Och i artikeln i Kurier, som man länkar, till kallas laget för Das Drei Kronen-Team. Int' stämmer väl det? Kallas fotbollslandslaget för Tre Kronor? Jag trodde bara det var ishockylandslaget? Men jag är ingen sportexpert så jag kan ha fel...

Fler och fler tidningar överger fullformatet och till förmån för tabloiden, kvällstidningsformatet. GP, DN och SDS den 5 oktober, VLT den 13 oktober, Skånska Dagbladet och Östersunds-Posten under hösten och därefter följer Corren, UNT, Nerikes Allehanda, Sundsvalls Tidning och Borås Tidning under våren, skriver Pressens Tidning. Månhus Beta uppmärksammar också "tabloidexplosionen".

Det är lite sorgligt, jag gillar broadsheet även om det är bökigt att läsa. När jag läste en tiopoängare tidningsdesign experimenterade jag med smal broadsheet till min examinationsuppgift. Smal broadsheet är två spalter smalare än vanlig broadsheet, men lika hög. Du får en tidning som går att läsa på tunnelbanan utan att peta armbågen i grannens öga men du slipper ge avkall på det stora, förtroendeingivande, formatet. USA Today är i smal broadsheet. Synd att inga svenska tidningar vågade prova det utan valde den billigaste och tråkigaste lösningen.

Cordelia Edwardson diskuterar skillnader och likheter mellan bilderna från D-day och bilderna från Abu Ghraib i krönikan Viktigt känna igen krigens olika ansikten i SvD i torsdags:

Vi vill så gärna ha entydiga bilder, helst i färg.
Bilderna av amerikanska soldaters sadistiska excesser i Bagdadfängelset Abu Ghraib är mycket färgstarka. De svartvita bilderna av amerikanska trupper som kämpar sig fram under tyskarnas eldstorm från klipporna ovanför stranden, som medvetna om sitt rent bokstavliga underläge inte ger upp, de bilderna är betydligt svårare att knyta an till. Och så är de ju så gamla.

Citatet ovan får mig att tänka på en händelse som inträffade när jag pluggade i Innsbruck och läste en kurs på universitetet som handlade om Österrikes 1900-talshistoria. Vi pratade om Anschluss och tittade på bilder ifrån tyskarnas intåg. Dom där svartvita bilderna när Hitler håller tal och hakkorsflaggorna vajar käckt i vinden har man ju sett ungefär 100 gånger *gäsp* Men helt plötsligt dök det upp några bilder i färg som föreställde Innsbrucks huvudgata Maria Theresienstrasse.

Gatan såg ungefär likadan ut då som den gör nu och jag var helt oförberedd på den chock som kom över mig när jag fick se färgbilder av hur det såg ut 1938. Alla hus hade dagen till ära smyckat sina fasader med hakkorsflaggor. Alla utom ett, Kaufhaus Tirol, ett varuhus som finns än idag och som då, 1938, fortfarande ägdes av en judisk familj.

Hundratals röd-vit-svarta hakkorsflaggor kantade Maria Theresienstrasse, och dom var verkligen röd-vit-svarta på riktigt och inte grå-vit-svarta. Bilderna kröp under huden, det gick inte att värja sig och hålla distansen och jag insåg hur mycket lättare det är att skjuta svartvita bilder ifrån sig och avfärda dem med "men det var ju för längesen". Med färgbilder är det mycket svårare, nästintill omöjligt, för de är så obehagligt lika verkligheten.

I P1:s valvaka igår sades att man undersökt varför folk i de olika EU-länderna valt att avstå från att rösta. I Polen och Sverige uppgav folk som främsta anledningen att man inte ansåg sig veta tillräckligt mycket om valet för att vilja rösta.

Men herregud! Du behöver inte vara professor i statsvetenskap för att få rösta. Du behöver inte lägga dagar och veckor på att skaffa dig en åsikt, så jäkla svårt är det inte informera sig någelunda om vad det är som pågår.

Och orkar du inte läsa en enda artikel eller titta på ett enda program så kör på känsla då. Rösta på det du brukar rösta på. Så himla mycket hinner inte de politiska partiernas dagordningar förändras mellan varven.

För som Johannes Årman skriver i DN idag:

Rösta gör man för att man känner sig som del av någonting större.

Eller som Linda sa det:

We're in this together.

Sååå, nu har jag orerat tillräckligt om detta. Nästa inlägg kommer handla om något helt annat... hoppas jag :)

Linda jobbade som valförrättare på EU-valet igår och funderade huruvida hon själv skulle rösta eller ej men bestämde sig...

Men när jag ser att de allra äldsta i valdistriktet kämpar sig ut med käppar och rullatorer... DÅ blir jag engagerad. Då känner jag en delaktighet i att vi alla är "in this together" och det är ofta just det som gör att jag pallrar mig iväg och röstar när jag har rast.

Just därför skulle du ha röstat. Därför att det är din rättighet och därför att we're in this together och när till och med den skröpligaste pensionär orkade iväg till vallokalen så finns det inte så många giltliga skäl för dig att stanna på sofflocket.

Fast nu är det ju försent.
Men du kan ju tänka på det nästa gång!

I skrivandets stund kan konstateras att blott 37, 1 procent av svenskarna orkade masa sig iväg till valurnorna. Till de som föredrog sofflocket framför den medborgerliga plikten vill jag citera en känd Robinson-deltagare: Skämmes ta mig fan!

Sverige borde göra som Belgien, införa röstplikt :(

Femböckerna, som jag bloggat om tidigare, ska få ny språkdräkt läser jag i GP:s kulturdel (finns tyvärr ej på nätet). Niandet är bortaget och uttryck som "ta det glest Julian" och "värst var eldfängd du är" har blivit "ta det lugnt Julian" och "vilket temperament du har". Däremot är miljöerna intakta och allt ätande är till exempel kvar, förklarar Titti Persson, redaktör på Rabén och Sjögren.

Det är ju det [ätandet] som skiljer Fem-böckerna från andra i den här genren. "Visst kan vi lösa mysteriet, men varför inte äta matsäcken först?" Sedan följer en hel sida om vad de äter.

Vår grundade mening tog upp Susan Sontag-artikeln jag skrev om förra veckan i sitt program idag. Hennes bok, Regarding the Pain of Others, kommer snart ut på svenska på Brombergs förlag. Den vill jag läsa!

Eeeeh, cool! Pe-de-effa din blogg! Hittade den här sidan på forumet på weblogs.se via ett tips från Carina. Så himla ballt och precis vad jag skulle vilja göra med mitt allt mer svällande material. Nån mer än Carina som testat och kan rapportera om resultatet?

Om du bor i Bergsjön och är svensk eller tillhör ett "kulturellt närstående folk" har du förmodligen fått brev från Sverigedemokraterna nu i veckan. Brevet, som skiljer sig från deras vanligen så välfriserade ordalag, är konkret och tydligt.

Stadsdelen Bergsön i Göteborg, ska enligt SD:s briljanta förslag, delas upp i en homogen och en mångkulturell del. "De främmande" får bo i den mångkulturella delen i väntan på assimiliering eller repatriering, och "fattiga svenskar och broderfolk" som önskar flytta från den homogena delen ska få pengabidrag från Sverigedemokraternas partikassa.

De som är emot partiet är "en Quissling".

Breven, med handskriven adress, delades ut under veckan, men SD vill inte svara på hur man fått tag i adresserna till svenskar och "kulturellt närstående folk" i Bergsjön.

Läs hela artikeln i GP: Fick brev om ett delat Bergsjön. Själv måste jag ut och spy...

David poströstade idag. Det har jag också gjort. För första gången i mitt liv har jag röstat i förväg och kommer alltså inte besöka vallokalen på söndag. Känns lite konstigt.

Och eftersom jag glömt mitt röstkort fick jag testat systemet också och kan meddela att det funkar. I vallokalen måste du inte visa röstkortet, men vid poströstning är det obligatoriskt att medföra. För oss med kort minne (som glömt röstkortet i Stockholm och minns detta först nere i Göteborg) går det att få ett nytt röstkort faxat till det ställe där du tänker poströsta. Bara att ringa valmyndigheten på 020-825 825. Bra va? :-)

Man får inte låta sig nedslås av en minnesförlust.

– Vad blir jag skyldig?
– Ser du mig i rännstenen med ansiktet nedåt, vänd på mig.

Guds nåde råder i himlen men här på jorden måste man hjälpa sig själv.

Staten syndar inte.

Fyra guldcitat från favoritfilmen Mannen utan minne som jag såg om idag.

Elin ska se Östeuropa i sommar hade hon tänkt sig. Första anhalten var Estland där hon röstade till EU-valet på den svenska ambassaden och igår skrev hon sitt först inlägg ifrån Riga. Hon borde pinga weblogs också (Elin - hör du mig?)

*tihi* Den här hade jag nästan glömt av att jag skrivit. Kul att dom lade ut den på webben! :-)

Beautiful Presence in KFOR

Capturing the Friedmans nämnde Susan Sontag i sin långa intressanta artikel i DN förra veckan (som jag redan skrivit om här). Hon menade att filmen var ett exempel på nutidsmänniskans sjuka intresse för att dokumentera sig själv och sitt liv. Att vi iscensätter händelser enkom för att fotografera eller filma dem. Bilderna från Abu Ghraib, där amerikanska soldater begår övergrepp mot irakiska fångar, är exempel på sådana bilder.

Galleristen Tomas Nordanstad, som intervjuades i Konflikt förra lördagen, menar att dokumentärfilmen är på frammarsch och ett av de starkaste politiska uttrycken inom konsten idag. Han nämner också Capturing the Friedmans och menar att den tillsammans med filmer som My Architect och The Fog of War är exempel på att det är journalistiken som idag driver konsten framåt. Michael Moores Bowling for Columbine var startskottet för en dokumentärfilmsexplosion och idag är det massa människor som går på bio och ser dokumentärfilm, vilket är helt nytt menar Nordanstad.

Det är den billiga tekniken, som nu inte längre endast tillhör proffsen, som gör denna utveckling möjligt. Du behöver inte ha examen från DI för att få regissera, det är bara att slanta upp några tusen för en DV-kamera och börja filma. Tekniken gör det också enkelt att nå en stor publik och Nordanstad tror att detta kommer få politisk sprängkraft.

Har du hört Nalle Puh i den tyska versionen från 1938? För de av er som missat detta mästerstycke så kan jag berätta att det handlar om en sketch från P3-programmet Riskradion som driver med främlingsfientlighet på ett enligt mig intelligent sätt.

När jag läser hos Stationsvakt hur Nationaldemokraternas ordförande Tor Paulsson använder pandadjuret för att förklara hur han tänker sig att olika folk och etnisk grupper har en moralisk rätt att leva sida vid sida, men utan att integreras med varandra, kan jag inte låta bli att tänka på den gamla Riskradiosketchen där Nalle Puh vill slå ned den internationella bäverkonspirationen och driva ut de icke-ariska djuren ifrån skogen.

Nationaldemokraterna i Huddinge verkar föresten vara ganska aktiva. Stationsvakt rapporterar att de hållit torgmöte på Sjödalstorget under den gångna veckan (han har till och med fotat dem)och imorgon på nationaldagen tänker de tydligen marschera mellan Humlegården och Norra Bantorget.

Jag råkade faktiskt uppehålla mig i just Huddinge förra helgen och då sprang de runt och förorenade folks brevlådor och utemiljön med sin EU-valsbroschyr och fula klistermärken. På broschyrens framsida utropar man indignerat "60 miljoner turkar in i EU - Nej tack!" och jag tänkte i mitt stilla sinne att hellre 60 miljoner turkar i EU än en (1) nationaldemokrat i EU-parlamentet. Broschyren fick mig osökt att tänka på en annan radiosketch, nämligen den från Hassan om de tiotusen tyska bögarna som skulle invadera Sverige om vi gick med i EU. Hellre tiotusen tyska bögar i Sverige än en (1) nationaldemokrat i EU-parlamentet...

Veckans fredagsfyra:

1. Vad var det senaste du retade upp dig på?
En man på bussen igår som nödvändigtvis skulle prata med en annan man som satt i andra änden av bussen och därför var tvungen att SKRIKA MIG I ÖRAT HELA VÄGEN IN TILL STAN för att göra sig hörd. Men sätt er brevid varann då, jävla puckon!

2. Blir du lätt förbannad?
Eeeh... *host* Irriterad kan jag bli om jag tvingas utsätta mig för idioter. Men det brukar inte vara så länge.

3. Hur brukar din ilska te sig? Alltså, hur är “ditt irriterade jag"?
Okända idioter förintar jag med min stålblick. Kända idioter beklagar jag mig inför.

4. Har du någon egenskap som brukar reta upp personer?
Kan jag väl aldrig tänka mig! ;-)

Kompisens kompis (jojo!) hörde Håkan Juholt, försvarsberedningens ordförande som vill spara tre miljarder på försvaret, säga följande på radio.

"Försvaret är som ett mumintroll; gigantiskt huvud, stor mage men små fötter som inte riktigt klarar av att bära kroppen"

Reportern vänder sig då till ÖB Håkan Syrén och frågar vad han tycker om mumintrollsmetaforen.

ÖB svarar: "Hm, ja det är ju inte så kul att bli jämförd med ett mumintroll"

Kanske borde försvarsberedningen läggas ned istället för försvarsmakten? Håkan Juholt skulle ju i så fall kunna börja skriva barnböcker. Jag ser redan ett par bästsäljare framför mig: "Mumintrollet skjuter in sin AK5:a", "Mumintrollet lagar guldburk", "Mumintrollet tar förarbevis på PBV 302" eller varför inte "Mumintrollet gör fred på Balkan". Det vore nåt det, Håkan!

Jag pendlar för närvarande mellan Uppsala, Stockholm och Göteborg. För att ta mig fram i dessa städer använder jag de allmänna tranposrtmedel som står till buds och således trängs just nu lokaltrafikbiljetter för tre städer i min plånbok. Göteborgska magnetkort, uppsalensiska värdekort och stockholmska remsor. Det är hemskt opraktiskt och jag frågar mig varför det inte finns ett gemensamt betalsystem för lokaltrafiken i Sverige?

När jag besökte Nederländerna för några år sen upptäckte jag att spårvagnsbiljetthäftet från Amsterdam funkade lika bra på bussen i Rotterdam, dom hade nämligen samma system. Varför skulle man inte kunna ha något liknande i Sverige. Det skulle ju vara så himla praktiskt och med tanke på teknikutvecklingen är det säkert inte omöjligt att virka ihop ett system så att varje lokaltrafikbolag får sin del av kakan. Och jag sluppe outnyttjade biljetter som ligger och möglar i jackfickan som jag sen iallafall inte hittar när jag väl behöver den.