March 2004 Archives

Fem kilometers jogging med Ipoden i näven och favoritspellistan i öronen. Sen dusch och bastu följt av pizza och en stunds skitsnack på mässen. Kan man begära mer av en vanlig sketen tisdagskväll?

I dag är det Irlands nationaldag som firas till minne av helgonet Saint Patrick. Han levde för hemskt länge sedan och var den som kristnade Irland och även drev bort alla ormar från den gröna ön.

Så ta på dig nåt grönt och drick en Irish Coffee och fira du med! Det tänker nämligen jag göra :)

Klev upp 05.45 och sprang/joggade/gick 5 kilometer i raskt tempo allt emedan solens första skira strålar letade sig fram mellan bergstopparna i fjärran. Jag är mycket nöjd med mig själv!

Den svenska bloggosfären växer så det knakar och var och varannan dag dyker det upp nya läsvärda bekantskaper. Notiser från en ö, författad av Agnes som sedan tio år bor i Berlin, är en av mina nyhittade favoriter. För några dagar sedan (3 mars, hittar tyvärr inte permalänken) skrev hon något som direkt slog an hos mig. Jag citerar hela sista stycket:

Den här andra tiden som ligger bakom den synbara nutiden och drar med fötterna längs leriga landsvägar, lever den kvar i oss något sätt? Finns det orter som väntar på att vi ska besöka dem och se vårt eget förgångna i gestalten av en gammal kyrka eller en lövkrattande gamling som vet allt om våra morföräldrar? För människor som inte levt i ett obrutet sammanhang, vars föräldrar flyttat tvärs över Europa i jakt på arbete och fred och därmed kapat banden till familjen, om de alls lever längre, är detta inte litterära frågor. Även om nutiden ställer sina alldeles egna krav på mig och min prestationsförmäga finns det inom mig en hemlös vandrare som inte mest behöver ordning och reda, framgång och materiell säkerhet utan mer vetskap och mer sammanhang. Jag skulle gärna se mina förfäders och –mödrars ansikten och höra deras röster. Någon gång kommer jag göra den resan för att skrapa ihop de få fragment som då finns kvar.

Mer vetskap och mer sammanhang. Just så. Jag finns här idag bara tack vare andra, som kom innan mig. Min egen historia börjar inte med mig, utan fanns långt innan.

På opas begravning blev det så tydligt. Där satt alla släktingar på farfars sida, människor som jag faktiskt är släkt med men som jag träffat max en handfull gånger i livet och knappt pratat med. Vi hör ihop, vare sig jag vill det eller ej. Och vare sig dom vill det eller ej.

Oels, en stad i dåvarande Schlesien som numera heter Olesnica och ligger i Polen, väntar på mitt besök. Gammelfarfar och farmor lämnade den i början av seklet för att flytta till Berlin och därefter vidare till Hamburg.

Jag skulle, liksom Agnes, så gärna vilja se mina förfäder och –mödrars ansikten och höra deras röster. Kan jag få en glimt av det förgångna genom att återvända till Oels? Jag vill se den, oavsett om det idag finns något av min familjs historia kvar där eller ej. För staden är en del sammanhanget, mitt sammanhang.