Med livet som vapen

Journalisten Christopher Reuter talade om sin bok Mein Leben ist meine Waffe (Med livet som vapen på svenska) på bokmässan med professorn i islamologi Jan Hjärpe. Boken handlar om självmordsbombare och Hjärpe var imponerad av den skarpa analys av fenomenet som Reuter levererar. Jag blev riktigt sugen att läsa boken men tyvärr fanns den bara inbunden och var rätt dyr så jag avstod.

De första självmordsbombarna dök upp på 80-talet, berättade Reuter. Under 90-talet började de växa fram en sorts "dödskultur" hos vissa av de grupper som använder sig av självmordsbombare som påtryckningsmedel. Det handlar inte om religion säger han, utan om makt, och saken är viktigare än allt, till och med det egna livet. Just detta faktum, att dödsbombarna inte fruktar döden, gör att de blir en fiende som inte kan besegras. För om inte ens döden är skrämmande – vad skall fienden då hota med? Dödsbombarna sätter på så sätt maktlogiken ur spel.

Det fick mig att tänka på Det virtuella kriget av Michael Ignatieff, där han tecknar en bild av västvärldens försök att genomföra förlustlösa krig från luften och där hemmaopinonen inte tål att en enda soldat åker hem i liksäck. Vad har västvärldens krigare att sätta emot östvärldens? Den ene vill kriga, men bara på villkor att det kan genomföras utan förluster. Den andre fruktar inte döden överhuvudtaget utan offrar frivilligt sitt eget liv för sakens skull. Hur ska det sluta?