February 2003 Archives

Det började redan förra veckan när Leif förklarade för tevetittarna hur mycket han saknade sin Anna där nere på ön. De två som delade allt med varandra i vardagen och nu hade dom ett halvt jordklot emellan sig och det var så tungt. Jag led med honom där hemma i soffan. Han verkade så nere och så förtvivlad så jag trodde nästan han skulle ge upp frivilligt. Och när Nemah på örådet pratade om hur hon saknade beröring och Leif gömde sig där i sin hatt och man såg hur han hulkade hade jag själv inte långt till tårarna. En sån kille! Lyckos denna Anna!

Så kommer då veckans avsnitt som var en fullständig orgie i känsloutbrott. En båt närmar sig robinsonstranden och när Leif förstår att hans Anna är där ombord kastar han sig ut i böljan och simmar ut till henne. Det där var värre än alla kärleksstorysar jag sett på länge! Dom kysser och kramar varandra och Leif ser så lycklig ut som han aldrig gjort förr. Han är hel. Hans Anna är där. Resten av världen kan fara åt pipsvängen.

Och som om det inte vore nog så förlovar dom sig också! Men herreguuuuud!

Jag sitter i soffan hemma hos kompisen och vi bölar ikapp. Det kan inte hjälpas, vi är så lycklig för Leifs och Annas skull.

Vad som händer i resten av programmet är spelar ingen roll. Det enda bestående minnet är Leifs lyckliga leende.

Äkta kärlek finns. Det har Leif och Anna visat.

(och tack svt, idag var ni värda licenspengarna!)

– Welcome back tomorrow! ropar barägaren just som vi är på väg ut genom dörren. Kaffet är uppdrucket och fötterna är varma igen. Blocket och pennan kallar, journaliststudenterna på sitt första utlandsknäck får inte låta värdefull tid gå till spillo. – Thanks but tomorrow we’ll already be back in Stockholm, svarar vi och ler artigt. En pappa med barnvagn som just klivit in genom dörren tittar nyfiket när vi tränger oss förbi honom och vagnen för att komma ut på gatan. Halkande tar vi oss fram genom snögloppet mot busshållplatsen och efter 15 minuter är vi tillbaka centrala Tallinn. Förorten vi precis lämnat bakom oss är Lasnamäe. Okänd och ökänd. Receptionisten på vårt hotell tittade förbryllat på oss när vi frågade om vägen. – Why do you want to go Lasnamäe? There are no shops there, svarade hon men visade till slut på vår turistkarta varifrån förortsbussarna avgår. Förmodligen skulle receptionisten på ett hotell i Stockholm innerstad bli lika förvånad om några tyskar eller amerikanare kom och bad att få en vägbeskrivning till Alby…

Sådär börjar min artikel om Estland som nu äntligen är färdigskriven och inlämnad. Phew säger jag, vilken pärs! Jag har suttit framför datorn i princip hela helgen, från bittida till midnatt ungefär och nu kräks jag nästan bara nån nämner detta land ;)