March 2003 Archives

– Är du en riktigt soldat?
– Ja
– Är du med i kriget?
– Nä, Sverige är inte krig
– Vad har du för vapen?
– Jag har inget vapen nu

I går blev jag tilltalad av Axel, cirka fem år gammal, på tunnebanan. Det var första gången jag visade mig i uniform ute på stan sedan kriget började.

Lille Axels harmlösa utfrågning lyckades nästan få en halv vagn intresserade av oss. Sen slog det mig, tänk om några arga krigsmotståndare skulle se mig som lämplig stand-in att uttrycka sin ilska mot. Militär som militär liksom. Men det hände inget, vilket var tur eftersom jag var försatt ur stridbart skick efter marschträningen (44 km) och somnade så fort jag satte mig ned.

Undra vilken bild barn i Sverige har av kriget i Irak, för de kan ju inte undgå att höra de vuxna prata eller se på teve vad som händer. Men fattar de att Irak ligger långt härifrån eller tror de att kriget utspelar sig i närheten och att soldaterna tar linje 19 till fronten? Hur berättar man för barn om krig utan att skapa onödig oro.

Och hur är det för alla de barn i Sverige som har släktingar i Irak och som säkert plockar upp sin föräldrars oro utan att riktigt förstå vad det handlar om?

Innehavaren till den här bloggen är född på samma dag och samma år som jag. Sånt kan man kolla upp på Globe of Blogs. Och den här bilden knäppte hon på sin dotters skola...

Jag är svag för Kjell Westö. I dag läste jag klart Vådan av att vara Skrake. Boken slutar precis när det andra, eller det första, lite beroende på hur man räknar, Irakkriget börjar 1991. I en av slutscenerna åker huvudpersonen Wiktor Skrake taxi och hör en ironisk kommentar om Saddam Hussein och Georg Bush på radionyheterna.

Det kunde vart idag. Fast med en annan Buske.

Niin kaunis on kuolla joukkosi... vad betyder det?

Om man som journalist granskar företag eller personer får man vara beredd på att bli granskad själv, sa vår föresläsare förra veckan när han berättade om sin kartläggning av Bofors affärer. Därför skall man se till att ha sitt eget liv i ordning innan man ger sig på andras.

Han exemplifierade ifrån Boforsjobbet och menade att om det visat sig att han till exempel varit medlem i Svenska Freds i sin ungdom, så skulle Bofors enkelt kunnat ifrågasätta hans trovärdighet och därmed trovärdigheten i hela granskningen, genom att visa på att han faktiskt var part i målet och inte en fri och neutral granskare.

Att man som journalist kan diskvalificera sig till att bevaka vissa frågor på grund av sina fritdsintressen, har faktiskt inte slagit mig tidigare. Vilket betyder att jag med mitt engagemang inom försvaret, kanske inte alls skall skriva om dom ämnena!

Förmodligen låter jag otroligt naiv nu, men som sagt, jag har faktiskt inte tänkt på vilka konsekvenser neutraliteten skulle kunna få för min egen journalistiska gärning.

– Du får ta och blogga om det där, sa Erik innan han klev av linje 19 vid Gullmarsplan. Själv skulle jag fortsätta längre ut i förorten och satt därför kvar.

Vad jag egentligen skulle säga har jag glömt, men har för mig att det handlade om att försöka få in hela livet i en databas. Skitsamma. Den första svenska bloggmiddagen i historien gick iallafall av stapeln igår kväll och inte heller jag kan avhålla mig från att intyga hur trevligt det var :-)

När man läst vad folk skrivit i flera månader är det intressant att få en ansikte till bloggen, och nu har jag ansikten till néablog, Det perfekta tomrummet, mulli.nu, Blind höna, I dåligt sällskap, Henrik Torstensson, em-prof, Jonas Beckman och naturligtvis, sist men inte minst, mymarkup. (Hoppas jag inte glömde någon). Elin hade jag ansikte till redan innan så hennes nuna räknas inte den här gången ;)

Real bloggers eat sushi som Fredrik Appelberg uttryckte sig redan 22.56 igår. Emmanuel Frécon var dock värst, han uppdaterade redan från restaurangen (Läs här). Vi käkade japanskt alltså, närmare bestämt på Asahi på Fleminggatan 11.

Mitt i middagen ringde Elins mamma och sa att BookCrossing-inslaget som jag medverkat i var med på ABC-nyheterna. Femton minuter senare ringde hon igen och berättade att dom sänt inslaget på Rapport också. Ovetandes om att det var just ikväll mitt mediala genombrott *host* skulle ske hade jag naturligtvis inte laddat videon. Som tur är finns sändningen att avnjuta under en vecka framöver på ABC:s hemsida (välj onsdag, 19.10) :-)

Efter middagen drog valda delar av bloggarna vidare till en inrättning på Vasagatan som serverade alkoholhaltiga drycker och själv drack jag nåt mystiskt belgiskt öl. Det märktes att det var ett gäng technördar som träffades, var det någon som inte hade digitalkamera med sig? ;-) Strax före midnatt var det dags att drulla hemmåt och snabbt som attan slå på burken och kolla vem som hunnit blogga om kvällen först. Emmanuel Frécon och Fredrik Appelberg vann alltså, tätt följt av Jonas Beckman, Erik Stattin, Henrik Torstensson and Linnéa Anglemark. Själv känner jag mig som en sjusovare som orkar uppdatera först frammåt lunchtid dagen efter, när jag orkat ur bingen. Men är man student så är man...

Sammanfattning, hemskt trevligt - det gör vi om!

Armén slutövning Våreld går snart in på sitt sista dygn och min gamla lumpenpolare ringde och slutrapporterade ifrån skogen idag.

Artikel kamraten skrivit: På manöver med fienden
Snygg bild kamraten tagit: Dra i skydd!

I januari skickade jag ett snällt mejl till Erik Stattin och frågade om min sida fick vara med på Svenskt Webbloggindex. Svaret dröjde. Fler och fler nykomlingar dök upp på indexet men inte jag. Till slut misstänkte jag att mitt mejl kommit bort och hörde därför av mig ytterligare en gång till Erik. Då fick jag svar, han bad om ursäkt att beskedet dröjt men att det berodde på att han inte varit säker på om min webblog verkligen var en blogg, eller om det var en webbdagbok. Men nu hade han iallafall bestämt sig, jag skulle får vara med på Svenskt Webbloggindex.

Hallelulija!

Hans osäkerhet huruvida min blogg, eller reload som jag kallade den då, verkligen var en blogg eller en webbdagbok har jag förståelse för. För vad är egentligen en blogg respektive webbdagbok? Vilka olika definitioner cirkulerar?

Den definition jag själv hittills levt efter är den förklaring svenska datatermgruppen (Tack Johan A!) ger. Nämligen att en blogg är en hybrid mellan webbjournal och webbdagbok.

Open directory's definition, som även Thorvald kommenterar, känns onödigt snäv, och många av de bloggar som dykt upp på Svenskt Webbloggindex och blogs.unmade.com skulle inte kvalificera sig dit.

Vari ligger de största skillnaderna mellan en webbdagbok och en blogg? Finns det några absolut avgörande, eller är hela skalan glidande? Och är det viktigt att skilja dessa två fenomen åt? Om ja, varför?

Dela gärna med dig av vad du tycker, jag är nyfiken!

I dag började jag läsa bokreafyndet "Engelska. Öspråk, världsspråk, trendspråk" av Jan Svartvik, professor i engelska vid Lunds universitet. För den belönades han med Augustpriset för bästa fackbok 1999.

Språk fascinerar ju mig sedan länge, och det här är en rolig bok om språk i allmänhet och engelska i synnerhet. Förutom en lång utläggning om engelskans historia (som jag faktiskt hoppade över) kommer han in på ett intressant ämne när han beskriver engelskans utveckling som världsspråk. En allt större del av världens befolkning kommer sannolikt bli tvåspråkig, konstaterar han, men vad får det för följder?

Vi svenskar vill ju till exempel gärna tro att vi är bättre på engelska än vi verkligen är. Skolor inför engelska som klassrumsspråk och låter icke-modersmålstalande lärare undervisa på engelska för elever som inte heller har engelska som modersmål. Detta leder till ett torftigt, andefattigt och mindre nyanserat språk, menar Svartvik. Även svenska internationella företag, som infört engelska som koncernspråk, upplever "minskad densitet" i diskussionerna när de tvingas genomföra dem på engelska.

Han ser samma tendens inom universitetsvärlden där allt fler forskare skriver sina avhandlingar på engelska för att en interationell läsekrets skall kunna ta del av dem. Men om futtigt språk leder till futtiga tankar?

Svartvik skriver "För mig är tänkandet oupplösligt förenat med skrivande. Det är först när man skriver som man prövar sina tankar (först faller de sönder, sedan får man tålmodigt sätta ihop dem igen). Frågan blir då: är en torftig vetenskapligt lingua franca ett lämpligt språk att tänka på?"

Språk lär man sig bäst innan puberteten. Men eftersom det är svårt att vrida klockan tillbaka, hur skall då vuxna som vill lära sig främmande språk göra? Svartvik delar med sig av handfasta råd, till exempel:

• Lär dig ord i textsammanhang, inte i isolerade gloslitor.
• Placera ord i semantiska fält, dvs ord med likartad betydelse. Exempel: ord som betecknar 'litenhet' (little, a small amount, minute, minority), vattendjur (shark, whale, pike, crawfish, lobster).
• Använd själv orden i tal och skrift, dvs. sätt in dem i ett textsammanhang. Skriv mycket och försök få kritiska synpunkter på resultatet.

Just det där att använda språket är ett av mina syften med att ibland blogga på engelska. Även om det är jobbigt och tar förbenat lång tid så inbillar jag mig att det är värt den tankemödan. Men det är svårt att överblicka resultatet, går det överhuvudtaget framåt? Ett annan tanke jag leker med är att börja blogga på tyska. Det skulle nog kunna bli riktigt roligt! *moohaa*

Tänkar man annorlunda på tyska eller engelska, jämfört med svenska?

Krig på teve, krig på radio, krig i tidningen.

Fast jag fick ingen.

Morgontidning alltså, eftersom DN:s tryckeripersonal passade på att strejka i natt. I och för sig hade väl tidningen varit gammal redan innan landat på min hallmatta men ändå. I dag hade man velat ha sin tidning. Som trygghet och snuttefilt bland de tevebilder som flimmrat förbi hela dagen.

Media fullkomligen frossar i kriget, även om det inte finns särskilt mycket att berätta. Samma saker tuggas om och om igen. Som en idisslande ko. Och jag sitter i soffan och glor. Konsumera mera.

Hoppas tidningen kommer imorgon.

Citatet i rubriken är Elias Canettis. Sådeså.

Jo, det var det jag tänkte nämna också. Arméns slutövning VÅRELD inleddes i måndags och på arméns hemsida finns massa spännande saker att läsa om övningen.

Om man är lagd åt det hållet alltså. Och det är man ju ;)

Nu har jag knökat in hela nittonhundranittioåtta i Movable Type *phew*

1998 var året jag registrerade min domän steffanie.net och på regelbunden basis började dela med mig av fascinerande *nåja* detaljer ur mitt liv på hemsidan.

Det har gått hela fem år sedan dess. Otroligt. Jag minns mitt första inlägg som det vore igår ;) Och flytten från innerstan till förorten, och chattkompisen Glenns besök från USA (som numera är gift och bor på Nya Zeeland), och chocken när mitt högstadiesvärmeri dök upp på teve och kommenterade det politiska läget eller när det visade sig att vi bodde granne med HIV-mannen.

Eller frustrationer som införandet av PUL eller den otroliga tragiken som branden i Göteborg innebar.

Nu är det bara 1999, 2000 och 2001 kvar innan allt gammalt material är på plats. Och då kanske det är dags att börja ägna sig lite åt layouten för den här standardmallen är ju för jäkla tråkig...

En ytlig bekant, kapten i svenska armén föresten, är ilsk på Fortfikationsverket. Eller egentligen kanske han är mest ilsk på politikerna för det är ju dom som fattat besluten.

Vilka beslut, undrar ni. Jo, det att Försvarsmakten inte längre äger sina egna fastigheter. Det gör Fortifikationsverket. Sen hyr Försvarsmakten tillbaka de lokaler man behöver för sin verksamhet.

Och Fortifikationsverket vet att ta betalt. Det blir i princip ingenting över av försvarsbudgeten hävdar den ytlige bekanten, kapten i svenska armén. Karlberg till exempel, där svenska officerare utbildats sedan Anno Dazumal, har så rundligt tilltagen hyra att det är billigare för Försvarsmakten att bygga ett nytt hus åt sin officersutbildning.

Men är det verkligen det? I grunden är det ju ur samma plånbok slantarna kommer, nämligen skattebetalarnas. Vad vinner de på att Fortfikationsverket förvaltar Försvarets byggandet och tar så bra betalt att det är billigare för hyresgästen att bygga helt nytt och som de förvaltar själva? De får ju ändå betala båda byggnaderna i slutändan. Om inte Fortfikationsverket hade tänkt sig att göra om Karlberg till konferensanläggning och hyra ut en del av Sveriges historia till privata intressen.

Nä, jag blir lika förbannad som den ytlige bekantskapen. Våffö gör de på dette viset?

Skall staten verkligen ta ut marknadsmässiga hyror av sig själv? Och hur mycket av försvarsbudgeten försvinner egentligen tillbaka till statskassan i form av hyror för försvarets anläggningar?

Detta är verkligen ett intressant ämne. Jag borde ta och gräva lite i det.

Det finns i London, New York och Washington DC. När virkar nån ihop en schysst bloggkarta baserat Stockholms tunnelbanekarta?

Länge var jag ensam. Nu är vi tre. Men var är alla andra?

På Blizg menar jag förståss där ynka tre svenska webbloggar är listade: min, Ben Hammerslys och xipes.

Kom igen och regga er nu så tutar vi förbi Singapore, Nya Zeeland och Australien!

Jag har återvänt till Helsingfors. Iallafall i litteraturen eftersom jag nu börjat läsa Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö. Jag gillar verkligen hans sätt att skriva, det är på pricken på nåt sätt.

Det finns en liten referens alldeles i början av boken till Drakarna... när huvudpersonen beskriver Råberga utanför Helsingfors där han är uppvuxen:

... och det är också Östermans butik och FBK:s stora men gistna spetsvilla där golvet knarrade och församlingen höll onsdagsklubb för oss barn. I stället domineras byn av en hektarstor Sparmarket och och av ett fyra våningar högt glashus rest av en helsingforsisk penningabandit på åttiotalet och senare inlöst av Nokia.

Det glashuset och den penningabanditen finns med i Drakarna. Sånt gillar jag. Intertextualitet. Man skall kunna sin Westö.

»Egentligen har jag alltid betraktat mig som filosof och konstnär.

Såsom vi idag alla sysselsatta äro, i det virtuella liksom ock på jorden.«

Amen.

Har Åsne Seierstad snöat in på bokhandlare? Eller är kanske hennes reportage i kulturdelen i dagens DN ett utkast till uppföljaren till "Bokhandlaren i Kabul" (som för övrigt är en mycket intressant och läsvärd bok jag gärna rekomenderar).

Irakierna är av tradition ett läsande folk berättar Seierstad. Det finns ett talesätt som lyder "Egypten skriver, Libanon trycker, Irak läser" som det tyvärr inte är så mycket bevänt med nuförtiden. Innan krigen började på åttiotalet hade Irak den högsta utbildningsnivån i arabvärlden. I dag har skolsystemet fallit sönder och landets högubildade flytt utomlands.

Inga böcker får säljas i Irak utan den obligatoriska censurstämpeln. Den som trotsar det förbudet riskerar fängelse eller dödsstraff. Åsne Seierstad blir erbjuden att köpa en bok som förvarats undangömd av rädsla för lagens långa arm: "Iraq since 1958. From revoution to dictatorship". Den skulle jag vilja läsa. För vad vet jag egentligen om Iraks historia innan Saddam? Inte mycket tyvärr.

"Fantastisk bok. Jag håller på med helvetet" heter artikeln och uttalandet härrör sig från en ung man som precis håller på att läsa Den gudomliga kommedin. Det känns... ironiskt tragiskt på nåt sätt. En passande rubrik på ett bra reportage. Läs det.

Min syster har startat en religionsblogg!

Du kanske går omkring och är smygrasist utan att veta om det! Men nu kan forskarna ta reda på vad du innerst inne tycker, utan att du själv ens visste att du tyckte så.

Andreas Olsson, psykolog med vidhängande imponerande meritlista, går i DN:s söndagsessä ett försök att utreda varför invandrare har det så svårt i ett så välmenande land som Sverige.

Olsson har tagit del av forskning kring implicita attityder, dvs sådana du inte visste du hade och hur dessa styr dig. Nya metoder inom den vetenskapliga psykologin kan nämligen ta reda på vad du tycker utan att du själv visste att det så du tyckte. Metoden kallas IAT, "implicita associations test" och går ut på att försökspersonen får kategorisera okända svarta och vita ansikten ihop med ord med positiv eller negativ värdeladdning, till exempel â€?hatâ€? och â€?kärlekâ€?.

I första ronden skulle försökspersonen välja mellan �svart/positiv� och �vit/negativ� och i andra ronden var ansiktsfärg och värdeladdning den omvända. Genom att mäta tidsskillnaderna mellan de båda ronderna, om det exempelvis tog längre tid för försökspersonen att para ihop �svart/positiv än �vit/positiv�, ansåg man sig ha uppfattat en omedveten negativ attityd gentemot svarta.

Försökspersonerna var inte informerade om syftet med testet, de trodde de deltog i ett test som gick ut på att kategorisera ord och bilder.

Visst påminner det lite om filmen �Minority Report� där Tom Cruise haffar mördare innan de begått sina brott eftersom polismyndigheten håller tre orakel nedsänkta i en bassäng på som kan se brotten innan de begås.

I en annan studie som Olssson hänvisar till har forskarna använt magnetkamera för att mäta aktiviteten i hjärnan hos vita försökspersoner medan de tittat på bilder av okända vita och svarta män. Kameran visade att en mycket speciell del av hjärnan, som ligger långt nere i hjärnbalken och som inte påverkas av den egna fria viljan, aktiverades när bilderna av de svarta männen dök upp.

En del av den berömda reptilhjärnan alltså!

Det man fick fram i kameratestet anses stödja resultatet i IAT-testet, dvs att försökspersonerna inte är medvetna om sina egna negativa attityder och heller inte kan styra dem med viljekraft.

Men finns det hopp då?

Jodå, Olsson skriver också att båda testerna inte alls gav samma negativa resultatet när det gällde bilder av svarta berömdheter såsom Bill Cosby och Michael Jordan. Därför tycker han att icke etniska svenskar med framskjutna positioner inom samhället borde framhävas, dels av den anledningen att de utgör positiva exempel för unga invandrare och dels för att de botar gemene mans omedvetna negativa attityder.

Det är lite synd att Olsson inte nogrannare upplyser om var tester han hänvisar till gjorts, vem som undersökt och vilka som undersökts. Då hade man lättare kunnat ta ställning till dess eventuella allmängiltlighet.

Men oavsett magnetkamerans eller IAT-testets tillförlitlighet så tror jag på Olssons förslag om att framhäva icke etniska svenskar som sitter på olika ledarpositioner i samhället. Här spelar ju media en avgörande roll eftersom de ju är dom som regisserar verklighetspjäsen för oss vanliga dödliga.

Dessutom måste de icke etniska svenskarna släpptas fram på andra områden än sport och nöje (eller för att uttala sig när det handlar om �invandrarfrågor�). Bill Cosby och Michael Jordan tillhör båda �ofarliga brancher� som nöje och sport, var det en slump? Varför fick inte Colin Powell, som ju är en mäktig svart man i USA, vara med i testet till exempel (nu antar jag bara att undersökningarna är amerikanska eftersom både Cosby och Jordan är amerikaner).

�En turk i regering gör större nytta än fem upplysningskampanjer� sammanfattar Olsson (eller DN-redigeraren) klatschigt i puffen på kulturdelens etta. Och jag håller med. Amen.

Jag är en MetroSingel! Iallafall enligt DAD Directs mosaic-typ. Länk via Det perfekta tomrummet och Förvetet. MetroSingel karakteriseras av singlar med barn i förskoleåldern och finns i eller i närheten av större städer och bor oftast i allmännyttans lägenheter.

Vi bor i små lägenheter i tättbefolkade områden och andelen utlandsfödda är högre än riksgenomsnittet. Inkomst och utbildningsnivå ligger på rikssnittet. Vi jobbar ofta inom den finansiella sektorn, handel eller med personliga tjänster.

MetroSingeln är en förändringsbenägen, risktagande, individualist som är intresserad av att prova nya produkter, semestera utomlands, videofilma, klassisk musik, surfa på Internet, läsa böcker, gå på teater och gympa.
Jasså minsann!

MetroSingel är en verklig storstadsmorgonpress-läsare.
Instämmer till fullo, utan morgontidning blir det ingen dag. Då är det lika bra att kravla sig tillbaka i bingen igen.

MetroSingel har ofta fritidshus.
Inte så många faktiskt!

Måste jämföra med mina föräldrars postnummer. Haha, dom tillhör gruppen Nya villor och radhus och har en medelinkomst på som ligger 14 procent över genomsnittet för Sverige. Den disponibla familjeinkomsten är dock 40 procent högre än rikssnittet. Ojojoj!

Under rubriken Värderingar, intressen, innehav & andra mjuka data får man reda på att det i denna mosaic-typ finns en viss överrepresentation av hushåll som har husvagn! Det stämmer ju alldeles utmärkt på mina päron, dom tjackar dessutom en ny vartannat år också. Landets högsta innehav av tv-spel återfinns också den här gruppen men det stämmer ju inte på mina föräldrar, dom har mig veterligen inte ett enda.

Kul grej det där. Vet att jag testade en sån liknande postnummer-grej för några år sedan när jag bodde i ett mindre bemedlat område och då var det deprimerande läsning. Nu står man ju iaf någelunda samklang med sitt bostadsområde menar jag, även om jag varken har sommarstuga eller barn i förskoleåldern :-)

Peter Löfgren, mannen bakom Nätkreatur, har initerat en intressant och roligt diskussion om rikssvenskan och finlandssvenskan i sin blog.

Och eftersom jag ju sommarjobbat i Helsingfors två år i rad kan jag naturligtvis inte avhålla mig från att både kommentera och spinna vidare på den diskussionen.

Finland är ett spännande land! Det är ganska likt Sverige, eller iallafall så tror man det vid en första anblick, skillnaderna blir synliga först när man vistats där ett tag.

Hösten 2000 åkte jag till Helsingfors för att besöka min kompis Linda. Hon hade träffat en finne, gått och blivit kär och därför flyttat dit (dom är numera lyckligt gifta men det är en annan historia). Det var första gången jag överhuvudtaget besökte Finland och för att förbereda mig på det främmande landet i öster anlände jag beväpnad med Anneli Jordahls marimekkomönstrade "Helsingfors – från Kalevala till Snowcrash".

Ojojoj. Helsingfors visade sig vara en spännande stad och jag återkom på fler besök under våren. Uppmuntrad av Linda sökte jag därefter sommarjobb på Hufvudstadsbladet (som är Finlands största svenskspråkiga tidning), fick det och åkte i slutet av maj 2001 över för att stanna ända till augusti.

Det juniprunkande Helsingfors knockoutade mig fullständigt. Vilken stad! Jag blev helt kär och beskrev lyriskt mina många strövtåg i staden i nätdagboken (som just nu inte är online men ligger i pipeline att importeras in i Movable Type any day now). Eftersom det var några dagar tills jag skulle börja arbeta hade jag tid att prommenera runt och njuta av det fina vädret och den fina stan.

De tre första veckorna kvartade jag på Linda och Ilaris soffa, de bodde i Tölö då, resten av sommaren hyrde jag ett studentrum i andra hand i Vallgård. Min snälla hyresvärdinna försåg mig förutom med husrum också med en damcykel modell äldre vilket ökade min räckvidd rejält. Lediga stunder användes därefter till att cykla omkring och inspektera Helsingsfors med omgivningar.

Sommaren efter, förra sommaren alltså, var jag upptagen med mina germanistikstudier i Innsbruck ända fram till slutet av juni (obamhärtigt lång semester... f'låt termin dom har på österrikiska universitet) och hade därför svårt att få ett riktigt sommarvikariat. Den finlandssvenska veckotidningen Ny Tid dök då upp som en räddande ängel och erbjöd mig ett stipendium ifrån Finlandssvenska kulturfonden. Det motsvarade ungefär en månadslön och jag fick då komma och jobba hos dem under augusti månad.

Helsingfors andra gången gilt alltså och även detta år visade sig vädergudarna från den snälla sidan. Jag undrar om det regnade en enda gång under mina dryga fyra veckor i den finländska huvudstaden...

Men läkariilakko då? Jo, även om både Hufvudstadsbladet och Ny Tid är svenskspråkiga tidningar är det inte helt lätt att jobba som journalist i Finland utan att kunna finska. Ta en sån sak som bilderna. Husis har avtal med den finländska bildbyrån Lehtikuva som levererar nyhetsbilder i strid ström under dygnet. Alla jobb kan man ju inte skicka egna fotografer på. Som redigerare är det ens uppgift att få ihop text och bild och då händer det ganska ofta att man måste in och leta efter Lehtikuva-bilder. Som svenskspråkig är det dock inte helt lätt att hitta eftersom alla bildtexter är på finska! Det första finska ordet jag lärde mig var därför läkariilakko, som betyder läkarstrjek :-)
Läkarstrejken var huvudnyhet min första dag på Hufvudstadsbladet.

På Ny Tid redigerade jag inte utan skrev bara, vilket väl var en herrans tur för första gången jag satte mig framför en av deras burkar höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen – dom körde nämligen QuarkXPress på finska och jag fattade inte ett jota!

Jag åker gärna tillbaka och jobbar i Helsingfors, det känns som vi har blivit lite kompisar. Och då kanske det till och med har blivit dags att lära sig lite finska :-)

Jag blev diskstället GRUNDTAL. Vad blir du?