Steffanie Esse

Foto och bild är intressant så om jag inte får nåt jobb efter sommaren kanske jag skulle ta och flytta till Umeå och öka på studieskulden lite…

DN publicerade en mycket intressant artikel igår av Susan Sontag: »Att betrakta andras lidande«. Texten, som är lång, handlar om de numera så välkända bilderna av från Abu Ghraib-fängelset i Irak där fångar torteras och förnedras jämte nöjda och glada amerikanska soldater som gör tummen upp och ler mot kameran.

Artikeln har två huvudlinjer, dels kritiken mot Bushadministrationens sätt att driva och rättfärdiga kriget i Irak (och i Afghanistan och på andra ställen där amerikans trupp är eller varit), dels en diskussion om den fotografiska bilden och hur inställningen till och användningen av den förändrats genom tiderna. Sontag sätter bilderna från Abu Ghraib i ett större sammanhang. Vi lever numera för att gestalta oss själva, vi iscensätter våra liv för att filma eller fotografera dem.

Fotograferingskonsten, inte ens dokumentationen av ett krig, är längre är förbehållet proffsen. Nu när varje GI har en digitalkamera i uniformsfickan kommer det bli svårare får militären att syssla obemärkt med något. Soldater beter sig inte längre som på den gamla goda tiden, beklagar sig Donald Rumsfeld. Dom skriver inte brev hem som kan öppnas av militärcensuren, utan springer omkring med digitalkameror och tar osannolika fotografier och skickar till medierna.

Hoppla.

Rapporter om missförhållandena i Abu Ghraib har cirkulerat i över ett år men Sontag konstaterar att det var först när bildbevisen dök upp som Bushadministrationen inte längre kunde värja sig. En bild säger uppenbarligen mer än tietusen ord. Där orden rinner av oss, biter sig bilderna fast.

Det här är vädigt intressant! Vad betyder den billiga digitalkamerans utveckling för framtida avslöjanden och skandaler? Vad kommer den eller vad betyder den redan för människors privatliv? Och lägg filmkameran dätill, kommer alla spela »Filmen om mitt liv som mig själv« nu?

Var tredje ny ”kund” hos Kronofogden hamnar där för att vederbörande inte kan betala av sin studieskuld, sas på nyheterna förra veckan.

Jag har studielån både i det gamla och nya systemet, vilket är lite tjorvigt eftersom CSN då betraktar det som två lån som måste betalas tillbaka parallellt. Man kan slå ihop dem men då får man ett lån enligt det nya systemet, vilket, som jag förstått saken, är mindre fördelaktigt än det gamla.

Jag har huvuddelen av mitt lån i det gamla systemet, där man betalar fyra procent av årsinkomsten fram till pensionen. I det gamla skall hela skulden betalas av på 25 år. Vore det smartare att ta ett vanligt banklån och betala av hela skiten på en gång, eller iallafall den nya delen? Det vore nästan värt det bara för att slippa CSN:s fula kuvert på hallmattan (och deras förbannade förseningsavgifter om man betalar en halvminut för sent…). Humhumhum… tål att tänkas på.

Oglamorösa jag har varit på bal, tro det eller ej. Tack vare Jenny, som förmodligen tröttnat höra mitt tjat om alla mina bärbara medaljer som bara ligger hemma och samlar damm, blev jag inbjuden till SöderS vårbal på Stallmästaregården i fredags. Åh en sån kväll! Jag, diagnosticerad oglamorös och oflärdfull, stolpade runt i värsta balklänningen med långa vita handskar och hela baletten. Medaljerna var förståss också med Jag kände mig så tjusig och hade så himla roligt så nu vill jag gå oftare på bal. En gång var trettionde år är definitivt för sällan! Naturligtvis hann vi med en minibloggarträff under minglet innan middagen också (bilden till höger):) När är föresten nästa officiella bloggmiddag? Jag missade ju den förra och visst vore det roligt att träffas innan sommaren slår klorna i folk? Kanske vi borde satsa på en blogg-bal? Vad säger Stefan och Jenny?

Jämförelse av bloggingprogramvara

Om man sitter vid ett fönsterbord på Mc Donalds vid Vasagatan och glor på förbipasserande, hur länge måste man sannolikt sitta där för att se någon man känner igen?

Att kliva in i koncentrationens slutna rum är en ynnest. Att njuta kreativitetens rus är en underbar känsla som jag inte visste jag saknat såpass mycket förrän nu.

Vad är det jag dillar om?

Att redigera. Att layouta. Att skapa i Quark XPress. Tjooolahopp vad kul jag har på jobbet! Så kul att jag sitter kvar till närmare tio på kvällen och bara går hem för att sova och sen går tillbaka till kontoret så fort jag vaknar. De timmar jag är vaken, men inte sitter framför skärmen, använder jag till att tänka på form, färg och typsnitt.

Det enda som är frustrerande är att där saknas internet. Eller är det kanske därför det går så bra? Ingen distraktion överhuvudtaget. Bara jag och quarken, all day long.

När man lär sig nya saker förändras man lite som människa. Förändringen behöver inte vara storslagen och dramatisk. Den kan likaväl smyga sig på som ett aningens nytt synsätt, eller som ett litet frö som ger upphov till tankar man inte skulle tänkt annars.

Min väninna har, efter att ha jobbat i restaurangbranchen i 10 år, nu börjat studera på universitetet och tänker bli lärare. Hon sa så här till mig igår:

– Det är så jobbigt, för man vill ju ha någon att diskutera allt det man lär sig men när jag börjar prata med mina gamla arbetskamrater tittar dom bara på mig och säger jaha.

En komvuxlärare jag kom i samspråk med på en fest sa att många förhållanden tar slut när den ena parten börjar läsa på komvux. För när man lär sig saker växer man, får nya intressen, vill diskutera helt andra saker vid köksbordet än vad man gjorde förr. Man nöjer sig inte längre med det gamla vanliga utan vill vidga sina vyer.

Jag skulle inte vilja vara utan mina 183 universitetspoäng (eller vad jag nu har) för allt i världen. För trots den gigantiska studieskulden och osäkerheten om utbildningen faktiskt ”lönat sig”, så har de förändrat mig på ett positivt sätt. Jag är inte samma människa som innan jag började plugga. Jag har förändrats, och jag gillar den förändringen, även om det betyder att jag kommer få betala för det i all evinnerlighet och kanske inte längre har lika mycket gemensamt med alla i bekantskapskretsen.

En stilla reflektion gjord i kölvattnet av den senaste tidens upprörande bilder som sipprat ut från Abu Ghurayb-fängelset i Irak:

Kanske vore det säkrast om den amerikanska militären förbjöd sina soldater att ta med egna privata kameror (stillbild och film) när det befinner sig i främmande land…

»He’s gonna bring fame and fortune to Finland!« försäkrade jag för ungefär etthundrasjuttiotredje gången men mina finländska kollegor bara skakade på huvudet. De har så dåligt schlagersjälvförtroende att de inte i sin vildaste fantasti kan föreställa sig Finland som nummer ETT. Men det kan jag och ikväll är det dags. Jari Sillanpää representerar Finland med sin låt »Takes 2 to tango« nere i Istanbul. Och det klart han kommer kvalificera sig till finalen, det tror jag stenhårt på, även om majoriteten av finländarna verkar ytterst skeptiska.

YLE:s rapportering på svenska från Istanbul.
Länktipstack till rabarbarrabarber!