familjehistoria
Den svenska bloggosfären växer så det knakar och var och varannan dag dyker det upp nya läsvärda bekantskaper. Notiser från en ö, författad av Agnes som sedan tio år bor i Berlin, är en av mina nyhittade favoriter. För några dagar sedan (3 mars, hittar tyvärr inte permalänken) skrev hon något som direkt slog an hos mig. Jag citerar hela sista stycket:
Den här andra tiden som ligger bakom den synbara nutiden och drar med fötterna längs leriga landsvägar, lever den kvar i oss något sätt? Finns det orter som väntar på att vi ska besöka dem och se vårt eget förgångna i gestalten av en gammal kyrka eller en lövkrattande gamling som vet allt om våra morföräldrar? För människor som inte levt i ett obrutet sammanhang, vars föräldrar flyttat tvärs över Europa i jakt på arbete och fred och därmed kapat banden till familjen, om de alls lever längre, är detta inte litterära frågor. Även om nutiden ställer sina alldeles egna krav på mig och min prestationsförmäga finns det inom mig en hemlös vandrare som inte mest behöver ordning och reda, framgång och materiell säkerhet utan mer vetskap och mer sammanhang. Jag skulle gärna se mina förfäders och –mödrars ansikten och höra deras röster. Någon gång kommer jag göra den resan för att skrapa ihop de få fragment som då finns kvar.
Mer vetskap och mer sammanhang. Just så. Jag finns här idag bara tack vare andra, som kom innan mig. Min egen historia börjar inte med mig, utan fanns långt innan.
På opas begravning blev det så tydligt. Där satt alla släktingar på farfars sida, människor som jag faktiskt är släkt med men som jag träffat max en handfull gånger i livet och knappt pratat med. Vi hör ihop, vare sig jag vill det eller ej. Och vare sig dom vill det eller ej.
Oels, en stad i dåvarande Schlesien som numera heter Olesnica och ligger i Polen, väntar på mitt besök. Gammelfarfar och farmor lämnade den i början av seklet för att flytta till Berlin och därefter vidare till Hamburg.
Jag skulle, liksom Agnes, så gärna vilja se mina förfäder och –mödrars ansikten och höra deras röster. Kan jag få en glimt av det förgångna genom att återvända till Oels? Jag vill se den, oavsett om det idag finns något av min familjs historia kvar där eller ej. För staden är en del sammanhanget, mitt sammanhang.
Så intressant att läsa! Och vad fin din blog blev. :)
Det är så fascinerande att du har dessa funderingar, jag som är så nöjd med min ovetskap om rötterna. En åldersfråga? Nja... visst släktforskade du för många år sedan?
Jag förstår vad du menar med sammanhang. I sommar ska jag på släktträff i mina förfäders Stugun i Jämtland. Även om man inte skulle kunna tänka sig att själv bo där och även om stället är fullt med bromsar och annat elände, så är det otänkbart för mig att inte åka. Blod är tjockare än vattan, vad man än intalar sig.
Appropå bloggare, så såg jag på CNN för några veckor sedan att det är oväntat få som bloggar på nätet. Man hade gjort en studie och kartlagt bloggandet, och det visade sig vara så få att forskarna blev direkt förvånade.
Kul att ha dig tillbaks online i alla fall! :-)
Jijole! Det var en riktig fin new look Steff :-)
David>> Vad kul att få åka på en sådan släktträff! Och det är kul att vara tillbaka onlajn :)
Anna:>> Jag släktforskade ju som specialarbete på gymnasiet redan.
Jag har också hittat Notiser från en ö rätt nyligen. Den är en av mina nya favoriter. En mycket bra blogg. Du har ny design såg jag!
Kontakta Inge Mahn eller Edith, dom vet säkert mycket om förgången tid i Berlin !