I skuggan av "Inte utan min dotter" - Marianne Liliequist

Jag minns när boken Inte utan min dotter kom. Jag gick på gymnasiet och ryktet om boken spred sig som en löpeld. Alla ville läsa och förfasa sig. Exemplar cirkulerade i vänkretsen och jag fick låna av en arbetskamrat till mamma har jag för mig.

Under samma period jobbade jag extra i köket på Lillhagens sjukhus i Göteborg (då ett mentalsjukhus, reds anm) och flera av mina arbetskamrater var iranier. Marzieh till exempel, hon lärde mig lite persiska. Jag fick låna en av hennes sönerns skolböcker från första klass och satt på rasterna och plitade skrivtecken. Sasan och Said var två unga killar i min egen ålder och dem plågade jag med massa frågor som Inte utan min dotter gett upphov till. De var hur trevliga som helst och besvarade mina frågor så gott de kunde.
Bilden av den iranske mannen som han föreställs i Betty Mahmoodys bok och den bild jag fick på jobbet gick inte riktigt ihop. De var i själva verket diametralt motsatta.

Nåväl. Sedan dess har jag haft ett särskilt intresse för Iran. Jag är verkligen ingen expert men står det nåt i tidningen om Iran så läser jag det. En speciell nyfikenhet är det nog. Jag vill veta mer. På senaste tiden upplever jag att Iran och de iranier som finns in Sverige uppmärksammats mer och mer. Tidningarna skriver, Svenska Dagbladet körde en hel artikelserie för någon månad sedan om svensk-iranierna, iranskt ursprung gestaltas på film i "Vingar av glas", det ges ut böcker skrivna av svensk-iranier mm. Dom tar plats helt enkelt. I mediabruset och i kulturvärlden.

I skuggan av "Inte utan min dotter" är en etnologisk avhandling gjord vid Umeå universitet och handlar om exil-iraniers identitets arbete. Inom etnicitetsforskning brukar man tala om att individen väljer olika strategier i mötet med en främmande kultur, för att behålla en positiv självbild om man tex stötet på fördommar. När Betty Mahmoodys bok kom ut väckte det stor bestörtning bland exil-iranier i Sverige och många engagerade sig för att föra fram en motbild. Det Iran de kände stämde inte överens med det Iran som beskrivs i boken eller visas i filmen och Marianne Liliequists bok handlar om detta motbilds-arbete. Hon har genom ett stort antal intervjuer och arbete tillsammans med exiliranier försökt ställa etnicitet i relation till klass, kön, politisk övertygelse och religion istället. Hon har funnit att likheter och olikheter varierar i mycket stor grad och att etnicitet absolut inte måste vara det viktigaste och mest avgörande för en människas identitetsarbete.

En mycket intressant och lättläst bok. Framför allt för mig med min fäbless för det persiska :-)