ett barndomsminne

En gång var jag riktigt elak. Jag var kanske fem år gammal och ensam i lägenheten tillsammans med Björn, familjens något yngre dagbarn.
Min mamma, Björns dagmamma, var bara nere i tvättstugan några minuter. Björns riktiga mamma var på jobbet och skulle inte komma och hämta honom förrän klockan sju. Björn längtade.
– Din mamma är borta! sa jag och spände ögonen i Björn. Hon kommer inte komma och hämta dig ikväll!
Han tittade storögt på mig.
– Jag spolade ned henne på toaletten och nu är hon borta för alltid, förtydligade jag eftersom han inte verkade reagera. Då tog det minsann skruv, Björns bleka ansikte skrynklades först ihop och ändrade därefter nyans till rött. Nu skulle han snart börja gråta.
– Din mamma är säkert död! la jag till triumfatoriskt. Vilken lättlurad lipsill han var.
Björn snörvlade ljudligt.
– Det är iiinte saaant! Han ylade och försökte torka bort tårar och snor men kletade bara ut det ännu mer över de knubbiga kinderna.
– Jo, titta här, allt försvinner! Titta! Jag demonstrerade beredvilligt toalettens spolfunktion. Vattnet forsade fram och nu galltjöt Björn. Jag blev rädd. Leken var inte rolig längre.
Då hördes en nyckel i låset. Mamma var tillbaka från tvättstugan.