June 2003 Archives

Trots att språkvårdare förordar rejv och lajv framför rave och live, har jag inte hört någon föreslå att det borde heta gej.

... skriver Jonas på Blind Höna och hade han haft kommentarer hade jag kunnat skriva på plats men i väntan på hans MT-konvertering blubb blubb blubb...

Att man inte stavar gay gej på svenska, medans man översatt stavningen av rejv och lajv, måste ju bero på verbkonstruktionen, eller hur? Den som diggar rejvmusik, rejvar. Den som deltar i lajv, lajvar.

Om verbformen skulle stavas rava och liva skulle den orsaka förvirring. Sådan förvirring finns det inte nån risk för med ordet gay eftersom man inte gör om det till ett verb genom att foga till ett a på slutet.

Sommarvikarierna på häktet är vanligtvis blivande poliser, socionomer, jurister, psykologer och kriminologer. Under tre månaders kafferastdiskussioner stöts och blöts brott och straff ur olika perspektiv. Oftast blir det mycket intressanta diskussioner. Sommarvikarierna är ju entusiastiska och stannar dessutom inte tillräckligt länge inom kriminalvården för att hinna bli trötta och cyniska.

Undra om jag själv blivit cynisk sedan jag började jobba där för tre år sen? Ja, utan tvekan. Både min människosyn och synen på samhälletes förmåga att hantera brott och brottslingar har fått sig en knäck. Men det kanske var en nyttig knäck. Verkligheten är ju inte bara vacker och trevlig, den är rå och grå och brutal också, vilket man som bortskämd medelklassunge kanske glömmer bort ibland.

Jag kan inte blunda för sanningen längre. Min skotskrutiga flanellpyjamas inköpt på H&M i Rotterdam 1997 sjunger på sista versen. För några veckor sedan började tyg och sömmar gå sönder både här och där och plagget håller nu endast nödtorftigt ihop. Kanske överlever den en tvätt till men sedan måste jag obevkligen ge mig ut på pyjamasjakt. Åh du grymme värld!

Det var som en scen ur en Hollywoodfilm. Hon hade sett den filmen förr. Hon visste hur den slutade.
[...]
Det verkade som om den samtida människan lever sitt liv i redan skapade scener. Medvetenheten om sig själv var nog den förbjudna kunskap som Eva och Adam smakade på och sedan blev fördrivna ur paradiset.

Ur Den sjätte passageraren av Theodor Kallifatides.

Vinterord i Sommarkväll kallar Christer Hellström (tenor) och Michael Waldenby (piano) programmet de ämnar framföra på lördag.

Vaddå: Benjamin Britten: ur "Winter Words", "Seven Sonnets by Michelangelo" och Michael Waldenby: "A Choice of Songs By Christina Rossetti"
Närdå: lördag 28 juni klockan 18.00
Vardå?: S:ta Clara kyrka

Och inträdet är fritt men kollekt till musikverksamheten upptages vid utgången. Jag och Elin skall gå dit. Kommer du också?

Bridget Jones är tråkig! Jag idds knappt läsa klart The Edge of Reason. Roligare saker väntar mig, Sista jouren av Karin Wahlberg som jag spontanshoppade igår på Pocketshop till exempel. Jag har bara läst 69 sidor ännu men har redan fastnat för Wahlbergs ordval.

Systempåsarna var tunga, men hon tvingade sig till Posten för att avhända sig den tunga bördan, Cissis lexikon.

skriver hon när Veronika Lundborg-Westman, en av historiens centralfigurer, åker förbi Posten på hemvägen för att skicka ned ett ordbok till sin dotter som studerar i Spanien.

Avhända, avhända, avhända. Ett bra ord som jag använder allt för sällan :-)

Jag förstår inte varför inte alla i hela världen vill bli författare!

Nä, det förstår inte jag heller. Snubblade in mitt i en intervju med J.K. Rowling på tv4 och hon berättade att hon velat bli författare ända sedan barnsben. Jag också. Författare eller detektiv, i den ordningen. Jag ville skriva lika spännande böcker som Enid Blyton :-)

Läser Jag skriver, alltså är jag av Jo Bech-Karlsen nu. Det är en bok som riktar sig till fackskribenter men som betonar vikten av att hitta fram till sin egen historia, även inom texter som normalt innehåller väldigt lite av författarens personlighet (typ akademiska texter). Att utgå från sig själv betyder inte att man tar huvudrollen på någon annans bekostnad utan snarare att man använder sig av sina egna erfarenheter för att ge texten det där extra som lyfter den och gör den unik. Det där som gör att din text aldrig skulle ha kunnat skrivas av någon annan än dig själv.

Bech-Karlsen är inne på förståelse:

Att skriva är att undersöka. Att skriva är inte bara att berätta om det du upptäckt, det är lika mycket att upptäcka. Du vet ofta inte vad du har tänkt innan du har skrivit det.

och

Du vet inte vad du har läst innan du har använt något av det i en skriftlig text.

Historieberättande och barns språkutveckling heter en sommarkurs på Södertörn som jag kom in på men tackade nej till, till förmån för den förgrymmade c-uppsatsen. Den hade säkert vart jätteintressant att gå, eftersom jag är hemskt nyfiken på hur barnets språk växer fram. Från de första enstaviga orden via enklare meningar och tills de klarar av att föra komplicerade resonemang om abstrakta saker.

En sak jag funderat över, och som kursen säkert hade kunnat kasta lite ljus över, är historieberättandet. När börjar barn förstå historien eller sagans form och när kan de börja konstruera egna historier?

I går hittade jag ju några av mina gamla skrivhäften uppe på vinden, där det äldsta är från tredje klass, och det var riktigt kul att läsa igenom dem. Den första historien är skriven utifrån en bild som sitter inklistrad längst fram i häftet. Förmodligen sa fröken åt oss att hitta på en historia som passade till bilden. Steffanie 9 år hittade på:

Lilla Lotta

Lotta är liten än. Lotta kommer från ett land som heter Afrika. Där har hon bott i en månad. När hon kom till Sverige, tog en familj hand om henne och hon fick heta Lotta Johansson. Och bo i Kilanda 2 mil norr om Älvängen. Nu är Lotta 3 år gammal och har fått massa kompisar blan annat Karin, Pia, Jonas och Kalle. När mamma och pappa jobbar är Lotta hos sin dagmamma. Mamma och pappa jobbar bara på måndag och fredag. Dom andra dagarna är de hemma hos Lotta. En dag skall Lotta hälsa på sin kusin Patrik. Patrik är 4 år. Dom leker å leker ända tills det är dags för Lotta att åka hem.
Nästa dag skall mamma och pappa jobba. Lotta vill inte gå upp. Mamma undrade vad det var med henne. Lotta sa: Läs en saga. Nä, sa mamma, vi måste jobba, du kan ju fråga Maj Britt.
och Maj britt läste en saga.

Man ser att fröken vart inne och korrigerat ganska mycket. Stor bokstav i början av en ny mening verkar jag inte haft kläm på, inte heller när det skall vara ett eller två n och m eller kommatecken. Och Kilanda! Vart sjutton hade jag fått det ifrån?
Slutet känns något krystat. Förmodligen hjälpte fröken till med det, för att få slut på historien nångång.

Nästa historia är skriven efter ett teaterbesök, som hela klassen antagligen fått i uppdrag att skriva om.

Folk och rövare i Kamomilla stad 29/9-82

Vi gick till Röselidskolan för att se en pjäs. En del cycklade andra åkte buss eller gick. Vi ställde oss på en kö. Och sen gick vi in och satte oss. Pjäsen började med att polisen kom in och sjöng en sång. Då kom slaktaren in i spelet och anmälde en stöld att rövarna hade varit i hans butik och rövat. Polisen skrev upp det i sin bok. han fortsatte gatan fram och möttes av skrik och rop. Det var åsnan Cillius som inte ville flytta på sig. Bastian sa att vi kunde fråga Gamle Tobias om råd. Tobias kom just då. Bastian rådfrågade Tobias. Tobias sa att dom kunde lyfta upp åsnan i vagnen. Allt var roligt jag slutar nu med min berättelse.

Fortfarande är det svårt med m och n men jag är förvånad över att jag lyckats stava sjöng rätt, det ser inte ut som fröken har vart inne och rättat där. Tredje historien är en kortis som heter Malins jul och som slutar lika abrupt som Lilla Lotta. Den fjärde är dock en liten goding:

Trollet Tove

Tove gick vägen fram. Han kom till troll-staden. Då mötte han Trollelina hon var jätte söt. Hon sa, att hon gillade Tove.
Men det trodde inte Tove på. Han gick och köpte mat till middag myror, stekta ormar smakar gott, sa Tove, sen köpte han blöta strumpor åt Faxus. han gick hem. Men till sin förvåning stod dörren öppen till hans hus. Han gick in. Och där satt Trollelina och väntade.
Dom åt av myrorna och ormen. sen gick dom ut att gå. men plötsligt kom Abra till dem. Han sa, att inte ett steg till, för då trollar jag! Ingen rörde sig. han gick långt omkring och tänkte på, vad han skulle göra med sina fångar. Han sa åt dom att följa efter honom. Dom kom till Abras grotta. Men vem stod där, om inte Faxus. Han sa åt Abra att släppa fångarna. Det gjorde han inte utan trollade, så att de blev kråkor som kraxade och kraxade. Men Faxus kunde också trolla, så att han bröt förtrollningen och Abra blev en kråka istället. Sen gifte Tove och Trollina sig och levde lyckiga i alla sina dagar.

Här har jag förmodligen vart ivrig för handstilen är bedrövlig och går knappt att läsa. Ingen av karaktärerna presenteras ordenligt i texten, det kanske beror på att fröken läste början på en saga och lät oss skriva slutet själva. Alla skulle ju då veta vilka figurer vi pratade om och ytterligare presentationer vore förmodligen onödiga. Trollelina byter namn till Trollina på slutet också, kanske för att det gick snabbare att skriva ;)

Den sista historien När Johanna flyttade är intressant ur flera aspekter. Den är för lång, så jag publicerar den inte, men den har fått mig att tänka till både en och två gånger eftersom den innehåller en hel del kopplingar till verkliga händelser.

• Dels flyttade jag själv när jag var 7 år gammal. Efter att ha gått ettans hösttermin och halva vårtermin inne i Göteborg, flyttade vi till ett radhus utanför stan och jag fick naturligtvis byta skola och klass.
  
• Gatan dit Johanna och hennes familj flyttar heter vikbiksgatan 6 i min historia. Där blir de grannar med familjen Sjöstrand som har en son som heter Björn. Vårt gamla dagbarn, som mamma tog hand om när jag var liten, hette just Björn och bodde på Vidblicksgatan 6 i Göteborg.
  
• Johanna nya skola heter Ramstadsskolan, precis som min första skola inne i Göteborg hette, och hon går i samklass (dvs flera årskullar i samma klass) vilket jag minns att Björn, gamla dagbarnet, fick gå i när han började skolan och jag kommer mycket väl i håg hur våra mammor diskuterade för- och nackdelarna med den skolformen.
  
• Därefter följer en lång beskrivning av en resa till Legoland som Johanna gör med Björn och hans familj, en resa som även jag fick göra på riktigt :-) Tyvärr tar historien om Johanna slut mitt i, precis som nu verkar ha varit svårt att avsluta på ett bra sätt.

The Änd ;)

Det roliga med att befinna sig i sitt föräldrahem är att här finns nyckeln till ens förflutna. I mitt eget fall, i huvudsak paketerat i lådor undanstoppade på vinden. Det är inte ofta jag klättrar dit upp och rotar i grejerna men i dag, inspirerad av Planks Class of '87, bestämde jag mig för att göra en liten mini-utgrävning.

Och minsann! Där låg dom! Alla skolfotokataloger från 1984, då jag gick i femman, till 1992, då jag tog studenten. Morsan och farsan har tyyyyvärrrr ingen scanner hemma, så jag kan tyyyvääärrr inte lägga upp klassfotot från nian där jag har värsta miffofrillan och ser otroligt sur ut (eftersom jag hade fått för mig att det var ballt att se sur ut), men kanske en annan dag ;)

Och i samma låda som skolfotokatalogerna låg min märkessköld som satt på väggen i gamla flickrummet förut, numera mammas syrum, prydd med simborgarmärket, järnmagistern, kandidaten i silver och guld, gångarmärket, skidmärket och allskönans annat krafs. Finns simmärken överhuvudtaget kvar i dag? Tänk om man skulle gå ned till simhallen hemma och ta simborgarmärket och sen stolt gå runt med det på jackan! :-)

Under märkeskölden låg det några skrivhäften. Berättelser - Steffanie Müller 3C, Mina tankar - Steffanie Müller 4C, Veckorapport - Steffe Müller 5C, Mina berättelser - Steffe 5C och Fri text - Steffe M. 8C Åh! Jag tog med mig skolkatalogerna och skrivhäftena ner från vinden. Det här är ju underbart, mina första stapplande steg som skribent! Här skall läsas och minnas, värsta nostalgitrippen ligger framför mig :-)

Hittade via Thomas N. Burg till ett inlägg av Simon Williams där han beskriver hur han tagit bort datumstämpeln från sina bloggposter för att slippa den dagliga uppdateringsstressen.

Genom att ta bort datumet, eller ge det en mindre framträdande plats i bloggposten som Thomas valde att göra, tror Simon Williams att han kommer skriva bättre texter.

Nu känner jag inte nån allvarlig uppdateringsstress, men jag har flyttat ned datumet till sista raden iallafall. Får se om det påverkar mina texter :-)

Jojo, i går kom hon igång. Min mamma Angela har börjat blogga! Hon har skrivit dagbok på Lunarstorm i två år men fick blodad tand på Movable Type i april, när jag satte upp en reseblogg åt henne och pappa under deras Thailand-resa.

Vi ägnade hela dagen åt att installera Movable Type på muller.se och börja importera in hennes gamla inlägg från Lunar.

Och jag lyckades göra precis samma fel som i februari när jag installerade MT för mig själv! Nämligen att lägga MT:S egna images, docs och styles.css i en annan mapp på serven och utan att få MT att fatta vart de låg. Tills mamma sa... men du, betyder inte det där brädgårdstecknet att den raden är bortkommenterad? jo just det! och då mindes jag att det var det som tog tre dygn för mig att få ordning på sist! Tur att man har en smart mamma :-)

Befinner mig i föräldrahemmet strax utanför Göteborg. Här skall firas midsommar och här skall gås på Bruce Springsten-konsert.

Lyckades med konststycket att glömma biljetten hemma på kylskåpsdörren och kom inte på det förrän i Hallsberg. Det var dumt. Tur att man har snälla vänner och släktingar som kan släppa allt de har för händer och komma till undsättning (pöss på er!). Biljetten anländer på lördag tillsammans med en av undsättarna. Vad skulle man göra utan vänner?

Vinkade just av mamma och har nu hela kåken för mig själv eftersom hon och pappa skall tillbringa midsommar nere i Varberg med tjocka släkten. Själv firar jag mycket stillsamt tillsammans med kamrat ute på vår altan. Grilla, greja och lösa världsproblemen står på schemat.

Offentligheten berövar människan hennes ärlighet. Finns det fortfarande någon möjlighet till offentlig sanning?
Första förutsättningen skulle då vara att man själv ställer sina frågor och inte endast svarar själv. En utomståendes frågor förvränger, man anpassar sig efter dem, man finner sig i ord och begrepp som man till varje pris borde undvika.
Man borde endast använda ord som man fyllt med en ny sanning.

Ur Urets hemliga hjärta av Elias Canetti.

Två personer i overall, den ena försöker hjälpa en oljeskadad fågel och den andre är sysselsatt med att skyffla olja från stranden.

Bakom de två figurerna, ute till havs, lurar ett hangarfartyg och små soldater myllrar från skeppet mot stranden, den främsta av dem bär en amerikansk fana.

– Va, amerikanska trupper här på Österlen?!?
– Dom har väl hört om oljan...

Sidan tre i veckans Stockholms Fria är mitt i prick! Mitt i prick, fan vad jag garvade. Eriksson och Holmlund har tecknat.

Vad skall man kunna för att behärska ett ord på modersmålsnivå?

1. ordets uttal och böjning
   
2. ordets huvudbetydelse, inte minst i relation till ordets "grannar"; ev. synonymer och motsatsord; ordets stilvärde
   
3. ordets bibetydelser och så kallade överförda betydelser
   
4. hur ordet förändras när det ingår som led i sammansättningar
   
5. ordets fraseologi; idiom som ordet ingår i

Svensk lexikologi av Sven-Göran Malmgren

Min syster och jag har glocalnetabonnemang. Det betyder att vi, till den facila summan av femton riksdalen i månaden, kan kommunicera fritt med varandra över telefon.

Detta har påverkat våra samtal.

Rätt så ofta är det tyst.

När man ha sagt det man skall säga är det nämligen inte lika självklart att lägga på längre. Ingen minuttaxa tickar ju, alltså spelar det ingen roll hur länge man pratar för kostnaden är ändå fast. Alltså hänger man kvar och är tyst. Efter några minuter tar antingen samtalet fart igen eller så säger nån av oss "äh, skall vi lägga på eller?".

För nån vecka sedan, efter att vi suttit och tigit i varsinn ände av telefontråden några minuter, garvade syrran och sa:
– Det typiska glocalnetsamtalet, vi säger ingenting!

Tänker vi i vårt språk? Skulle vi kunna tänka utan vårt språk?

Enligt den så kallade Sapir/Whorf-teorin är det språket som förser oss med de begrepp som vi behöver för att kunna tänka. Om det inte finns nåt ord eller begrepp för en viss företeelse kan vi inte tänka på den. Människor med olika modersmål upplever därför verkligheten på olika sätt, eftersom begreppen de använder för att etikettera och sortera upp saker och ting omkring oss, skiljer sig åt.

En strikt tolkning av Sapir/Whorf faller på sin egen orimlighet, menar Per Linell i Människans språk, eftersom vi till exempel mycket väl kan se skillnad på olika objekt även om vi saknar språkliga uttryck för att beskriva eller referera till dessa skillnader.

Språkliga begrepp kan dock göra att vi lägger märke till fler detaljer i verkligheten och Linell exemplifierar med A och B på skogsprommenad. Person A kan mycket om djur och växter medans person B inte kan något alls och där B bara ser träd kan A skilja på björk, ek, lönn och tall. Men om B ställs framför en tall och en björk, är han ju inte oförmögen att se skillnad på dem, bara för att han inte vet dess korrekta namn.

Perception och kognition skapar uttrycksbehovsäger Linell. Väl presenterad för tallen och björken är det högst sannolikt att B försöker beskriva dess olikheter genom att hitta på olika namn som betecknar de olika trädsorternas egenskaper. Linell förespråkar därför en svag tolkning av Sapir/Whorf-teorin.

I sista numret av Soda, Södertörns högskolas kårtidning, plockade ansvarig utgivare ut ledaren eftersom den ansågs för magstark. På platsen där ledaren normalt brukar ligga, uppmanar istället avgående chefrekatör Niki Bergman läsarna att bege sig till kårens hemsida där ledaren i sin helhelt går att läsa på ett av diskussionsforumen.

Såklart man blir nyfiken! Vad kan vara så magstarkt att ansvarig utgivare vägrar låta det gå i tryck.

På ytan ser allt fint ut. Södertörns högskola ska bli universitet, den profilerar sig som en högskola för mångfald och har fått mycket uppmärksamhet för sin inriktning och sitt genusvetarprogram. SöderS har gått med i SFS och de kåraktiva är stolta representanter i nationella studentsammanhang för en snabbt växande högskola med stort söktryck.
Men under ytan bubblar det. En professor har anmälts för sextrakasserier och många lärare är överarbetade och sjukskrivna [...]

Vad är det som är så kontroversiellt? Jag fattar det då inte... Som varande en sådan student som bara betalar sin kåravgift och ser glad ut (för nåt annat kan man ju inte göra) och inte har nån närmare inblick i de eventuella kontroverser som finns inom SöderS, är det svårt förstå varför kårtidningen inte skulle kunna kritisera kåren. Är kåren rädd för att bli granskad? Vill man bara omge sig av ja-sägare?

Är Sasan den svenska blogosfärens motsvarighet till Hossein Derakhshan?

Hur som helst så välkomnar jag, liksom Gustav tillskottet. Iran är ett spännande land och jag har, som jag redan babblat om, i flera år drömt om att lära mig farsi.

På Uppsala universitet finns Orientalistikprogrammet där hälften av poängen är språkstudier i arabiska, persiska eller turkiska, och andra hälften är samhälls- och kulturstudier. Tråkigt att jag inte har så många csn-terminer kvar bara. Fast man skulle ju kunna läsa iranska språk som fristående kurs också.

Inwiefern ist mein Blog meine Sache und inwiefern Teil einer Community, in der ich mich bestimmten Standards unterwerfen muss?

... undrar Laurita van Boese i sitt inlägg Mein Blog oder nicht mein Blog från i måndags. På svenska: I vilken utsträckning är min blog min ensak och i vilken utsträckning en del av ett community, där jag måste underkasta mig bestämda standarder?

Det är en intressant fråga som har bäring på senaste tidens funderingar om kommentarer, trackbacks och sidebarar. Nu ligger i och för sig Laurita van Boeses blog på twoday.net, en tysk webbloghostingservice som vid snabb anblick ser ut som en blandning av Blogger och Livejournal, och som verkar ha starkare communitybindningar mellan sina medlemmar än de som finns mellan fristående bloggare.

Anyway, till saken. Det klart att min blogg är min blogg och om jag inte vill ha sidebar (som Thorwald) eller ingen kommentarsfunktion (som Torill Mortensen, Peter Lindberg och Niklas Johansson) så är det bara upp till mig, författaren att bestämma det.

I ett långt och intressant inlägg menar Torill bland annat att den som vill delta i diskussion med henne, bör starta en egen blogg på ett gratisställe och där förklara varför han eller hon inte håller med. Torill är alltså inte ointresserad av att diskutera med sina läsare, men hon kräver lite mer jobb av dem. Kommentarsfunktioner direkt på bloggen är snabbare och smidigare men det kräver, som hon också påpekar, viss övervakning så att inte otrevliga troll kidnappar diskussionen och utnyttjar Torills blogg till att sprida budskap som hon inte står för. Kommentarsfunktioner kräver alltså tid och energi av blogginnehavaren. Genom att hänvisa den kommentarssugne till att starta en egen blogg, kan Torill i viss mån sortera bort de oseriösa kommentatorerna, som man får anta inte orkar lägga ned den tid som det kräver.

Thorvald anförde för någon vecka sedan unikhet som skäl till att hans blogg saknar kommentarer (och trackbacks, sidebar, rss-feed och Movable Type-standardlayout). Sedan dess har han infört kommentarsfunktion (hurra!) men påpekar också att han inte gjort det efter att ha fallit från trycket ifrån varesig mig eller Stephanie.

Torill vill också framhäva demokratiaspekten och hävdar att de nätverk som trackbacks och kommentarer bildar i viss mån är elitistiskt. Det är ett viktigt påpekande som man bör ha i bakhuvudet när man sjunger dessas lov (som jag gärna gör), dock tycker jag att hennes ordval ger funktionerna oförtjänta negativa konnotationer. Förvisso är det inte enkelt att installera Movable Type, men själva programmet är gratis att använda och installations- och användarhjälp finns att få på nätet. Det enda du behöver betala pengar för är ditt webbkonto, som ju måste klara av att köra cgi-script, i övrigt betalar du bara med din tid och ditt engagemang. Och så jäkla komplicerat är inte Movable Type att installera, RSS ain't rocket science som Simon Williams proklamerar i sin tutorial och det är faktiskt inte Movable Type heller :-)

Vidare tycker jag inte att det elitistiska argumentet håller för att avstå från att använda trackbacks, kommentarer, rss-feed mm. Eller att man har gett upp sin personliga frihet i och med att man implementerar dessa funktioner.

Gustav Holmlundberg prickar precis rätt i en kommentar till Thorvalds inlägg ...ingen riktig blogg!:

[...] Tekniken i en blogg måste alltid vara underordnad innehållet. Bra innehåll slår alltid - alltid! - flådig design. Trackbacks, kommentarer och RSS hjälper fram innehållet. Att efterfråga dessa - din blogg är inte den enda som tyvärr saknar några av dessa element - är inte att klaga över utseendet och efterfråga något slags MT-likriktning, det är snarare ett sätt att be om ytterligare möjligheter för ett intressant innehåll att flöda genom de sociala nätverken.

För att knyta ihop säcken, du bestämmer naturligtvis över din blogg men visst vore det roligt om våra bloggar kunde leka med varandra? Och därmed avslutar jag detta obloggigt, långa monsterinlägg :-)

Tårtbitarnas ytterväggar är dekorerade med målningar. Två vargar i ett vinterlandskap i nummer 8, solnedgång över söderhavsö med palmer och turkosgrönt hav i nummer 2, ett schackbräde i nummer 5.

Jag föredrar tårtbit nummer 6. Där föreställer väggmålningen en gata, på båda sidor kantad av hus och trottoarer. Trottoarer men ingen gatubelysning.

Gatan är bred och grå. Himlen är lika grå som gatan och längst bort i horisonten smälter gatan och himlen, liksom det mesta annat här på häktet, ihop till en grå sörja. Måltiderna lyser förståss upp, då kommer plitarna dragande med sin matvagn laddad med papplådor. I går innehöll middagspapplådan en Billys pirog till exempel. Det var en överraskning. Inte för att jag vill klaga, men bröd och vatten hade förmodligen smakat bättre.

Det syns inga människor på bilden. Synd, det hade vart roligt med lite sällskap här uppe i tårtbiten. Jag undrar varför målaren målat en tom gatan. Kanske ville han symbolisera att undergången nära? Eller så är målningen målad i gryningstimmarna då hederligt folk fortfarande ligger hemma i sina sängar och sover.

Hederligt folk ja, sånna är det ju förståss brist på här. Om man inte räknar plitarna men varför skulle man vilja räkna dom? Jag vill helst inte veta hur många som finns. Dom är i vilket fall som helst för många för min smak.

Jag önskar jag kunde kliva in i målningen och undersöka varför det inte finns någon gatubelysning. Det borde finnas gatubelysning.

Om c-uppsatsen någonsinn blir klar kanske borde jag ta och söka magisterkursen i media och kommunikationsvetenskap på JMK.

Maria Milonas skriver om en bloggande polsk tonårstjej som begick självmord för några månader sedan genom att hoppa från ett höghus. Ytterligare en tonåring begick därefter självmord från samma ställe och för att förhindra fler efterföljare vill polisen nu stänga de båda flickornas bloggar, som blivit en plats för deras vänner att uttrycka sin sorg och saknad. I den ena flickans blogg har över 1000 kommentarer postats sedan hon dog.

Milonas inlägg innehåller fler detaljer men mynnar iallafall ut i frågan om vem som har rätt att bestämma över material vi postat på webben, när vi själva inte finns kvar på jorden? Titlen på det här inlägget parafraserar naturligtvis lite skämtsamt på låten Får man ta hunden med sig in i himlen? men frågan är allvarligt ställd, vad händer med våra digitala efterlämningar när vi går bort?

Advokatsamfundets ordförande och VD Anne Ramberg intervjuas av Sanna Björling i dagens DN (hittar tyvärr inte texten i nätupplagan). Så här formulerar sig Ramberg om sin barndom:

Anne växte upp som mellanbarn med fyra bröder.
– Hur var det att vara ensam flicka?
– Bra.
Ordet serveras kort och rappt, och bjuder inte på några detaljer från frukostbordet. Men familjebilden har förståss präglat henne, "jag har gjort lumpen så att säga".

Det är intressant att jämföra en uppväxt med fyra bröder med att göra lumpen. Vad läser man då in i ordet? Att göra lumpen betyder uppenbarligen inte enbart att rycka in på ett regemente och utbildas för en krigsbefattning, vilket jag betvivlar att Anne Ramberg gjorde under sin uppväxt, utan ordet blir synonymt med något annat. Tuffa tag, inga tjejiga lekar, avsaknad av kvinnliga förebilder eller vadå? Jag vill ställa följdfrågor men det går ju inte.

Jag har jobbat mellan 14.30 och 05.00 och tänkt oerhört mycket kloka tankar under tiden. Fatta frustrationen när den mest high techa inventarien på stället där man jobbar är en fax!

Jag känner mig alldeles förstoppad av obloggade tankar. (Vem skrev om förstoppning i samband med blogging? Var det Peter Lindberg? Skitsamma (hoho vad kul!))

Frustrationen var så allvarlig att jag till slut nödgades tillgripa penna och blogga på vanligt rutat papper (kan man överhuvudtaget göra det? Skitsamma!)! I morgon skall jag digitalisera de analoga bloggpostningarna. Eller senare idag menar jag. Skall bara sova först... *znark*

Eirik liknar bloggar utan kommentarsfunktioner vid monologer. Han har under sitt halvår som aktiv bloggare märkt att han föredrar att läsa de som har kommentars- och trackbackfunktioner, som han följdaktligen liknar vid en dialog. Han konstaterar:

Jeg er ikke blant de hyppigste brukere av andre bloggers kommentarfunksjon, men verdsetter sterkt at muligheten finnes.

Torill Mortensen har liksom Niklas Johansson inte någon kommentarsfunktion på sin blogg. Hon håller inte med Eirik i att hennes blogg därför skulle vara en monolog, utan menar att samtalet mellan henne och hennes läsare finns där iallafall, men att det helt enkelt sker långsammare än om hon hade haft kommentarsfunktioner.

Stephanie köper inte denna teori.

Vad tycker jag själv?

Jag blir frustrerad om jag läser något som jag vill kommentera, även om det bara är en tämligen substanslös treordare som i fallet med Niklas Johanssons Emmy-inlägg. Jag vill att alla bloggar ska ha kommentarsfunktion! För annars kan ju bara de de som har en egen blogg delta i diskussionen och det har ju faktiskt inte alla ännu. Alternativet att mejla författaren sina tankar och infall funkar ju förvisso men exkluderar ju resten av världen.

Niklas Johansson har inte kommentarsfunktioner på sin blogg. Hade han haft det, skulle jag kommenterat hans text om Emmy från igår. För hon har ju helt rätt, och bekräftar därmed det man brukar säga om barn, nämligen att de är smartare än oss vuxna.

Men nu kan man inte lämna kommenterar i Niklas Johanssons blogg, utan tvingas författa ett eget inlägg på sin egna blogg, och vem vet, det kanske var lika bra det. För vad hade mina futtiga tre kommenterande ord egentligen tillfört inlägget om Emmy?

Man stirrar på nollan. Den glor hånfullt tillbaka. Så ointressant var min text alltså, att den inte ens var värd en enda fjuttig liten kommentar.

Kommentarsfunktioner i all ära, det ger läsarna en fantastisk möjlighet att ommedelbart kunna meddela de infall och uppslag som en text eventuellt givit, men för författaren, som värderar sin text efter antalet givna kommentarer, är nollan ett gissel.

När vi besökte BlogTalk i Wien härförledes var jag med om en intressant grej. Vi satt på Figlmüller och tryckte i oss världens största schnitzel allt emedan vi (helt otippat!) diskuterade blogging. Då säger Bengt helt plötsligt (fritt ur minnet)...

– ... som det där inlägget du skrev, efter att ha åkt tunnelbana i uniform precis efter att Irakkriget brutit ut...

Jag studsade i bänken. Det där var en sådan där text. En så där text, som efter att jag skrivit och publicerat den, fyllde mig med en djup inre tillfredsställelse. Inte för att den är särskilt briljant formulerad, men min känsla av att ha fångat ett dialog som säger mer än orden den innehåller, var så oerhört stark.

Och sen iddes inte en enda jäkel kommentera den!

Fast den hade tydligen lämnat spår hos någon iallafall, ett spår som gav sig tillkänna först två månader senare och i muntlig form, i goda vänners lag, på en restaurang i Wien.

Vilka problem uppstår då man ska översätta texten T mellan språk A och språk B?

Kanske innehåller texten T på språket A många finurliga ord till vilka det är svårt att hitta bra motsvarigheter hos språket B. Man kanske kan träffa ganska rätt men ändå inte riktigt.

Och hur översätter man sakförhållanden som är specifika för just det land där språket A talas? Eller dialekter av språket A som kanske framkommer i dialoger i texten?

Ett exempel jag kommer att tänka på är boken Okänd soldat av Väinö Linna, ursprungligen författad på finska. Boken innehåller mycket dialog på dialekt, som är viktig för förståelsen av historien, och i översättningen till svenska, har jag för mig, att man därför bytte ut de finska dialekterna till de finlandssvenska dialekter som ungefär motsvarar orginalet, geografiskt sett. (Rätta mig om jag har fel) Men hur gör man med en sådan text om den skall översättas till engelska?

Sagan om ringen är ett annat intressant exempel, där översättaren (om jag fattat saken rätt), tagit i för mycket och tillfört den svenska översättningen saker som inte finns i det engelska orginalet. Måttlighet gäller alltså.

Det verkar krävas ganska mycket mer än bara språkkunskap för att kunna översätta en text rätt. Elin pratade om att det skulle hållas en föreläsning på det här ämnet på Södertörn i höst. Jag får hålla utkik.

När vi kom från Wien förra veckan anlände mitt Arlanda expresståg tio minuter försenat till Stockholms central. Därför skickade jag in min biljett till dem och krävde att få en ny. Det kan man nämligen göra om tåget är mer än två minuter försenat och nittio kronor är ju alltid nittio kronor.

I dag kom ett brev med en ersättningsbiljetten. Bäste Steffanie, stod det i brevet, tillförlitligheten till vår tågservice är mycket viktigt för oss blablabla,,,

Bäste Steffanie? Bästa Steffanie heter det väl! *upprörd*

Diminutiv gör tyskan gullig. Ett litet Haus blir Häuschen. En liten Dose blir Döschen. Lille Hans blir Hansi.

Och en liten Reform, som egentligen inte innebär så mycket nytt, blir Reförmschen. Det kallade vår Landeskundelärare i Innsbruck den senaste tyska stavningsreformen.

Fossingar är det enda svenska diminutivexemplet jag kan komma på. Finns det fler?

Det har dykt upp en ny intressant österrikisk gruppblogg som heter Arbeitskreis Offene Kanäler Österreich.

Exakt vad den går ut på har jag inte riktigt fått klart för mig ännu, men den verkar ha bindningar till de som var med och arrangerade Blog Talk-konferensen för några veckor sedan i Wien.

Johannes Schütz har skrivit ett intressant inlägg om hur webbloggar, genom sitt format och kommunikationsmöjligheter, kan stöjda framväxten av en kunskapskultur som bygger mer på solidaritet och samarbete än på tävling.

»Språket är en befrämjande faktor i, ja ofta en oskiljaktig del av, bl a de verksamheter som består i att uppfatta och uppmärksamma detaljer i omgivningen, känna igen och minnas olika företeelser, föreställa sig saker, tänka och "resonera med sig själv", analysera och bearbeta intellektuella och emotionella problem, planera och styra sina handlingar osv.«

ur Människans språk av Per Linell.

Hur vad det nu med den? Är det en felöversättning ifrån den tyska orginaltiteln Die verlorene Ehre der Katarina Blum?

Om ja, varför?

Sa inte den legendariske professor Sandberg att den borde heta Den anklagade Katarina Blums förlorade heder alternativt Den åtalade Katarina Blums förlorade heder?

Jag skulle vilja få igång lärare och studenter på min utbildning att börja blogga. Hur skall jag gå till väga?

Hittade några intressanta länkar hos Seblogging: Weblogs at Universities, Current Edu-bloggers, Dave Winer och edBlogNet.

Råkade lyssna på reprisen av Jobbet i P1 i dag. Ett av ämnena som togs upp var de företagsråd, som alla koncerner med fler än 1000 anställda och verksamhet i flera länder, enligt ett EU-direktiv måste ha. Där träffas löntagare ifrån olika länder för att kunna diskutera frågor som rör koncernens anställda. Råden har ingen direkt inflytande men fyller ändå en viktig funktion eftersom de underlättar uppbyggandet av kontaktnät, spridandet av information mm

En intressant fråga i det här sammanhanget är ju naturligtvis språkfrågan!

De människor som ingår i företagsråden skall ha facklig anknytning eller representera arbetstagarna på något sätt, och de är ofta personer i medelåldern eller äldre som har lång facklig erfarenhet men sällan goda kunskaper i engelska.

Hur löser danska företaget Danfoss det, vars företagsråd innehåller 23 olika nationaliteter? Jo, tidigare hade man tolkar men nu har man bytt ut dem mot engelskalärare som sitter med och hjälper när orden tryter. Man har också förlängt mötena ifrån två till fyra dagar, just för att språket inte skall vara ett hinder, och resultatet har varit gott.

Språkutbildning av rådsmedlemmarna har dessutom lett till mer än bara bättre kunskaper i engelska, de har också gett teambuildingseffekter man inte räknat med.

Fick mig att tänka på det jag läste i Engelska av Jan Svartvik, om hur engelska som koncernspråk leder till andefattigare styrelsemöten. Dom kanske också borde plocka in engelskalärare, eller så har dom redan gjort det. Att kasta ut tolken och plocka in en lärare tycker iaf jag är helt rätt! Kunskap blir mer värd när den delas av fler. Way to go Danfoss!

Det är ju språk jag är intresserad av!

Talat, skrivet och tecknat språk. Mitt språk och ditt språk. Modersmål. Svenska språket. Tyska språket. Engelska språket. Göteborgska. Välbekanta och främmande språk. Persiska. Bildspråk. Kroppsspråk.

Hur man lär sig språk. Applied linguistics. Tvåspråkighet. Trespråkighet.

Varför är då språk så himla intressant?

... språket skiljer människan från djuren, det är vårt mänskliga kännemärke. (Svartvik 1999)

... språket är inte bara kommunikationsmedel utan en del av vårt liv, bärare av våra traditioner, erfarenheter, kunskaper och tankemönster. (et al)

... mitt språks gränser är mitt universums gränser. (Wittgenstein)

... den som inte känner ett enda främmande språk, känner inte heller sitt modersmål (Goethe)

... det är en sak att använda ett språk; det är en helt annan sak att förstå hur det funkar (Anthony Burgess)

Jag borde bli språkforskare! :-)

Dagens Boktips: Engelska av Jan Svartvik, Tidskriften Språkvård (nr 4-2002)

I dag genomförs projektet En dag i Sverige. Tanken är att fotodokumentera vanligt och ovanligt liv i Sverige i dag. Alla kan vara med, man måste bara anmäla sig på hemsidan först. Bland de bilder som skickas in kommer en del väljas ut för bokpublicering och för en utställning på Kulturhuset i höst. Alla bilder som skickas in kommer också sparas hos Riksarkivet för framtida forskning.

Jag funderade på att anmäla mig. Min idé var att dokumentera en dag i fängelse, både ur tjyvarnas och plitarnas synvinkel, men det föll på tidsbrist och energibrist.

Genom Dagens Nyheter kan man dock få delta utan kamera, de uppmanar sina läsare att skicka in en 100-ords-beskrivning av din dag. Även dessa kan bli en del av utställningen på Kulturhuset och alla beskrivningar hamnar på Riksarkivet.

100 ord skall man väl kunna virka ihop, ordbajsare som man är. Och kom igen nu alla som läser det här, skicka in! Bli en del av framtidens forskningsmaterial! :-)

Klart jag måste följa min egen uppmaning och skicka in mitt bidrag till DN. Läs Annas också.

Nalle Puh-dag. Vaknar utvilad och nästan frisk (senaste veckans halsont och hosta är puts väck) strax innan 10. Frukost och två baljor kaffe, sen bänkar jag mig framför datorn.
Ljud från de lekande barnen på dagiset brevid och tunnelbanans regelbundna förbisvischande tränger in genom den öppna balkongdörren.
Vid 15-tiden presenterar en kompis sin uppsats om bloggar på Humlab vid Umeå universitet och jag och tittar på den streamade upptagningen över nätet. Spännande!
Sitter vid burken fram till 18 då kompisen Elin kommer förbi och vi dricker te och äter bulle. Tidigt i säng. Imorgon skall jag plugga.

Självklart tittade jag på Stephanies presentation av sin D-uppsats om blogging som streamades live från Humlab i Umeå. Det var helspännande! Kändes som att sitta i publiken nästan. Undra om vi borde streama vårt uppsatseminarium senare i år också? ;-)

Tyskarna genomförde Roslagsmarschen med bravur och sitter nu på planet hem till München. Jag fick inte marschera alls eftersom jag fortfarande är sjuk *hosthost* Min nya boksida är klar. I övrigt är inget nytt under solen.