Steffanie Müller

Nu drar det igång. Jajjamensan. Annsofi och jag spenderade dagen på redaktionen och försökte sätta in våra två nya adepter i hur det går till att göra tidning. Adepterna skall ta över efter nästa nummer då vi går i pension. Fan vad svårt det är att förklara för nån hur man gör när man är så inkörd så man inte längre reflekterar över vad man gör. Nåja. Det skall välan funka.

Trötter men riker för idag trillade det in 10 000 färska kulor från fabbrå CSN. Hurra, nu jag råd att betala mina skulder.

*gäsp*

Året inleddes på varmare breddgrader. Kanarieöarna närmare bestämt.
Tack vare snälla (och rika) föräldrar slapp jag snö och slask under två veckor över förra jul- och nyårshelgen. Mamma och pappa bjöd nämligen med mig och syrran på en resa till Gran Canaria stället för att köpa julklappar. Och jag bytte så gärna.

Jag läste Erich Fromms “Flykten från friheten” och blev helt frälst. Jag snubblade över Marian Keys’ ”Vattenmelonen” också och skrattade så tårarna sprutade.

Jag var nyfiken på Attac men inte tillräckligt för att orka engagera mig.

Jag kämpade med examesuppgiften i Tidningsdesignkursen, som jag gick på Mitthögskolan i Sundsvall.

Jag hjälpe min kompis Jeanette att flytta till Norrland. Sånt kallas paybacktime. Jeanette har nämligen troget ställt upp vareviga gång jag fått för mig att bonka ned bopålarna på ett nytt ställe.

Jag blev sysbo, syskon-bo, när lillasyster Anna med hund flyttade upp till Stockholm för att plugga.

Jag inledde näst sista layout-arbetet med Victor tillsammans med Annsofi.

Rocks and sand below, endless sky above.
And today, no phone, no fax, no appointments, no plans.
Just me. Out here.
With the light casting it´s magic on my wandering.
If I end up somewhere, I do.
If I don´t, small matter.
Right now, I´m here…

Jag saknar semestern. Har ursvårt att komma upp på mornarna. Idag sov jag till halv tie. En vanlig onsdag! Katastrof!
Dikten ovan har inte jag författat. Däremot har jag skrivit av den alldeles själv. Från en dassdörr i Lindas studentkollektiv när hon pluggade i Rotterdam för nåra år sen. Den är rätt skön.

Idag har jag suttit hemma och jobbat på examensuppgiften till tidningsdesignkursen.
Vi skall göra en framsida och ett uppslag till en dagstidning. Vi får själva välja format på tidningen och jag tänker försöka med “smal broadsheet”, dvs fullformat på höjden men en spalt smalare på bredden. DN, GP och Sydsvenskan hade planer på att byta till “smal broadsheet” förra året men lade av någon anledning ned projektet. Synd, jag provade att bläddra i ett reklamblad med dom måtten och tyckte det kändes helbra. Det ingav samma förtroende som vanlig broadsheet utan att uppslagen blir så groteskt stora att det är som en hel gymnastiklektion att vända blad.

Lina och jag var på bio igår och såg “Vingar av glas” och jag fick en idé till mitt journalistiska c-arbete (istället för c-uppsats). Nu skall jag ju inte göra det till våren som mina klasskamrater eftersom jag skall ju ta studieuppehåll och läsa fristående kurser ett tag, men ändå. Idéen är jävlit bra! *hemlighetsfull*

Ikväll är det ju-jutsu.

Jag känner mig nästan otrogen när jag säger det, men känslan av att nalkas Stockholm med flygbussen från Arlanda igår var underbar. “Äntligen hemma” kände jag, göteborgaren, när bussen svängde in på Norra Stationsgatan och välbekanta Vasastadens fasader passerade utanför bussfönstret. Vid S:t Eriksplan hoppade jag av och bytte till gröna linjen, även om jag nästan borde åkt ända till Cityterminalen bara för känslan. Känslan att trängas på Centralstationen en söndagkväll med alla de andra resenärerna som spenderat jul och nyår hos farmor i Falköping eller mormor i Mockfjärd. “Jag är storstadsbo som vart på vift minsann men nu är jag hemma i Stockholm igen. Gudskelov!”

Lillasyster läste klart en bok på semestern som hon tyckte jag borde läsa. Jag skulle nog gilla den sa hon.
Den ser rätt oansenlig ut. Omslaget är definitivt inte lockande och baksidetexten är också rätt trist. Jag skulle förmodligen ställt tillbaka den på hyllan och lämnat Pocket Shop med nån annan bok om jag fått välja själv. Men boklös på Gran Canaria har inte så mycket val, jag slog upp första sidan i torsdags kväll. Sedan dess har jag bara lagt ifrån mig boken då jag duschat eller sovit. Den är underbar!
Jag har aldrig läst en bok som fått mig skratta högt mitt bland massa okända människor på ett fullsatt flygplan. Killen i stolen brevid trodde nog jag var helt knäpp medans damen tvärs över mittgången diskret lutade sig fram för att få en glimt av omslaget. Jag var tvungen att slå igen boken och tänka på Göran Persson för att kunna sluta skratta. Men så fort jag slog upp den igen kom fnisset tillbaka och tillslut skrattade jag så jag frustade. Tårarna sprutade och jag torkade desperat med en servett och försökte behålla någon sorts värdighet. Det gick inte så bra.
Jag kan inte annat än att varmt rekomendera “Vattenmelonen” av Marian Keyes.

Det är nytt år också och dags att bli en ny människa igen. Börja banta, börja träna, sluta röka, sluta dricka, diska och städa oftare, höra av sig oftare till kompisarna, plugga flitigare, läsa nobelpristagare i litteratur, engagera sig politiskt. Bli en såndär medveten människa som hellre demonstrerar mot rasism än tittar på Rederiet. Är det jag det? Njae… jag är osäker på vart jag skulle passa in. Men en sak vet jag, det i Sverige nybildade organisationen Attac har lyckats väcka mitt intresse. Den skulle jag vilja veta mer om. Nån som vet nåt? Berätta!