»Att betrakta andras lidande«

DN publicerade en mycket intressant artikel igår av Susan Sontag: »Att betrakta andras lidande«. Texten, som är lång, handlar om de numera så välkända bilderna av från Abu Ghraib-fängelset i Irak där fångar torteras och förnedras jämte nöjda och glada amerikanska soldater som gör tummen upp och ler mot kameran.

Artikeln har två huvudlinjer, dels kritiken mot Bushadministrationens sätt att driva och rättfärdiga kriget i Irak (och i Afghanistan och på andra ställen där amerikans trupp är eller varit), dels en diskussion om den fotografiska bilden och hur inställningen till och användningen av den förändrats genom tiderna. Sontag sätter bilderna från Abu Ghraib i ett större sammanhang. Vi lever numera för att gestalta oss själva, vi iscensätter våra liv för att filma eller fotografera dem.

Fotograferingskonsten, inte ens dokumentationen av ett krig, är längre är förbehållet proffsen. Nu när varje GI har en digitalkamera i uniformsfickan kommer det bli svårare får militären att syssla obemärkt med något. Soldater beter sig inte längre som på den gamla goda tiden, beklagar sig Donald Rumsfeld. Dom skriver inte brev hem som kan öppnas av militärcensuren, utan springer omkring med digitalkameror och tar osannolika fotografier och skickar till medierna.

Hoppla.

Rapporter om missförhållandena i Abu Ghraib har cirkulerat i över ett år men Sontag konstaterar att det var först när bildbevisen dök upp som Bushadministrationen inte längre kunde värja sig. En bild säger uppenbarligen mer än tietusen ord. Där orden rinner av oss, biter sig bilderna fast.

Det här är vädigt intressant! Vad betyder den billiga digitalkamerans utveckling för framtida avslöjanden och skandaler? Vad kommer den eller vad betyder den redan för människors privatliv? Och lägg filmkameran dätill, kommer alla spela »Filmen om mitt liv som mig själv« nu?