anna+leif=sant

Det började redan förra veckan när Leif förklarade för tevetittarna hur mycket han saknade sin Anna där nere på ön. De två som delade allt med varandra i vardagen och nu hade dom ett halvt jordklot emellan sig och det var så tungt. Jag led med honom där hemma i soffan. Han verkade så nere och så förtvivlad så jag trodde nästan han skulle ge upp frivilligt. Och när Nemah på örådet pratade om hur hon saknade beröring och Leif gömde sig där i sin hatt och man såg hur han hulkade hade jag själv inte långt till tårarna. En sån kille! Lyckos denna Anna!

Så kommer då veckans avsnitt som var en fullständig orgie i känsloutbrott. En båt närmar sig robinsonstranden och när Leif förstår att hans Anna är där ombord kastar han sig ut i böljan och simmar ut till henne. Det där var värre än alla kärleksstorysar jag sett på länge! Dom kysser och kramar varandra och Leif ser så lycklig ut som han aldrig gjort förr. Han är hel. Hans Anna är där. Resten av världen kan fara åt pipsvängen.

Och som om det inte vore nog så förlovar dom sig också! Men herreguuuuud!

Jag sitter i soffan hemma hos kompisen och vi bölar ikapp. Det kan inte hjälpas, vi är så lycklig för Leifs och Annas skull.

Vad som händer i resten av programmet är spelar ingen roll. Det enda bestående minnet är Leifs lyckliga leende.

Äkta kärlek finns. Det har Leif och Anna visat.

(och tack svt, idag var ni värda licenspengarna!)