Steffanie Esse

– Är du en riktigt soldat?
– Ja
– Är du med i kriget?
– Nä, Sverige är inte krig
– Vad har du för vapen?
– Jag har inget vapen nu

I går blev jag tilltalad av Axel, cirka fem år gammal, på tunnebanan. Det var första gången jag visade mig i uniform ute på stan sedan kriget började.

Lille Axels harmlösa utfrågning lyckades nästan få en halv vagn intresserade av oss. Sen slog det mig, tänk om några arga krigsmotståndare skulle se mig som lämplig stand-in att uttrycka sin ilska mot. Militär som militär liksom. Men det hände inget, vilket var tur eftersom jag var försatt ur stridbart skick efter marschträningen (44 km) och somnade så fort jag satte mig ned.

Undra vilken bild barn i Sverige har av kriget i Irak, för de kan ju inte undgå att höra de vuxna prata eller se på teve vad som händer. Men fattar de att Irak ligger långt härifrån eller tror de att kriget utspelar sig i närheten och att soldaterna tar linje 19 till fronten? Hur berättar man för barn om krig utan att skapa onödig oro.

Och hur är det för alla de barn i Sverige som har släktingar i Irak och som säkert plockar upp sin föräldrars oro utan att riktigt förstå vad det handlar om?

Innehavaren till den här bloggen är född på samma dag och samma år som jag. Sånt kan man kolla upp på Globe of Blogs. Och den här bilden knäppte hon på sin dotters skola…

Jag är svag för Kjell Westö. I dag läste jag klart Vådan av att vara Skrake. Boken slutar precis när det andra, eller det första, lite beroende på hur man räknar, Irakkriget börjar 1991. I en av slutscenerna åker huvudpersonen Wiktor Skrake taxi och hör en ironisk kommentar om Saddam Hussein och Georg Bush på radionyheterna.

Det kunde vart idag. Fast med en annan Buske.

Niin kaunis on kuolla joukkosi… vad betyder det?

Om man som journalist granskar företag eller personer får man vara beredd på att bli granskad själv, sa vår föresläsare förra veckan när han berättade om sin kartläggning av Bofors affärer. Därför skall man se till att ha sitt eget liv i ordning innan man ger sig på andras.

Han exemplifierade ifrån Boforsjobbet och menade att om det visat sig att han till exempel varit medlem i Svenska Freds i sin ungdom, så skulle Bofors enkelt kunnat ifrågasätta hans trovärdighet och därmed trovärdigheten i hela granskningen, genom att visa på att han faktiskt var part i målet och inte en fri och neutral granskare.

Att man som journalist kan diskvalificera sig till att bevaka vissa frågor på grund av sina fritdsintressen, har faktiskt inte slagit mig tidigare. Vilket betyder att jag med mitt engagemang inom försvaret, kanske inte alls skall skriva om dom ämnena!

Förmodligen låter jag otroligt naiv nu, men som sagt, jag har faktiskt inte tänkt på vilka konsekvenser neutraliteten skulle kunna få för min egen journalistiska gärning.

– Du får ta och blogga om det där, sa Erik innan han klev av linje 19 vid Gullmarsplan. Själv skulle jag fortsätta längre ut i förorten och satt därför kvar.

Vad jag egentligen skulle säga har jag glömt, men har för mig att det handlade om att försöka få in hela livet i en databas. Skitsamma. Den första svenska bloggmiddagen i historien gick iallafall av stapeln igår kväll och inte heller jag kan avhålla mig från att intyga hur trevligt det var

När man läst vad folk skrivit i flera månader är det intressant att få en ansikte till bloggen, och nu har jag ansikten till néablog, Det perfekta tomrummet, mulli.nu, Blind höna, I dåligt sällskap, Henrik Torstensson, em-prof, Jonas Beckman och naturligtvis, sist men inte minst, mymarkup. (Hoppas jag inte glömde någon). Elin hade jag ansikte till redan innan så hennes nuna räknas inte den här gången

Real bloggers eat sushi som Fredrik Appelberg uttryckte sig redan 22.56 igår. Emmanuel Frécon var dock värst, han uppdaterade redan från restaurangen (Läs här). Vi käkade japanskt alltså, närmare bestämt på Asahi på Fleminggatan 11.

Mitt i middagen ringde Elins mamma och sa att BookCrossing-inslaget som jag medverkat i var med på ABC-nyheterna. Femton minuter senare ringde hon igen och berättade att dom sänt inslaget på Rapport också. Ovetandes om att det var just ikväll mitt mediala genombrott *host* skulle ske hade jag naturligtvis inte laddat videon. Som tur är finns sändningen att avnjuta under en vecka framöver på ABC:s hemsida (välj onsdag, 19.10)

Efter middagen drog valda delar av bloggarna vidare till en inrättning på Vasagatan som serverade alkoholhaltiga drycker och själv drack jag nåt mystiskt belgiskt öl. Det märktes att det var ett gäng technördar som träffades, var det någon som inte hade digitalkamera med sig? Strax före midnatt var det dags att drulla hemmåt och snabbt som attan slå på burken och kolla vem som hunnit blogga om kvällen först. Emmanuel Frécon och Fredrik Appelberg vann alltså, tätt följt av Jonas Beckman, Erik Stattin, Henrik Torstensson and Linnéa Anglemark. Själv känner jag mig som en sjusovare som orkar uppdatera först frammåt lunchtid dagen efter, när jag orkat ur bingen. Men är man student så är man…

Sammanfattning, hemskt trevligt – det gör vi om!

Armén slutövning Våreld går snart in på sitt sista dygn och min gamla lumpenpolare ringde och slutrapporterade ifrån skogen idag.

Artikel kamraten skrivit: På manöver med fienden
Snygg bild kamraten tagit: Dra i skydd!

I januari skickade jag ett snällt mejl till Erik Stattin och frågade om min sida fick vara med på Svenskt Webbloggindex. Svaret dröjde. Fler och fler nykomlingar dök upp på indexet men inte jag. Till slut misstänkte jag att mitt mejl kommit bort och hörde därför av mig ytterligare en gång till Erik. Då fick jag svar, han bad om ursäkt att beskedet dröjt men att det berodde på att han inte varit säker på om min webblog verkligen var en blogg, eller om det var en webbdagbok. Men nu hade han iallafall bestämt sig, jag skulle får vara med på Svenskt Webbloggindex.

Hallelulija!

Hans osäkerhet huruvida min blogg, eller reload som jag kallade den då, verkligen var en blogg eller en webbdagbok har jag förståelse för. För vad är egentligen en blogg respektive webbdagbok? Vilka olika definitioner cirkulerar?

Den definition jag själv hittills levt efter är den förklaring svenska datatermgruppen (Tack Johan A!) ger. Nämligen att en blogg är en hybrid mellan webbjournal och webbdagbok.

Open directory’s definition, som även Thorvald kommenterar, känns onödigt snäv, och många av de bloggar som dykt upp på Svenskt Webbloggindex och blogs.unmade.com skulle inte kvalificera sig dit.

Vari ligger de största skillnaderna mellan en webbdagbok och en blogg? Finns det några absolut avgörande, eller är hela skalan glidande? Och är det viktigt att skilja dessa två fenomen åt? Om ja, varför?

Dela gärna med dig av vad du tycker, jag är nyfiken!

I dag började jag läsa bokreafyndet ”Engelska. Öspråk, världsspråk, trendspråk” av Jan Svartvik, professor i engelska vid Lunds universitet. För den belönades han med Augustpriset för bästa fackbok 1999.

Språk fascinerar ju mig sedan länge, och det här är en rolig bok om språk i allmänhet och engelska i synnerhet. Förutom en lång utläggning om engelskans historia (som jag faktiskt hoppade över) kommer han in på ett intressant ämne när han beskriver engelskans utveckling som världsspråk. En allt större del av världens befolkning kommer sannolikt bli tvåspråkig, konstaterar han, men vad får det för följder?

Vi svenskar vill ju till exempel gärna tro att vi är bättre på engelska än vi verkligen är. Skolor inför engelska som klassrumsspråk och låter icke-modersmålstalande lärare undervisa på engelska för elever som inte heller har engelska som modersmål. Detta leder till ett torftigt, andefattigt och mindre nyanserat språk, menar Svartvik. Även svenska internationella företag, som infört engelska som koncernspråk, upplever ”minskad densitet” i diskussionerna när de tvingas genomföra dem på engelska.

Han ser samma tendens inom universitetsvärlden där allt fler forskare skriver sina avhandlingar på engelska för att en interationell läsekrets skall kunna ta del av dem. Men om futtigt språk leder till futtiga tankar?

Svartvik skriver ”För mig är tänkandet oupplösligt förenat med skrivande. Det är först när man skriver som man prövar sina tankar (först faller de sönder, sedan får man tålmodigt sätta ihop dem igen). Frågan blir då: är en torftig vetenskapligt lingua franca ett lämpligt språk att tänka på?”

Språk lär man sig bäst innan puberteten. Men eftersom det är svårt att vrida klockan tillbaka, hur skall då vuxna som vill lära sig främmande språk göra? Svartvik delar med sig av handfasta råd, till exempel:

• Lär dig ord i textsammanhang, inte i isolerade gloslitor.
• Placera ord i semantiska fält, dvs ord med likartad betydelse. Exempel: ord som betecknar ‘litenhet’ (little, a small amount, minute, minority), vattendjur (shark, whale, pike, crawfish, lobster).
• Använd själv orden i tal och skrift, dvs. sätt in dem i ett textsammanhang. Skriv mycket och försök få kritiska synpunkter på resultatet.

Just det där att använda språket är ett av mina syften med att ibland blogga på engelska. Även om det är jobbigt och tar förbenat lång tid så inbillar jag mig att det är värt den tankemödan. Men det är svårt att överblicka resultatet, går det överhuvudtaget framåt? Ett annan tanke jag leker med är att börja blogga på tyska. Det skulle nog kunna bli riktigt roligt! *moohaa*

Tänkar man annorlunda på tyska eller engelska, jämfört med svenska?

Krig på teve, krig på radio, krig i tidningen.

Fast jag fick ingen.

Morgontidning alltså, eftersom DN:s tryckeripersonal passade på att strejka i natt. I och för sig hade väl tidningen varit gammal redan innan landat på min hallmatta men ändå. I dag hade man velat ha sin tidning. Som trygghet och snuttefilt bland de tevebilder som flimmrat förbi hela dagen.

Media fullkomligen frossar i kriget, även om det inte finns särskilt mycket att berätta. Samma saker tuggas om och om igen. Som en idisslande ko. Och jag sitter i soffan och glor. Konsumera mera.

Hoppas tidningen kommer imorgon.

Citatet i rubriken är Elias Canettis. Sådeså.

Jo, det var det jag tänkte nämna också. Arméns slutövning VÅRELD inleddes i måndags och på arméns hemsida finns massa spännande saker att läsa om övningen.

Om man är lagd åt det hållet alltså. Och det är man ju