läkariilakko
Peter Löfgren, mannen bakom Nätkreatur, har initerat en intressant och roligt diskussion om rikssvenskan och finlandssvenskan i sin blog.
Och eftersom jag ju sommarjobbat i Helsingfors två år i rad kan jag naturligtvis inte avhålla mig från att både kommentera och spinna vidare på den diskussionen.
Finland är ett spännande land! Det är ganska likt Sverige, eller iallafall så tror man det vid en första anblick, skillnaderna blir synliga först när man vistats där ett tag.
Hösten 2000 åkte jag till Helsingfors för att besöka min kompis Linda. Hon hade träffat en finne, gått och blivit kär och därför flyttat dit (dom är numera lyckligt gifta men det är en annan historia). Det var första gången jag överhuvudtaget besökte Finland och för att förbereda mig på det främmande landet i öster anlände jag beväpnad med Anneli Jordahls marimekkomönstrade "Helsingfors – från Kalevala till Snowcrash".
Ojojoj. Helsingfors visade sig vara en spännande stad och jag återkom på fler besök under våren. Uppmuntrad av Linda sökte jag därefter sommarjobb på Hufvudstadsbladet (som är Finlands största svenskspråkiga tidning), fick det och åkte i slutet av maj 2001 över för att stanna ända till augusti.
Det juniprunkande Helsingfors knockoutade mig fullständigt. Vilken stad! Jag blev helt kär och beskrev lyriskt mina många strövtåg i staden i nätdagboken (som just nu inte är online men ligger i pipeline att importeras in i Movable Type any day now). Eftersom det var några dagar tills jag skulle börja arbeta hade jag tid att prommenera runt och njuta av det fina vädret och den fina stan.
De tre första veckorna kvartade jag på Linda och Ilaris soffa, de bodde i Tölö då, resten av sommaren hyrde jag ett studentrum i andra hand i Vallgård. Min snälla hyresvärdinna försåg mig förutom med husrum också med en damcykel modell äldre vilket ökade min räckvidd rejält. Lediga stunder användes därefter till att cykla omkring och inspektera Helsingsfors med omgivningar.
Sommaren efter, förra sommaren alltså, var jag upptagen med mina germanistikstudier i Innsbruck ända fram till slutet av juni (obamhärtigt lång semester... f'låt termin dom har på österrikiska universitet) och hade därför svårt att få ett riktigt sommarvikariat. Den finlandssvenska veckotidningen Ny Tid dök då upp som en räddande ängel och erbjöd mig ett stipendium ifrån Finlandssvenska kulturfonden. Det motsvarade ungefär en månadslön och jag fick då komma och jobba hos dem under augusti månad.
Helsingfors andra gången gilt alltså och även detta år visade sig vädergudarna från den snälla sidan. Jag undrar om det regnade en enda gång under mina dryga fyra veckor i den finländska huvudstaden...
Men läkariilakko då? Jo, även om både Hufvudstadsbladet och Ny Tid är svenskspråkiga tidningar är det inte helt lätt att jobba som journalist i Finland utan att kunna finska. Ta en sån sak som bilderna. Husis har avtal med den finländska bildbyrån Lehtikuva som levererar nyhetsbilder i strid ström under dygnet. Alla jobb kan man ju inte skicka egna fotografer på. Som redigerare är det ens uppgift att få ihop text och bild och då händer det ganska ofta att man måste in och leta efter Lehtikuva-bilder. Som svenskspråkig är det dock inte helt lätt att hitta eftersom alla bildtexter är på finska! Det första finska ordet jag lärde mig var därför läkariilakko, som betyder läkarstrjek :-)
Läkarstrejken var huvudnyhet min första dag på Hufvudstadsbladet.
På Ny Tid redigerade jag inte utan skrev bara, vilket väl var en herrans tur för första gången jag satte mig framför en av deras burkar höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen – dom körde nämligen QuarkXPress på finska och jag fattade inte ett jota!
Jag åker gärna tillbaka och jobbar i Helsingfors, det känns som vi har blivit lite kompisar. Och då kanske det till och med har blivit dags att lära sig lite finska :-)
Låter roligt! Förra sommaren var vädret faktiskt perfekt i Helsingfors. Jag tror inte det kan fortsätta nästa sommar, nångång måste det ju regna en hel månad...
Det är mycket möjligt att lite kunskaper i finska kunde vara nyttiga. Undrar bara hur mycket tid och energi det krävs att lära sig grunderna - finska skiljer ju sig så mycket från dom germanska språken?
Vi får fråga en som är expert... min kamrat Linda :-)
Fint att man har expertstatus inom något område.. Att lära sig finska som rikssvensk är tufft, nåt annat vore en lögn att säga. När jag läste franska i skolan tyckte jag det jar svårt och jobbigt. Nu verkar franska hur lätt som helst! Finskan är svår på flera olika sätt: 1) grammatiken är helt annorlunda än de flesta andra språk. Detta gör det iofs jätteintressant om man är lite intresserad av grammatik och språkvetenskap, så grammatiken stör mig egentligen inte så mycket. 2) ordkunskap - detta tycker jag är det jobbigaste med finskan - att lära sig att till synes helst slumpmässigt ihopslängda bokstäver ska betyda något. Eftersom orden är så annorlunda finns det inget att "hänga upp" dem på. Det tog mig en evighet att få in i huvidet att gräs heter "ruoho" tex. Det känns lite som att lära sig nåt Kalle Anka- språk ibland "jaha, sdmejrujfxnnndkk betyder kanelbulle" 3) uttal. Finskt uttal är egentligen lätt - det skall uttalas precis som det skrivs med samma betoning på alla ord - orden betonas i början. Problemet är ju för en svensk att man gärna vill betona både här och där och det blir hemskt skojigt tycker finnarna. Dessutom finns vissa diftonger som inte finns i svenskan "koulu" tex, där gäller det att hålla isär o och u ljuden (där dessutom o motsvarar svenskans å och u ssvenskans o). Dubbla konsonanter ska också låta som dubbla konsunater och det är jättesvårt för ett otränat (=svenskt) öra! "Kuka" (vem) och "kukka" (blomma) hör finnar en klar skillnad på, och då är det inte u-ljudet som skiljer, som det skulle göra om man uttalar de på svenska, utan k-ljudet ska vara "längre". Det är främst detta som jag , och säkert andra utläningar, oftast får anmärkningar på.
Precis som med alla språk har man alltid nytta av att kunna lite, alltid är det nån skylt eller tidningsrubrik som man kan luska ut. Efter några års studier, med varierande motivation och intensitet, kan jag idag hålla en vardagskonversation på finska. Problemet är ofta inte för mig att tala - utan att förstå den andra personen, om detta är en finne vill säga (andra utläningar förstår jag utmärkt). Som alla som talar sitt modersmål pratar de fort och slarvigt, och finnar drar dessutom ihop massor av ord. Det låter inte alls som den tjusiga skrift-finska jag lärt mig.. Detta är givetvis en övningssak, men ofta gör det att jag drar mig för att använda finska. Även om jag lyckas säga det jag har på hjärtat, kan jag få en lång harang tillbaka som jag inte förstår hälften av, och då måste jag ju krypa till korset och erkänna att min finska suger, så då kan jag ju lika bra börja med svenska eller engelska, resonerar jag ofta... Hur som helst, finska är mitt livstidsprojekt har jag insett. Nu har vi precis börjat ha den finska morgontidningen istället för den svenskspråkiga, och jag ska kasta mig in i fånig ungdomsbok på finska som jag inhandlat på bokrean. Jag brukar skoja om att mina barn när de är tonåringar kommer garva och säga "ho ho morsan ska på finskakurs igen..!". Till saken hör att mina barn ännu är ofödda...