May 2004 Archives

Foto och bild är intressant så om jag inte får nåt jobb efter sommaren kanske jag skulle ta och flytta till Umeå och öka på studieskulden lite... :-)

DN publicerade en mycket intressant artikel igår av Susan Sontag: »Att betrakta andras lidande«. Texten, som är lång, handlar om de numera så välkända bilderna av från Abu Ghraib-fängelset i Irak där fångar torteras och förnedras jämte nöjda och glada amerikanska soldater som gör tummen upp och ler mot kameran.

Artikeln har två huvudlinjer, dels kritiken mot Bushadministrationens sätt att driva och rättfärdiga kriget i Irak (och i Afghanistan och på andra ställen där amerikans trupp är eller varit), dels en diskussion om den fotografiska bilden och hur inställningen till och användningen av den förändrats genom tiderna. Sontag sätter bilderna från Abu Ghraib i ett större sammanhang. Vi lever numera för att gestalta oss själva, vi iscensätter våra liv för att filma eller fotografera dem.

Fotograferingskonsten, inte ens dokumentationen av ett krig, är längre är förbehållet proffsen. Nu när varje GI har en digitalkamera i uniformsfickan kommer det bli svårare får militären att syssla obemärkt med något. Soldater beter sig inte längre som på den gamla goda tiden, beklagar sig Donald Rumsfeld. Dom skriver inte brev hem som kan öppnas av militärcensuren, utan springer omkring med digitalkameror och tar osannolika fotografier och skickar till medierna.

Hoppla.

Rapporter om missförhållandena i Abu Ghraib har cirkulerat i över ett år men Sontag konstaterar att det var först när bildbevisen dök upp som Bushadministrationen inte längre kunde värja sig. En bild säger uppenbarligen mer än tietusen ord. Där orden rinner av oss, biter sig bilderna fast.

Det här är vädigt intressant! Vad betyder den billiga digitalkamerans utveckling för framtida avslöjanden och skandaler? Vad kommer den eller vad betyder den redan för människors privatliv? Och lägg filmkameran dätill, kommer alla spela »Filmen om mitt liv som mig själv« nu?

Var tredje ny "kund" hos Kronofogden hamnar där för att vederbörande inte kan betala av sin studieskuld, sas på nyheterna förra veckan.

Jag har studielån både i det gamla och nya systemet, vilket är lite tjorvigt eftersom CSN då betraktar det som två lån som måste betalas tillbaka parallellt. Man kan slå ihop dem men då får man ett lån enligt det nya systemet, vilket, som jag förstått saken, är mindre fördelaktigt än det gamla.

Jag har huvuddelen av mitt lån i det gamla systemet, där man betalar fyra procent av årsinkomsten fram till pensionen. I det gamla skall hela skulden betalas av på 25 år. Vore det smartare att ta ett vanligt banklån och betala av hela skiten på en gång, eller iallafall den nya delen? Det vore nästan värt det bara för att slippa CSN:s fula kuvert på hallmattan (och deras förbannade förseningsavgifter om man betalar en halvminut för sent...). Humhumhum... tål att tänkas på.

Oglamorösa jag har varit på bal, tro det eller ej. Tack vare Jenny, som förmodligen tröttnat höra mitt tjat om alla mina bärbara medaljer som bara ligger hemma och samlar damm, blev jag inbjuden till SöderS vårbal på Stallmästaregården i fredags. Åh en sån kväll! Jag, diagnosticerad oglamorös och oflärdfull, stolpade runt i värsta balklänningen med långa vita handskar och hela baletten. Medaljerna var förståss också med :) Jag kände mig så tjusig och hade så himla roligt så nu vill jag gå oftare på bal. En gång var trettionde år är definitivt för sällan! ;-) Naturligtvis hann vi med en minibloggarträff under minglet innan middagen också (bilden till höger):) När är föresten nästa officiella bloggmiddag? Jag missade ju den förra och visst vore det roligt att träffas innan sommaren slår klorna i folk? Kanske vi borde satsa på en blogg-bal? ;-) Vad säger Stefan och Jenny?

Jämförelse av bloggingprogramvara

Om man sitter vid ett fönsterbord på Mc Donalds vid Vasagatan och glor på förbipasserande, hur länge måste man sannolikt sitta där för att se någon man känner igen?

Att kliva in i koncentrationens slutna rum är en ynnest. Att njuta kreativitetens rus är en underbar känsla som jag inte visste jag saknat såpass mycket förrän nu.

Vad är det jag dillar om?

Att redigera. Att layouta. Att skapa i Quark XPress. Tjooolahopp vad kul jag har på jobbet! Så kul att jag sitter kvar till närmare tio på kvällen och bara går hem för att sova och sen går tillbaka till kontoret så fort jag vaknar. De timmar jag är vaken, men inte sitter framför skärmen, använder jag till att tänka på form, färg och typsnitt.

Det enda som är frustrerande är att där saknas internet. Eller är det kanske därför det går så bra? Ingen distraktion överhuvudtaget. Bara jag och quarken, all day long.

När man lär sig nya saker förändras man lite som människa. Förändringen behöver inte vara storslagen och dramatisk. Den kan likaväl smyga sig på som ett aningens nytt synsätt, eller som ett litet frö som ger upphov till tankar man inte skulle tänkt annars.

Min väninna har, efter att ha jobbat i restaurangbranchen i 10 år, nu börjat studera på universitetet och tänker bli lärare. Hon sa så här till mig igår:

– Det är så jobbigt, för man vill ju ha någon att diskutera allt det man lär sig men när jag börjar prata med mina gamla arbetskamrater tittar dom bara på mig och säger jaha.

En komvuxlärare jag kom i samspråk med på en fest sa att många förhållanden tar slut när den ena parten börjar läsa på komvux. För när man lär sig saker växer man, får nya intressen, vill diskutera helt andra saker vid köksbordet än vad man gjorde förr. Man nöjer sig inte längre med det gamla vanliga utan vill vidga sina vyer.

Jag skulle inte vilja vara utan mina 183 universitetspoäng (eller vad jag nu har) för allt i världen. För trots den gigantiska studieskulden och osäkerheten om utbildningen faktiskt "lönat sig", så har de förändrat mig på ett positivt sätt. Jag är inte samma människa som innan jag började plugga. Jag har förändrats, och jag gillar den förändringen, även om det betyder att jag kommer få betala för det i all evinnerlighet och kanske inte längre har lika mycket gemensamt med alla i bekantskapskretsen.

En stilla reflektion gjord i kölvattnet av den senaste tidens upprörande bilder som sipprat ut från Abu Ghurayb-fängelset i Irak:

Kanske vore det säkrast om den amerikanska militären förbjöd sina soldater att ta med egna privata kameror (stillbild och film) när det befinner sig i främmande land...

»He's gonna bring fame and fortune to Finland!« försäkrade jag för ungefär etthundrasjuttiotredje gången men mina finländska kollegor bara skakade på huvudet. De har så dåligt schlagersjälvförtroende att de inte i sin vildaste fantasti kan föreställa sig Finland som nummer ETT. Men det kan jag och ikväll är det dags. Jari Sillanpää representerar Finland med sin låt »Takes 2 to tango« nere i Istanbul. Och det klart han kommer kvalificera sig till finalen, det tror jag stenhårt på, även om majoriteten av finländarna verkar ytterst skeptiska.

YLE:s rapportering på svenska från Istanbul.
Länktipstack till rabarbarrabarber!

Lite grand, litegrann eller lite grann. Hur säger man egentligen? Fick frågan ifrån min tysktalande tandempartner idag och blev osäker. Har ingen ordlista att tillgå och själv skulle jag nog skriva litegrann. Men bara för att man är modersmålstalare betyder det inte att man alltid gör rätt.

I det tyskspråkiga bloggingrummet finnes deltagare från tre olika länder: Tyskland, Österrike och Schweiz.

Många menar att bloggingutveckligen i Schweiz går mycket långsammare än den i Tyskland därför att schweizarna, till skillnad från tyskarna, inte är så intresserade av att debattera på Internet.

Så kanske det är. Eller så känner inte schweizarna sig så nödgade att påpeka sin nationella tillhörighet som tyskarna (fast min erfarenhet säger att det borde vara tvärtom, det brukar inte vara så populärt att anklaga österrikare och schweizare för att vara tyskar).

Hur det nu än är med den saken så har frågan om nationell tillhörighet kontra språklig tillhörighets väckts av Meine Rorschacher Woche och Moe.

Jag funderar på vilka olika bloggingscener som finns. Själv deltar jag i huvudsak i den svenskspråkiga, men gör inhopp på den engelsk- och tyskspråkiga. Sen finns det ju så otroligt många fler som jag inte har en sportmössa att hänga med i eftersom jag inte behärskar språket. Vilka korsbefruktningar finns? Det engelska språket funkar ju på något sätt som ett nav kring vilket alla andra språk grupperar sig.

Hur ser den schweiziska bloggingscenen ut föresten? Är den fyrspråkig? Svenskan, norskan och danskan är ju inte helt omöjlig att förstå om man har ett av dem som modersmål, men i hur hög utsträckning följer svenskar, norrmän och danskar varandras bloggar?

På lördag slår Statens Fastighetsverk upp portarna till femton byggnader som i vanliga fall inte är öppna för allmänheten. Hemliga rum heter satsningen och de flesta verkar ligga i Stockholm, men är man i Göteborg kan man gå och titta på Oscar II:s fort i Långedrag. Andra spännande ställen jag skulle kunna tänka mig att besöka är Bodens fästning och Tumba bruk.

Det är väldigt ofta önskan att skriva perfekt som står mellan oss och vårt skrivande, så att vi ska slippa råmanus eller ens obearbetade stycken. Vi vill kunna åstadkomma en färdig perfekt produkt. Den önskan, att unvika vad vi tänker på som återvändsgränder, håller oss ofta borta ifrån skrivande. För att kunna skriva fritt, måste vi vara villiga att skriva mindre formellt. Vi måste tillåta vårt skrivande att bli en process, som hjälper oss att få fram tankar. "Skriv ned det. Du kan alltid ändra det", ändrar jag måttot till när det gäller skrivande. Det här är en tumregel när det gäller förstamanus. Det här är startstrecket. Det finns en glädje i att lägga ut ett spår. Det är en live-förställning och det är verkligt. Därefter kommer det redaktionella arbetet: val, val, val.

Att blogga är att tänka, fast i fast form. Det du skriver är inte färdigtänkt och inte perfekt. Du kan blogga dig in i en återvändsgränd, men tanken du tänkte är inte misslyckad för det.

Din blogg är din egen live-show. Den ska vara spontan och ärlig och får inte åläggas perfektionismens bojor. Om du bara skriver för att verka smart och klyftig och för att visa upp dig, hur mycket får du då ut av det?

Du kommer inte få nobelpriset i litteratur för din blogg. Och det är inte heller meningen. Betrakta dina blogginlägg som steg på vägen, som ett obearbetat råmanus. Och har du har andra ambitioner än ditt eget välbefinnande med skrivandet, så håller bloggen det du tänkt i tryggt förvar till dess det är dags att plockas fram och bearbetas vidare.

Hossein Derakhshan, som Erik, Jenny, Stephanie, Bengt och jag träffade på Blog Talk i Wien förra året, har startat en fotoblogg.

Hittad via Schockwellenreiter (som vi för övrigt också träffade på i Wien :))

Sverige består i skrivandets stund av 290 kommuner. Förr fanns det många fler men genom sammanslagningar har antalet genom åren krymt.

I Gråbo, den gudsförgätna hålan strax utanför Göteborg där jag är uppvuxen, var man fram till 1970 herre i eget hus. Därefter lät Stora Lundby kommun, som den hette, sig uppslukas av grannen och storkommunen Lerum, dit man ännu idag hör.

Min familj flyttade till Gråbo våren 1981 och jag fick då lära mig att Stora Lundby, precis innan den nesliga sammanslagningen, stått i begrepp att bygga en simhall i Gråbo. Tänk er! En simhall! Höjden av kommunal lycka! Men naturligtvis blev det inget simhall för efter att gubbarna i Lerum tog hand om ekonomin fanns det inte längre några pengar kvar till en sådan perfier kommundel som Gråbo. Vi barn sörjde detta djupt, för på den tiden fanns det nog inget roligare än att bada i badhus (datorer och docusåpor var inte uppfunna).

Jag har inte tänkt på simhallen som aldrig blev av på mycket länge. Inte förrän härom dagen när jag läste HedJohans betraktelser över stolta Åhls kommun som i och med kommundelsreformen 1973 införlivades med Leksands kommun. Även Åhl stod nämligen i begrepp att bygga en simhall, precis innan sammanslagningen...

Är detta en modern vandringsmyt undrar jag. Finns det fler obyggda simhallar ute i landet som används som bevis för att allting minsann var bättre förr?

För det var det ju... :-)

Morgonpromenader lär vara mycket bra för den som vill bränna fett. Det har jag läst i Fredrik Pauluns bok Allt om fettförbränning 2. Först när man kliver upp bör man dricka en (1) liter vatten. Sen ska man dricka en kopp starkt kaffe och äta 20 gram protein. Sen får man ge sig av och man bör promenera minst 60 minuter och pulsen bör inte överstiga 130 slag i minuten.

Min väninna ska gå på Frimurarnas vårbal på lördag. Varför bjuder ingen mig på bal? Jag har faktiskt fyra (ja faktiskt!) bärbara medaljer! *hinthint* ;-)

I Beckfilmen Moneyman som fyran visade i söndags (och som jag såg på video nu ikväll) gör dom en misslyckad razzia på skurken Gavlings kontor alldeles i början. För er som legat sömnlösa i undran om vart detta är inspelat så kan jag nu avslöja att det är i det så kallade SAS-huset brevid Bromma flyplats. Hela huset, förutom vindsvåningen, är utrymd och används av militär och polis för SIB-övningar (Strid I Bebyggelse). Och där har jag övat minsann :-)

"Har inte jag tänkte det här förut?" har jag tänkt flera gånger den senaste tiden. Och det har jag nog. Men frågan är vart jag skrev ned det? För att slippa rota på hårddisken har jag nu beslutat att återpublicera hela mitt gamla arkiv, från det att jag började skriva på webben för över sex år sedan.

Det är ganska roligt att läsa igenom gamla grejer. Mycket har klar dagbokskaraktär, till exempel mitt första inlägg någonsin, när jag såg min tonårsförälskelse på teve eller när jag beskriver min första vecka i lumpen.

Annat är inte alls något introvert navelskådande utan har trots sitt tidiga datum klar "bloggingkaraktär". Jenny skrev om det svenska nämndemannasystemet för några veckor sedan, det gjorde jag redan 1999 :-) Jag har även förespråkat Jonas Birgersson som president, funderat över varför det är fler unga män än unga kvinnor som begår brott, hetsat upp mig över Shocking Truth-debatten inte bara en utan två gånger (just de två inläggen resulterade i en mycket intressant debatt som fördes dels i min gästbok och dels i en annan skribents dagbok), attackerat DN:s kreativa tolkningar av CAN:s narkotikastatistik, diskuterat huruvida vi borde införa dödsstraff för felparkering samt redogjort varför jag ändrade mig angående DN, SvD, Aftonbladet och Expressens namnpublicering av nazisterna den 30 november 1999.

Jag har skrivit en hel del om arbetet som kriminalvårdare också: runda fötter, handklovar och systerbesök, Svea hovrätt, prommenadvakt, God Damn!, – Dikataritet eller vad det nu heter, - Han ska ned för daktning!, Bollar och Amsterdamkuvert, nyckelpigecomeback, Tjyvtrött och plit-logg.

Det är kul att läsa sina gamla grejer! Och för de andra som till äventyrs också är intresserade finns resten här: 1998, 1999, 2000, 2001 och 2002.

Mycket nöje :-)

Så mycket av ensamheten i det moderna livet uppstår för att vi inte längre är varandras vittnen. Vi lever våra liv i ett sådant tempo att vi ofta känner oss, och faktiskt är, ensamma. Vår tid är en försvinnande tid. Vi äter på-minuten-soppor och har vida relationsnät. Vi talar i telefon. Vi säger: "Jag älskar dig. Jag saknar dig", men precis som talespråket lyder, är det våra handlingar som talar högre än ord och att skriva ned dem säger lika mycket, och mer därtill, om orden i sig själva. Att skriva må vara gammaldags, men det hjälper oss att överleva och finna en förankring i en modern värld.

Ifrån Julia Camerons bok Skriva för livet.

Är det dags att gå med i Fredsbaskrarna nu kanske? Undra när nästa träff på Engelen är? ;-)