Steffanie Esse

Rapporter om att det snöar hemma i Sverige har nåt oss. På Göteborgs-Posten strular nätverket och idag företar Legionen sin traditionella Mellandagsmarsch. Familjen Müller däremot bryr sig inte särdeles om någedera utan äter lugnt sin frukost på altanen, endast avbrutna av de vanliga explosiva raseriutbrotten, familjemedlemmarna emellan.

Pappa plockar ur sin glasögonsamling ett oerhört fult exemplar läsglasögon som alla måste prova och föreviga mha digitalkameran…

Dagen spenderas sedan i två olika lag, lag mamma vilket även ikluderar storasyster åker till Las Palmas för att leta efter El Corte Ingles. Lag pappa, vilket även inkluderar lillasyster bedtämmer sig för att hyra vespor och fara på egen upptäcksfärd.

Lag mamma tar lokalbuss till Las Pamas och kliver av på bussterminalen vid San Telmoparken. Där finns enligt den guidebok storasyster inköper lite senare samma dag en renoverad kiosk i modernistisk stil. Den var fin men vi tog inte kort på den. Eftersom mamma hade huvudvärk uppsöker vi ett apotek på Calle de Leon y Castillo och inhandlar tabletter, sedan hittar vi en turistinformation och får El Corte Ingles-varuhuset utpekat för oss. Det ligger i en helt annan del av staden! Inte konstigt att mamma och pappa gick bet på att hitta det vid sitt tidigare besök i staden.

Vi bestämmer oss för att strosa runt lite längs stora shoppinggatan Calle Mayor de Triana och mamma hittar några muciserande inkaindianer som spelar förföriskt på sina panflöjter. Hon vill köpa en skiva men tycker 3000 pesetas är för mycket pengar. När shoppinggatan tar slut kommer man in i den äldre delen av Las Palmas och vi besöker Catedral de Santa Anna och tar hissen upp i utkikstornet. Därifrån knäpper jag många bilder.

När vi kommer ned igen hittar jag en snygg gatuskylt som jag bara måste föreviga. Varför ser dom inte ut såhär hemma i Bandhagen?

Sen marscherar vi tillbaka till busstationen och tar stadsbuss till El Corte Ingles. Vi har ett himla meckel att hitta rätt buss. Första tjejen jag dyker på i informationen kan inte engelska så där särsklt bra och pratar dessutom så lågt att jag knappt hör. Vi inte kan hitta rätt buss och humöret sjunker under fotknölarna. Tillslut frågar mamma i informationen igen och får tag i en människa med lite servicekänsla och empati för förvirrade turister som kan peka oss rätt. Busschauffören fattar vart vi skall och hindrar oss från att gå av på fel hållplats och tillslut, efter sju sorger och åtta bedrövleser är vi äntligen på Calle de Mesa y Lopez. Varuhuset är jättestort och vi styr direkt kosan mot cafeterian för att få nåt i oss. Ingen pratar engelska men vi lyckas tillsut beställa två pizzor. Tack gode gud, det var nästan i sista sekund!

Varuhuset imponerar inte särdeles på oss. Vi handlar en väska till digitalkameran och storasyster köper en Lonely Planet guidebok, ”Canary Islands for independent travellers”. ”Independent” är väl i ärlighetens namn att överdriva, paketresenärer som vi är, men kanske kommer man tillbaka hit nån annan gång och då under andra omständigheter. Kanske kan man köpa bara flygresan hit och sedan luffa runt bland öarna?
Sen är vi trötta och åker hem. Storasyster somnar på bussen.

Jag hade ställt klockan på 08 gubevars och tvingade upp mamma på prommenad. Hon var inte så ovillig som det kanske låter, sanning å säga hade hon själv förslagit saken kvällen innan. Naturligtvis fick digitalkameran följa med.

Solen hade inte riktigt gått upp ännu då vi styrde stegen mot stranden. Jag plåtade som en galning

Vi gick längs vatten mot San Agustin och hann rätt långt innan jag tröttnade. Vi fick vända då vi följt en trapp upp för ett berg som slutade i en stängd dörr och skylten PRIVADA.

Är du för eller emot? Ja för du måste faktiskt bestämma dig. Du måste ha en åsikt. Det är viktigt att ta ställning. Det är viktigt att visa vart man står. Vem man håller med och vem som är motståndaren.

Nu handlar om det om porr. Dokumentärfilmen ”Shocking truth” har get s-kvinnor och andra tyckare eld i baken. Själv vet inte riktigt vad jag skall tycka. Det klart att det inte är bra om starka människor utnyttjar svaga människor. Men denna plötsliga upprördhet förvånar mig. Var det verkligen någon som trodde att porrbranchen var en trevlig branch? Att porrfilmsproducenter är mönsterarbetesgivare som håller utvecklingssamtal med sina medarbetare varje halvår och aldrig utnyttjar någons utsatthet och bara gör snälla porrfilmer? Att det är en skitbranch som producerar skit, för skit, är väl inget nytt egentligen.

S-kvinnorna med Inger Segelström i spetsen verkar helst vilja ställa de två manliga cheferna på Canal+ och TV1000 vid en skampåle på Sergels Torg. Där kan dom minsann få stå och utstå folkets spott och spe. Nån måste ju bära skulden, eller hur?

För det första, MMS (Mediamätning i Skandinavien som mäter tittarsiffror) säger att tittarsiffrorna på TV1000 och Canal+ på porrfilmskvällarna är så små att de inte ens säkert går mäta.

För det andra, det är intressant att diskutera och undersöka attityder till sexualitet och porr, men är det verkligen säkerställt att det är porrfilmernas fel att åtta unga män våldtar en 14:årig flicka i Rissne?

Javisst, porrfilmer är något konkret. Låt säga att vi förbjuder dem, kommer attityder till sex och porr ändras då? Kommer unga män per automatik få en ”hälsosammare” inställning till sex? Kommer våldtäkterna minska?

Jag tycker vi skall diskutera och debattera porr. Det är det enda sättet att nån nånstans. Men debatten blir något snedvriden om två kanalchefer skall bli symboler för en hel samhällsutveckling. Det om något, är att banalisera en viktig fråga.

Deckare är som formfranska. Lättuggade skivor av vitt bröd. Man stoppar i sig hur många som helst utan att vare sig bli mätt eller känna nån eftersmak.
Sådan är inte Chefen fru Ingeborg. Det har tagit mig ovanligt lång tid att läsa de dryga 200 sidorna. Inte för att boken skulle vara särdeles svår att förstå men kanske för att det kännts som om den bör avnjutas i lagom små tuggor.

Fru Ingeborg driver en modebutik i Stockholm. Hon är änka till affärens grundare, Jacques Balzar, och har sedan makens bortång med järnhand drivit butiken. Men Ingeborg börjar själv bli gammal och berättelsen tar sin början i en brytpunkt. Sjuttonåriga dottern Sussi avslöjar att hon förlovat sig, sonen Kurt vill i enlighet med sin fars sista vilja ta över affären och gamle trotjänaren Andersson vill gå i pension. Vad blir det över för Ingeborg?

Jag är ett medelålders fruntimmer, som har en affär och två barn. Det är inget att tänka på. Men snart har jag inte affären, åtminstone inte som förr. Vad har jag då? Ingenting. Vad blir det av mig? Ingenting. Det är så enkelt. Men det är inte roligt. Det är odrägligt att tänka på sig själv.

Från att ha järnkoll på hela sin tillvaro förlorar sig Ingeborg nu bort i en förvirrande känslodans. Hon blir kär i den blivande svärsonen! Hon vet det inte själv, men hennes omgivning förstår att allt inte står rätt till. Vilken skam! Gamla människan förälskad i unga svärsonen, nej det går minsann inte an.
Ingeborg reser iväg. Till Paris och till Köpenhamn. Men när vintern kommer är hon tillbaka i Stockholm.

I förvinterns tungt och trögt framvältrande dimmor trivs mjältsjukan. Blickens språngvidd förkortas. Världens väggar och tak äro grå och tryckande som ett fängelses. I nordens töckniga höst och förvinter är ångesten inte en sjukdom, den är ett tillstånd lika normalt som glädje och välbehaget en vacker sommardag. Den nordbo som inte känner höstångesten, lider sannolikt av någon maniakalisk själsåkomma.

Chefen fru Ingeborg har givit mig en uppfriskande språkdusch med fingo, gingo, tego, därom och eljest. Ack en sådan njutning till skillnad från deckarens mondäna språkbruk. Jag har kännt mig såsom förflyttad till strax efter sekelskiftet, första utgåvan av Chefen fru Ingeborg utkom enligt omslaget 1924. Jag kan verkligen rekomendera en genomläsning!

Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid är en reseskildring men inte ett resereportage. Svensson reser genom Sverige, åtskilliga städer och orter passerar revy men städerna är bara en fond. Det är mer tiden, samtiden han är ute efter att skildra.
Tiden är inte rak i Svenssons bok. Den kastar sig fram och tillbaka mellan hans egen trygga uppväxt i femtiotalets Täby och åttiotalets bestialiska styckmord på Catrine da Costa. Mellan nutid och dåtid. Vad han försöker sätta fingret på är mönstret, om ett såndant verkligen existerar. Håller Sverige på att förändras? Är det värre nu än då? Finns det skäl för vår oro?
Den leende mördaren är ett enda långt reportage om 245 sidor som är indelat i olika kapitel men som intimt hänger samman.

Det bästa med Svenssons bok är att han är så jädra påläst. Det märks att han jobbat som reporter och bevakat de händelser han nu sammanför i sin bok. Det är ett intressant sätt att ta grepp på samtiden han gör, för vi minns ju alla händelserna och personerna han pratar om. Obducenten och allmänläkaren, fänrik Mattias Flink, Lasermannen, Clark Olofsson.

Svensson är litteraturvetare. Boken innehåller många kopplingar till litteraturvetenskapen som ger ett intressant och vidare perspektiv på mordet som just beskrivs. Tyvärr är kopplingarna ibland lite väl långsökta och det är det sämsta med boken tycker jag. I de långa litteraturvetenskapliga utläggningarna förlorar jag fotfästet och har svårt att se de samband Svensson tror sig peka ut åt mig, läsaren.

Rättssalen är en av de scener som Svensson återkommer till flertalet gånger. Själv är han då tidningens utsände man som från åhörarplats lyssnar och beskriver dels de åtalade, dels eventuella släktingar, kompisar och flickvänner till den åtalade.
Han använder sig av new journalism-metoder då han på flertalet ställen med direkt anföring återger dialoger som han bevisligen inte har närvarat vid, polisförför med Mattias Flink under mordnatten till exempel. Utskrifter av dessa förhör går att få tag på antar jag, så vad Svensson gör är en sorts dramatisering för läsaren. Han växlar tempus till presens när han återger ur förhören vilket förstärker känslan av närvaro. Ibland blir det riktigt läskigt att läsa, speciellt i förhöret med Flink eftersom Svensson dör börjar med resultatet, dvs de sju döda människorna och sedan rullar upp historien som ledde fram till detta. Lite som i Dagermans ”Att döda ett barn” där man vet hur det skall sluta och historien som ett skenande tåg rusar på mot de oundvikliga.

Slutligen då, Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid är en bra bok, om än inte särskilt lik någon av de reportage vi läst i kursen. Jag tycker Svensson är skicklig på att väva ihop såpass skiljda händelser till ett sammanhang.

Frukosten stod framdukad. I köket satt mamma, pappa och lillasyster Anna 6 år gammal. Farmor och farfar var på besök från Tyskland. Solen sken och den glittrade i snön utanför fönstret. Telefonen ringde. Det var min kompis Anders.
Har du hört frågade han.
Nävadå sa jag.
Olof Palme är död.
Sen ställde dom in Lördagsbiten och Razzel.

Det var fjorton år sen. Alla vet vad de gjorde då. Vad gjorde du? Skriv i gästboken och berätta!

Börja vid Slussen. Krångla dig ned bakom Scandic hotell och försök hitta gångbanan som går parallellt med järnvägsspåren. Ta sikte på Stadshuset. När du är framme, sväng höger och leta dig ned till vattnet. Fortsätt längs Kungsholmsstrand och under St Eriksbron till Hornsberg. Ha PharmaciaUpjohns schabrak till höger och Kristinebergs IP till vänster. Fortsätt framåt. Sväng vänster efter att ha passerat under Tranebergsbron och leta dig ned mot vattnet. Följ vattnet fram till Fredhällsbadet. Ta rast där och ät medhavda mackor.

Sedan skall du upp, upp, upp för den långa trappan och slutligen landa på Snoilskyvägen. Följ den fram till 62:ans vändplats. Är du kissenödig nu? Det finns en offentlig toalett brevid kiosken. Inte så ren men nöden har som bekant ingen lag. Fortsätt Rålambshovsvägen framåt. Passera Lärarhögskolan, tidningshusen och Pallatino Pizzera. Vid Västerbroplan, vik höger och knata uppför bron. Beundra utsikten och njut av solen. Försök tänka bort bilarnas envetna schwoch-schwoch-schwoch. Sväng höger efter Västerbron och fortsätt fram mot Reimers holme men gå inte över bron utan sväng in vänster på gångvägen precis innan. Klockan skall nu vara kvart över elva ungefär.
Följ prommenadstråket ända fram till Skanstull. Solen skiner och människor du möter ler mot dig. Titta på tokarna som trots faran gett sig ut på Årstavikens is. Och släng för all del ett öga på Årstabron när du passerar under den. Brilliera med dina arkitektoniska kunskaper och utbrist spontant till ditt prommenadsällskap:

- Ja nu var det minsann ett par år sedan Cyrillus Johansson ritade den här bron men den var minsann Sveriges längsta på sin tid!

Sen är du nästan framme vid nya Eriksdalsbadet. Krångla dig upp till Ringvägen och köp en korv till ditt prommenadsällskap som börjar bli hungrig. Själv fortsätter du mumsa på dina medhavda smörgåsar.
Vandra Ringvägen vidare och sväng av höger på Malmgårdsvägen. Följ den ned till Vintertullsparken. Spana ut över Hammarby sjö och njut ännu mer av den härliga vädret. Peka på Lumafabriken på andra sidan vattnet, nicka och säg:

- Artur von Schmalensee, 1930.

Fortsätt längs Norra Hammarbyhamnen och titta på hur fina hus de bygger längs kajkanten. Haja till när Jonas Gardell med sällskap plötsligt dyker upp framför dig men återfå snabbt fattningen och låtsas som han är vem som helst. Fast han ju är en kändis!

Fortsätt längs Danvikskanalen och in i tunneln under Londonviadukten. När du kommit längst ut på udden, vänd och gå tillbaka eftersom nån jeppe satt upp ett otrevligt stängsel som hindrar vidare framfart. Ta dig istället upp på Folkungagatan och vid pass Erstagatan, cementera din ställning som messerschmitt genom att peka uppåt det femkantiga punkthuset i korsningen. Ser ditt prommnadsällskap ut att vara mottaglig för mer arkitekturkuriosa kan du berätta att huset kom till 1958 för att Ersta diakonisällskap egentligen ville bygga en panncentral på samma plats. Statsbyggnadskontoret ville annat och trodde dessutom inte att en hög skorsten skulle passa så bra in i omgivningen. Arkitekten Lars-Erik Lallerstedt byggde därför ett punkthus runt själva skorstenen och vips var problemet ur världen.

Njut av sista vackra utsikten över Saltsjön medans du vandrar vidare på Fjällgatan. Tag sikte på Slussen. Öka takten litegranna och du är snart framme. Klart! Ungefär tre mil bidde det.

Sen kan man åka hem till förorten, öppna en kall öl och dricka den i ett varmt bad. Det gjorde jag

8,2 kvadratmeter. Pissgula betongväggar. Väggfast säng med galonmadrass. Ett litet skrivbord och ett handfat. Fönster med galler. En tidigare gäst har ristat in sitt namn på väggen ovanför dörren.

Där sitter dom. Inlåsta 23 timmar om dygnet. Är man inte knäpp när man kommer in, hur undgår man att bli det?
Tänk er en yta på 8,2 kvadratmeter, räkna bort den plats säng och skrivbord tar, och försök föreställa er att ni skall leva där i princip hela dygnet. Jag skulle bli galen! Jag skulle verkligen bli galen!
Inte kunna ta en prommenad, få en nypa frisk luft, höra stadens ljud eller känna dess dofter i näsan. Inte få läsa tidningen, se på teve eller lyssna på radio. Inte bestämma nånting själv. Ingenting!
Jag skulle bli galen, sanna mina ord. Det är tur att jag är en laglydig medborgare. En som tillhör gruppen ”ännu inte anhållna”. För fy fan för att sitta på häkte.

Och hur länge sitter dom då? Lasermannen har rekordet berättar vår ciceron. Tre år satt han.
Tre år på åtta och en halv kvadratmeter, inlåst 23 av dygnets 24 timmar. Annars sitter folk sällan häktade mer än 12 månader. Men i Sverige finns inte någon lagstiftning som reglerar häktestider. Många andra länder har en bortre tidsgräns och är inte åtal väckt inom si och så många år eller månader släpps den häktade. Men inte i Sverige. Därav världsrekordet för Lasermannen.

När jag lämnar Kronobergshäktet efter två timmar känner jag mig matt. Kan inte riktigt släppa eller sortera intrycken och tankarna yr omkring i huvudet när jag prommenerar mot T-centralen…

Ibland knyter kurslitteraturen an till något som för tillfället är aktuellt. Fantastisk och ovan känsla Igår när jag satt hukad över McQuail fann jag följande passage.

There has been a continued debate in many countries over another issue of control – that concerning morals, decency and portrayals of matters to do with pornographic sex, crime and violence. While direct censorship and legal limitations have diminished in proportion to more relaxed moral standards in most societies, there remain limits to media freedom on grounds of the protection of minors from undesirable influence . The issue has become further complicated by similar claims on behalf of women, who may either be portrayed in degrading circumstances on risk becoming the object of media-induced pornographic violence.

Appråpå ”Shocking Truth” då alltså Annars har Linda och jag tränat och pluggat tillsammans. Vädret ute var skitfint men vi stängde in oss först på gymmet och sedan med kurslitteraturen.