October 2000 Archives

Deckare är som formfranska. Lättuggade skivor av vitt bröd. Man stoppar i sig hur många som helst utan att vare sig bli mätt eller känna nån eftersmak.
Sådan är inte Chefen fru Ingeborg. Det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa de dryga 200 sidorna. Inte för att boken skulle vara särdeles svår att förstå men kanske för att det kännts som om den bör avnjutas i lagom små tuggor.

Fru Ingeborg driver en modebutik i Stockholm. Hon är änka till affärens grundare, Jacques Balzar, och har sedan makens bortång med järnhand drivit butiken. Men Ingeborg börjar själv bli gammal och berättelsen tar sin början i en brytpunkt. Sjuttonåriga dottern Sussi avslöjar att hon förlovat sig, sonen Kurt vill i enlighet med sin fars sista vilja ta över affären och gamle trotjänaren Andersson vill gå i pension. Vad blir det över för Ingeborg?

Jag är ett medelålders fruntimmer, som har en affär och två barn. Det är inget att tänka på. Men snart har jag inte affären, åtminstone inte som förr. Vad har jag då? Ingenting. Vad blir det av mig? Ingenting. Det är så enkelt. Men det är inte roligt. Det är odrägligt att tänka på sig själv.

Från att ha järnkoll på hela sin tillvaro förlorar sig Ingeborg nu bort i en förvirrande känslodans. Hon blir kär i den blivande svärsonen! Hon vet det inte själv, men hennes omgivning förstår att allt inte står rätt till. Vilken skam! Gamla människan förälskad i unga svärsonen, nej det går minsann inte an.
Ingeborg reser iväg. Till Paris och till Köpenhamn. Men när vintern kommer är hon tillbaka i Stockholm.

I förvinterns tungt och trögt framvältrande dimmor trivs mjältsjukan. Blickens språngvidd förkortas. Världens väggar och tak äro grå och tryckande som ett fängelses. I nordens töckniga höst och förvinter är ångesten inte en sjukdom, den är ett tillstånd lika normalt som glädje och välbehaget en vacker sommardag. Den nordbo som inte känner höstångesten, lider sannolikt av någon maniakalisk själsåkomma.

Chefen fru Ingeborg har givit mig en uppfriskande språkdusch med fingo, gingo, tego, därom och eljest. Ack en sådan njutning till skillnad från deckarens mondäna språkbruk. Jag har kännt mig såsom förflyttad till strax efter sekelskiftet, första utgåvan av Chefen fru Ingeborg utkom enligt omslaget 1924. Jag kan verkligen rekomendera en genomläsning!