konversation om krig

– Är du en riktigt soldat?
– Ja
– Är du med i kriget?
– Nä, Sverige är inte krig
– Vad har du för vapen?
– Jag har inget vapen nu

I går blev jag tilltalad av Axel, cirka fem år gammal, på tunnebanan. Det var första gången jag visade mig i uniform ute på stan sedan kriget började.

Lille Axels harmlösa utfrågning lyckades nästan få en halv vagn intresserade av oss. Sen slog det mig, tänk om några arga krigsmotståndare skulle se mig som lämplig stand-in att uttrycka sin ilska mot. Militär som militär liksom. Men det hände inget, vilket var tur eftersom jag var försatt ur stridbart skick efter marschträningen (44 km) och somnade så fort jag satte mig ned.

Undra vilken bild barn i Sverige har av kriget i Irak, för de kan ju inte undgå att höra de vuxna prata eller se på teve vad som händer. Men fattar de att Irak ligger långt härifrån eller tror de att kriget utspelar sig i närheten och att soldaterna tar linje 19 till fronten? Hur berättar man för barn om krig utan att skapa onödig oro.

Och hur är det för alla de barn i Sverige som har släktingar i Irak och som säkert plockar upp sin föräldrars oro utan att riktigt förstå vad det handlar om?