Steffanie Esse

Om vi menar allvar med att polisen och militären ska avspegla det samhälle vi lever i, så måste vi försöka fatta att alla i Sverige inte längre är blonda, blåögda hetrosexuella lutheraner.

Därför borde den enda giltiga invändningen till att poliser och militärer inte skulle få bära turban eller slöja i tjänsten, vara säkerhetsskäl.

Innan föredraget börjar sitter damen i sätet brevid mig och pladdrar viskande med sin väninna:
– Bla bla bla… så är det ju, ungarna har ingen bildning idag! utbrister hon empört.
– Nä, det har du nog rätt i, instämmer väninnan mumlande.
– Föresten, vet du var Core Curriculum betyder?
– Njaaa, det är latin… jag vet inte den exakta betydelsen faktiskt…

Jag funderade på om jag skulle berätta för dem vad Core Curriculum, som är namnet på Leif Alsheimers bildningsresekurs egentligen betyder, men så kände jag mig med mina trettio år som en dålig representant för dagens ungdom och beslöt att låta bli.

Leif Alsheimer är en skicklig föreläsare som är rolig att lyssna på och när han drar sina fasansfulla exempel garvar åhörarna igenkännande. Jojo, dagens studenter är obildade! Annat var det minsann förr… Men vad är det egentligen att vara bildad? Alsheimer pratar om sammanhangslöshet. Bara ungefär hälften av studenterna som han undervisar på internationella juristprogrammet vid Jönköpings högskola har läst historia överhuvudtaget på gymnasiet. Och av den hälft som ändå läst historia har de flesta nöjt sig med Historia A som enligt Alsheim är ett sorgligt hopkok av folkvandringar, franska revolutionen och andra världskriget presenterade utan röd tråd. I en av de läroböcker i historia för gymnasieskolan som han gluttat i lyser 1800-talet helt med sin frånvaro, något som till exempel skulle ha kunnat ge eleverna en förståelse för dagens konflikter på Balkan. Studenterna idag lider av informationsöverkott och sammanhangslöshet, konstaterar Alsheimer.

När Alsheimer började undervisa på högskolan efter många yrkesverksamma år ute i stora världen var hans ambition att försöka levandegöra det relativt torra juristämnet, ge det kött och blod och absolut inte låta det bli så tråkigt som han minns sina egna studier i Uppsala och Lund.
Med exempel ur litteraturen skulle juridiken få liv. Därför började han med Lagerqvist. Men auditoriet såg ut som nyfångade aborrar. Inte heller Kafka förstod de. Alsheimer fick retirera till Astrid Lindgren, för henne har väl ändå alla läst?
– Är Katthult ett rättssamhälle? Ta till exempel när Ida fråga Emil vad ett hyss är och han tänker efter och svarar sen ”Det vet man inte förrän pappa skriker Eeeeemil!”. Unge Emil sätts alltså i fängsligt försvar, här gestaltat av snickerboa, för en handling som inte var kriminaliserad när den begicks! Vi skrattar så vi nästan kiknar i bänkraderna och Alsheimer ler triumferat.

Core Curriculum är en läskurs som studenterna förväntas bedriva parallellt med juridikstudierna. Sammanlagt läser de cirka 120 extra böcker utöver den vanliga kurslitteraturen. Kursen är indelad i olika teman som innehåller både skön- och facklitteratur. Första terminens tema är historia och är tänkt att täcka upp där grund- och gymnasieskola misslyckats, nämligen i att placera dagens samhälle i ett sammanhang. ”Allt har ju redan hänt förut, det är bara att titta tillbaka”. Andra teman är Europa, Tredje Riket och naturvetenskap.

Vi är fixerade vid att utbilda för näringslivet, säger Alsheimer, och högskolan idag utbildar nyttiga idioter. Det är inte kompetensen som skiljer oss från djuren och bakterierna, utan något helt annat. Core Curriculum är tänkt att komma åt detta andra. Det är en kurs som inte ger några högskolepoäng, men som genom läsandet ger studenterna möjlighet att växa som människor. Läsandet är existensiell andhämtning, menar Alsheimer. Läsandet utvecklar språket, det ger intellektuella och känslomässiga stödjeben och det för studenterna in i en reflektionskultur.

Dagens massmedier får sig också en känga. Hade Descarte levt idag hade han inte sagt ”Jag tänker, alltså är jag” utan ”Jag är på MTV, alltså syns jag”. Allt som är dåligt med dagens medier symboliseras på något vis i teven, den postmoderna lägerelden, som inte längre förser oss med mångfald utan enfald. Dagens adelsprefix är Robinson, lyllos Robinson-Jenny! Ge tillräckligt mycket frihet så likriktar folk sig själva. Homozappiens är dagens här och nu-människa.

Men hopp finnes naturligtvis! ”Core Curriculum är som en Lonely Planet Guide till själva livet” som en av Alsheimers studenterna beskrev kursen i sin slutessä.

Anteckningar gjorda i samband med föredraget »Om obildning, utbildning och bildning« av Leif Alsheimer på Bok och Biblioteksmässan i Göteborg torsdagen den 26/9-03

Jag har haft ögonen på Leif Alsheimer länge, redan för tre år sen läste jag en artikel om hans bildningsreseprojekt och mejlade honom för att för att få listan med böcker som han anser att vara högskoleutbildad människa bör ha läst. Jag önskar jag själv vart tvungen att gå en Core Curriculum-kurs för att försöka genomföra den på egen hand är liksom inte så lätt. Dessutom är det ju roligt att ha sällskap på resan och ha någon att diskutera alla sina kloka tankar med, alltså skulle man behöva dra in alla vänner i projektet också. Kanske man skulle starta en Core Curriculum-blogg?

Journalisten Christopher Reuter talade om sin bok Mein Leben ist meine Waffe (Med livet som vapen på svenska) på bokmässan med professorn i islamologi Jan Hjärpe. Boken handlar om självmordsbombare och Hjärpe var imponerad av den skarpa analys av fenomenet som Reuter levererar. Jag blev riktigt sugen att läsa boken men tyvärr fanns den bara inbunden och var rätt dyr så jag avstod.

De första självmordsbombarna dök upp på 80-talet, berättade Reuter. Under 90-talet började de växa fram en sorts ”dödskultur” hos vissa av de grupper som använder sig av självmordsbombare som påtryckningsmedel. Det handlar inte om religion säger han, utan om makt, och saken är viktigare än allt, till och med det egna livet. Just detta faktum, att dödsbombarna inte fruktar döden, gör att de blir en fiende som inte kan besegras. För om inte ens döden är skrämmande – vad skall fienden då hota med? Dödsbombarna sätter på så sätt maktlogiken ur spel.

Det fick mig att tänka på Det virtuella kriget av Michael Ignatieff, där han tecknar en bild av västvärldens försök att genomföra förlustlösa krig från luften och där hemmaopinonen inte tål att en enda soldat åker hem i liksäck. Vad har västvärldens krigare att sätta emot östvärldens? Den ene vill kriga, men bara på villkor att det kan genomföras utan förluster. Den andre fruktar inte döden överhuvudtaget utan offrar frivilligt sitt eget liv för sakens skull. Hur ska det sluta?

Elin och jag köpte ju seminarekort till bokmässan och under fyra dagar sprang vi/jag på följande:

• Om obildning, utbildning och bildning – Leif Alsheimer
• Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta – Siba Shakid
• Den okuvliga reporten – Anna Politovskaja
• I historieberättaren Herodotos spår – Ryzsard Kapuscinski, Bodil Malmsten, Anders Bodegård
• Med livet som vapen – Christoph Reuter
• Terrorismens tid – Gunnar Jervas (miniseminarium)
• Kriget och folkrätten: vad lärde vi oss av Irak? – Ingvar Carlsson, Sverker Åström, Thomas Hammarberg, Britt-Marie Mattsson
• Svenskhetens historia – Göran Hägg, Ozan Sunar
• Jag valde mitt liv – Sigrid Kahle
• Transfer Lounge – Gregor Hens
• Samtal med Christine Nöstlinger – Christine Nöstlinger, Meta Ottosson
• Om kvinnans dubbla roller i dagens samhälle – Hanne-Vibeke Holst, Eva Beckman
• Substans och Verbalisera – Lars Åke Gustavsson, Åke Edwardson, Stig Hansén, Viveca Lärn, Stewe Claeson
• En vanlig kvinna i Tyskland? – Elke Schmitter, Carl Tham
• Att vara kvinna på sina egna villkor – Emma Hamberg, Johanna Nilsson, Pia Huss
• Fysik till vardags – Boil Jönsson (miniseminarium)
• Operabalen, en roman med tilltagande aktualitet – Josef Haslinger

Jag antecknade naturligtvis flitigt och borde försöka sammanfatta nu, annars försvinner ju de kloka tankarna. Om jag skulle ta och börja med…

Empört, som jag råkade använda i inlägget om Alsheimers föredrag, kommer av det tyska verbet empören som betyder uppröra, förarga eller reta. Jag tror inte ordet finns i svenskan, iallafall hittade jag det inte i SAOL. Jag måste ha drabbats av interferenssjukan. Upprörande!

Fler än Jorun kanske är nyfikna på vilka böckerna är som lektor Alsheimer ordinerar. Här kommer därför den lista han skickade mig våren… öh… 2000 tror jag det var. Möjligen kan den ha ändrats sedan dess, jag har ingen aning. Filen är sparad i rtf och borde gå att läsa även för er som har pece…

Core Curriculum

Vi har pipförbud i vår marschgrupp. Att pipa är samma sak som att gnälla. Istället för att pipa så fort nåt är fel försöker man komma med ett konstruktivt förbättringsförslag. Det metoden borde fler lära sig…

När jag gick på lågstadiet sjöng vi en psalm och bad morgonbön varje dag innan undervisningen började. I en svensk kommunal skola strax utanför Göteborg. Och nej, jag är inte hundra år gammal – jag gick på lågstadiet mellan 1980-83.

Det svenska samhället är helt enkelt inte så jäkla sekulariserat som vi vill inbilla oss.

Kan man inte utföra sitt jobb på ett professionellt sätt även om man bär en religiös symbol?

Blir jag som elev religiöst indoktrinerad för att min lärare bär ett kors om halsen, en turban eller en slöja, då han eller hon står i katedern?

Förra veckan fick Fereshta Ludin av Bundesverfassungsgericht halvt rätt gentemot den tyska delstaten Baden-Württemberg som förbjudit henne att bära slöja i sitt värv som lärare. Domstolen gav henne inte omedelbar tillåtelse att börja undervisa iklädd slöja, man nöjde sig med att konstatera att om det inte finns någon direkt lag som förbjuder slöjbärande lärare, så kan en tysk delstat inte heller hindra en lärare som vill bära slöja att undervisa.

I Kvinnan i islam (Utrikespolitiska Institutets skriftserie Världspolitikens dagsfrågor nummer 7, 2003) skriver statsvetaren Lisbeth Lindeborg bland annat om slöjans makt och varför traditionerna ser så olika ut inom den muslimska världen. Majoriteten av världens kvinnliga muslimer bär inte slöja konstaterar hon, varken i Väst- eller Nordafrika eller i Sydostasien har det hört till traditionen samtidigt som slöjtvånget på annat håll, i Afghanistan och Iran till exempel, systematiskt används för att förtrycka kvinnor.

Lindeborg, som är doktorerat i Frankfurt am Main och numera är bosatt i Marburg i Tyskland, kommenterar också fallet Fereshta Ludin som då ännu inte avgjorts:

[...] Ett spektakulärt fall behandlas nu inför Högsta domstolen. Trots en emanciperad obeslöjad mamma började afghanskan Fereshta Ludin bära slöja i exilen i Saudiarabien och därefter i Tyskland. Orsaken i hennes fall är entydigt politisk. Hon leder föreningar som står fundamentalismen nära och tillsammans med sin man, en sträng tysk konvertit, var hon en väl sedd gäst i talibanernas Kabul.

Intressant, denna connection med talibanerna nämndes inte i de tyska nyheternas rapportering om fallet.

Lindeborgs egen inställning till slöjbärande kommer till uttryck i nästa stycke:

Utan tvivel borde det vara förbud mot slöja i exempelvis katedern, som programledare i TV eller i andra offentliga jobb. I Europa är det att föregå med dåligt exempel och uttryck för politisk naivitet, falsk tolerans och okunskap. Det är också ett förräderi mot de kvinnor som vill, men inte får, gå utan slöja i exempelvis Pakistan, där männen ”roar” sig med att ge en kvinna som inte bär slöjan ”riktigt” en saltsyredusch i ansiktet. Slöjbärandet privat och i en rad andra yrken är en annan fråga.

Jag tycker Lindeborg går lite väl långt i sina slutsatser. Om en vuxen kvinna av egen fri vilja väljer att bära slöja, är det då verkligen ett förräderi mot de som inte vill bära slöja men måste?