Steffanie Esse

Leon har börjat få en sjujävla humör. Han kan bli helt rosenrasande om han inte får som han vill. Oftast är min eller Peters iPhone involverad i konflikten. Vi var ganska generösa med att låna ut våra telefoner till honom tidigare men efter att han blivit skickligare och skickligare på att knappra och tex ringa upp folk i tid och otid har vi insett att det inte är så klokt. Han fick sin egen telefon innan jul, ett gamalt demoex utan sim-kort från Peters jobb, men se den duger inte! Han SKA ha våra telefoner och får han inte som han vill blir det stort drama. Han kastar sig på golvet, han skriker, slåss och gråter nästan okontrollerat. Och ringer telefonen blir det etter värre, då kastar han sig efter den och blir totalt vansinnig när han inte får den. Ibland när jag är ensam med honom och det ringer svarar jag inte för jag orkar inte ta med hans utbrott.

Phew!

Vad göra?

När jag känner mig osäker eller kass, då lyssnar jag på Knattetimmen i P4. Louise Hallin och Malin Alfvén bildar en tryggt lysande fyr av sunt förnuft när det känns stormigt i föräldrahjärtat. De tänker alltid på barnens bästa. Ofta blir jag varm och sentimental och kanske fäller en tår för att det är så oerhört vackert att höra dem försvara en blyg femåring eller en fyraåring som ljuger eller spädbarn som inte vill sova. Lösningen verkar alltid vara att lyssna på barnet, försöka förstå dess behov, att ge kärlek och inte tvinga eller pressa barnet.

De säger saker som att det inte finns någon metod som funkar på alla barn utan att varje barn kräver sin egen metod. Det är ju inga komplicerade råd och det är just det som är så rörande. Som orolig förälder är det som att själv få komma upp i famnen och bli påmind om att närhet och att bli lyssnad på löser de flesta problem.

Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att även personer utan kids kan ha behållning av Knattetimmen. Alla har ju varit barn, liksom.

Hela citat är knyckt ur Karolina Stenströms krönika Föräldrafällan i ETC.

Knattetimmen finns här.

… men nu har han fått sin första iPhone i alla fall:

… töcken. Även om det inte är riktigt så illa ställt med nattsömnen hos oss. Men sovknarkare är man. Åker man på konferens med jobbet två dagar som jag precis gjort är det inte kvällens barhäng och party-all-nite med kollegorna som lockar utan den fantastiska möjligheten att få sova ostört i två hela nätter!

Livet förändras sannerligen när man får barn. Amen.

Igår var det dags. Men det blir sällan som man tänkt sig. För istället för snor, feber eller eller nån annan vanlig bebissjukdom fick jag spendera första VAB-dagen med Leon på Röntgenavdelningen på UMAS.

Han hade trillat kvällen innan och jag tyckte han haltade lite efteråt men han var inte ledsen och verkade inte ha ont så vi sov helt enkelt på saken. När Peter och han gick upp dagen efter ville Leon inte ville stödja på benet och bara grät när Peter försökte sätta ned honom på golvet. Han fixade en läkartid på vårdcentralen och jag fick cykla hem i ilfart från jobbet och ta över så Peter kunde ta sig till sitt jobb.

Läkaren undersökte och klämde och hittade inga svullnader eller annat som kunde tyda på problem. Han tyckte allt såg fint ut tills jag satte ned Leon på golvet och han fick se hur den lille stackaren linkade runt. Förvisso med glatt humör men rejält vingligt och utan att sätta i högerfoten ordentligt. Vi fick en remiss till röntgen. Leon somnade i cykelsadeln på vägen hem och jag lyfte över honom till barnvagnen där han sov en timme. Under tiden brassade jag en lunchomelett till honom + åt själv och packade skötväskan med 100 bra-att-ha-grejer. ”Hittar dom nåt på röntgenbilderna skickar dom er till akuten” hade läkaren sagt och där kan man ju bli kvar läääänge tänkte jag så det är bäst att vara förberedd.

Peter stressade hem på lunchen och körde oss till sjukhuset. Vi hade en bokad tid till 13.50 men kom inte in förrän närmare halv tre. Väl inne i undersökningsrummet med den stora röntgenapparaten fick jag ett blyförkläde på mig och sen tog de tre bilder på Leons höft, knä och underben. På sista röntgenmomentet var han tvungen att ligga helt stilla på sidan vilket inte alls var poppis och han skrek som en stucken gris. En extra sköterska fick kallas in gör att hålla honom medans jag försökte få honom på gott humör. ”Vad stark han är trots att han är så liten! kommenterade hon. Efter ytterligare väntan fick vi svaret – inget syntes på bilderna.

Vi åkte lättade hem och åt upp akuten-matsäcken Leon linkar fortfarande lite på högerfoten men idag ser det mycket bättre ut än igår. Phew, vilken första VAB-dag!

Intressant föredrag av Alison Gopnik om bebisars hjärnor:

Det är alltså barndomens längd som avgör hur smart avkomman blir. Och bästa citatet:

So, what’s it like to be a baby? It’s like being in love, in Paris, for the first time, after you’ve had 3 double espressos.

Ordet hemmet väcker känslor. På ett eller annat sätt har vi alla en relation till hemmet. För några av oss är det en trygghet, för andra en osäkerhet. Vissa tänker på inredning och ser hemmet som en statusmarkör, andra tänker på dammråttor och stress. Somliga ser sitt barndomshem framför sig och andra vardagslivet hemma. Och några av oss har förlorat sitt hem eller aldrig haft något. Hur tänker du?

Så beskrivs projektet Lyhört, ett sammarbetsprojekt mellan Stockholms stadsmuseum och Stockholms stadsbibliotek. Jag tycker det låter jättespännande, synd att jag inte bor i Stockholm längre. Men jag kan ju svara på frågorna ändå

Och titta, det finns en snygg blogg kopplat till projektet också!

I veckan var det äntligen dags för föräldramöte på förskolan!

Peter fick stanna hemma och natta Leon medans jag knallade på mitt livs allra första föräldramöte. Vi fick träffa rektorn som förutom vår förskola chefar över ytterligare två. Hon pratade om den nya läroplanen (visste jag inte ens att det kommit en ) och de mål som Malmö stad satt upp för förskolornas verksamhet. Sen fick vi sätta oss ned med fröknarna på Leons småbarnsavdelning. Det verkade som alla de andra föräldrarna kände precis samma sak som jag, dvs att de är helt suveräna och gör ett jättebra jobb med barnen. Känns så himla tryggt! Jag är verkligen glad att Leon fått plats där.

En av förskolelärarna berättade om Tecken till stöd för talet och gav oss kort introduktion. Det känns jättespännande och jag har redan börjat använda två av tecknen med Leon: äta och dricka. Han har inte börjat teckna tillbaka ännu men det har ju bara gått några dagar.

Vad gäller hans språkutveckling så hände en rolig grej igår. Hittills har han inte förstått om man bett honom hämta en leksak eller nåt liknande men nu testade jag att be honom hämta min telefon som låg på golvet mellan oss och han gjorde det! Han plockade upp telefonen och knatade över till mig med den! Stort, så här bra har vi inte förstått varandra tidigare

Nu för tiden vaknar Leon oftast någon gång mellan 06 och 07, i dag blev det 06.45. Efter en flaska välling kan han tänka sig att somna om, speciellt om han får ligga och gosa bredvid sin pappa, men i morse ville han upp direkt efter flaskan. Han och jag underhöll varandra ett par timmar och strax efter 09 började han bli trött igen. När han var yngre sov han sin förmiddagslur då men nu försöker vi följa förskolerutinen, dvs sovstund kl 12.00.

Men det är svårt att aktivera en trött Leon hemma, han blir ofta klängig, vill inte leka själv och ibland supergrinig. Då är det bättre att gå ut.

Sagt och gjort, jag stoppade ned honom i cykelsadeln och cyklade bort till Rörelselekplatsen. Solen kom fram ur morgondiset under cykelturen och när vi kom fram var det varmt och mysigt. Det var länge sedan vi var där, i början juni tror jag det var. Då kunde han inte gå och hade inte så stort utbyte av alla de roliga lekredskapen. I dag däremot testade vi både hoppmattan, balansstenarna och den snurriga gungan. Sen grävde vi såklart lite och gungade vanlig gunga och åkte rutschkana. Rörelselekplatsen är verkligen en fin lekplats med grejer för barn i alla åldrar. Det finns en häftig klätterställning också men den får han växa till sig lite innan vi prövar.

Strax efter 11 käkade vi lite mellis. Leon verkade fortfarande ganska pigg men jag tog det säkra före det osäkra och packade ihop våra grejer för att åka hem. Jag ville inte att han skulle somna på cykelsadeln utan hemma i sin säng. Vi cyklade iväg, Leon grymtade till då och då där bak men ungefär halvvägs hem tyckte jag plötsligt att det blivit märkligt tyst. Jag stannar cykeln och vänder mig om: Leon sover som en liten gris i sadeln! Jag snor hans napp (grym mamma!) och tänker att då kommer han definitivt att vakna – men icke! Han sover hela vägen hem och fortsätter sova när jag bär in honom, klär av honom ytterkläderna och lägger honom i sängen. Snacka om trött kille! Nu får vi se hur länge han sover efter detta spännande äventyret!

Renoveringen går ju framåt och även om det är jobbigt så är vi förbi det värsta nu. Här kommer lite bilder från den gångna veckan.

Bakom den hiskeliga väggen hittade vi ett litet krypin. Här blir det en fin hylla där vi kan parkera schampo, tvål och sånt man vill ha nära i badkaret.

Här var golv och golvbrunn en gång i tiden.

Här satt handfatet.

Och under badrumsskåpet hittade vi en hälsning från C. Martinsson som förmodligen var den som gjorde förra badrumsrenoveringen den 15 april 1975.

Här stod toan tidigare. Vi flyttar avloppet in i krypinnet bakom badrummet för att få in en vägghängd toastol.

Men först måste väggen till krypinnet ned!

Jag har överlevt ett stammbyte och en köksrenovering. Nu är vi mitt i en badrumsrenovering och ommålning av alla rum i huset. Övervåningen är utrymd och vi sover i källaren. Det är damm och smuts överallt och jag funderar på hur jag ska överleva detta utan att få en frispel. Kan man bo på jobbet månne? För hemma är vidrigt att vara just nu, speciellt för stackars Leon som ju av naturen har mer golvkontakt än vi vuxna. Jag städar och städar men det hjälper såklart inte. Till och med längst in i stängda skåp är det skitigt. Giv mig styrka!

Sen åkte badkar, wc-stol, handfat och den hiskeliga våtrumstapeten ut på gräsmattan!

Vårt hem har invaderat av en armé hantverkare! De ska renovera badrummet, bygga en vägg, ta bort en pelare och måla alla väggarna. Jag längtar tills det blir färdigt och förstår inte riktigt hur vi ska kunna leva i detta kaos tills dess. Byggdamm överallt, inplastade dörrar och Leon som nyfiket kastar sig över deras spännande verktygslådor.

Först några förebilder

Att bli med trädgård är en ny och lite skrämmande upplevelse. Hittills har vi i princip nöjt oss med att klippa gräset och när mamma eller svärmor varit på besökt har de förbarmat sig över den lilla rosenrabatten på baksidan. Samtidigt har jag längtat efter nåt litet och lättodlat att testa mina eventuellt gröna fingrar på. Nån växt som är fin att titta på men som inte kräver agronomexamen och som tål att glömmas bort ett par veckor. Mamma rekommenderade clematis, hon trodde de skulle passa min förmåga. Sagt och gjort, tre stycken olikfärgade clematisar införskaffades och igår satte vi spaden i jorden. Dom ska få bo på framsidan av huset och förhoppningsvis slingra sig upp precis utanför köksfönstret. Där har de tidigare ägarna också haft nån sorts klängväxt för det fanns redan uppspända trådar ända upp till takfoten.

Blått ytterst, vitt i mitten och rosa innerst.

Jag gräver.

Alla tre på plats.

Närbild på den blåe clematisen.

Vi gjorde en rabatt framför källarfönstren också där mamma petade ned otaliga tulpanlökar.

Clematisen inne i hörnet och tulpanlökarna framför källarfönstren. Så om alla mina nya kompisar överlever den skånska vintern får vi en färgrann framsida på vårt lilla radhus!

Kakeljakten fortsätter. Den här fina uppsättningen hittade vi igår på Kakelcentralen.

Imorgon är det skarpt läge för Leon. Peters föräldraledighet är slut, han går tillbaka till jobbet på Kullander och jag ska såklart också till jobbet, men det är ju inget nytt. Vad som är nytt däremot är att jag från och med nästa vecka går ned i arbetstid från 100 procent till 80 procent. Jag kommer vara ledig varje onsdag från och med nu, vilket betyder att Leon bara behöver gå i förskolan fyra dagar i veckan.

Jag hoppas det blir bra för oss allihopa. Jag får njuta av lite längre av föräldraledigheten (så här i efterhand känner jag att 6 månader är i kortaste laget att vara hemma) och Leon får ett brejk mitt i veckan.

Jagade Leon med kameran idag:

Åhå, en kylskåpsmagnet!

Kan den inte stå på högkant? Konstig modell!

Buuuäääh!

Tvätta händerna har jag inte tid med, det är så roligt att skvätta vatten!

Leon är väldigt intresserad av sopsortering, bådar gott inför framtiden!

Tittut!!!

Leon badpojken. Observera den fantastiska våtrumstapeten som snart är ett minne blott!

”Mamma” och ”pappa” går sedan några veckor att urskilja ur Leons bludder. ”Titta” tror jag mig ha hört också och förskolepersonalen hävdar att han säger ”akta”. Kan man ju undra vem han har snappat upp det av?

På förskolan arbetar de med tecken som stöd till talet eftersom en del av barnen inte har svenska som modersmål. ”Bli inte förvånad om Leon kommer hem och tecknar snart” sa en av förskollärarna. Jag tittade ju lite på det i våras men kom aldrig igång och nu trodde jag det var för sent, att Leon var för gammal, men tydligen inte. Som språkintresserad jublar jag åt ett sådant initiativ och det ska bli väldigt spännande att se hur förskolan arbetar med detta.

Hittade föresten en bra översikt över barns språkutveckling från 0–3 år.

Så var det då min tur att lämna på förskolan igår. Kaxig travade jag iväg med Leon i vagnen. Med tanke på hur bra det gick förra veckan är ju ungen praktiskt taget redan inskolad, tänkte jag…

Efter att ha småpratat med personalen och de andra barnen en stund reste jag mig för att gå. Leon lekte på golvet bredvid mig. Jag kramade honom och sa hej då och försökte sätta ned honom på golvet men han ville inte släppa mig. Han började gråta och en ur personalen tog honom i famnen för att trösta. Han sträckte sina knubbiga armar mot mig och såg helt förtvivlad ut, han som knappt blinkat när Peter lämnat honom förra veckan.

Jag kände mig helt oförberedd! Allt hade ju gått så bra hittills! Jag höll på att börja lipa själv men stålsatte mig, vinkade och gick ut genom dörren. Så fort jag stängt grinden kom tårarna och jag grät hela vägen hem. Det var fruktansvärt! Sen ringde jag och fick prata med en ur personalen som försäkrade att han inte varit ledsen särskilt länge och nu var glad igen.

Tre timmar senare hämtade jag honom. Han blev jätteglad att se mig men släppte mig snart och fortsatte leka. Jag satt kvar och pratade lite med fröknarna, de intygade att det oftast är känsligare när mammorna ska lämna men att det brukar gå över ganska snabbt.

I dag stannade jag lite längre och tajmade så jag kom ungefär 20 minuter innan frukost. Leon lekte i närheten av mig och kom förbi då och då och ville upp i famnen. När det var dags att äta travade han iväg med en av fröknarna, satte sig fint vid bordet och började äta. Rummen är byggda i vinkel så jag kunde tjyvkika lite på honom från min plats i lekrummet. Han verkade inte alls bekymrad över att inte jag följde med ut i matrummet så efter en liten stund tassade jag iväg.

I dag känns det mycket bättre

Nu har Leon klarat av första inskolningsveckan på förskolan! Första två dagarna var Peter och de andra två papporna som skolar in sina söner samtidigt vara med hela tiden, på onsdagen fick de gå ifrån och sitta och fika i personalens pausrum, torsdag och fredag lämnade han på riktigt och gick hem under de två timmarna Leon var på förskolan. Jag var med på tisdagen, fick träffa personalen och de andra barnen. Tycker det verkar finfint och tror Leon kommer ha det bra där. När han skulle gå hem på fredagen fick han en liten bilderdagbok med sig att visa för sin oroliga mamma

Hittills har han varit max två timmar i taget på förskolan. När han har kommit hem har han varit helt slut och sovit middag 2-3 timmar. Nästa vecka ska han och de andra inskolningskillarna vara där upp till 5 timmar om dagen så dom både hinner äta frukost, lunch och sova middag.

”Det är så skönt när papporna skolar in, det blir så mycket lugnare då” undslapp sig en ur personalen till Peter. Jag tror dessvärre det kan stämma, jag är mycket mer hönsig än Peter. Får se hur det går nästa vecka när jag kommer hämta och lämna tre av dagarna!

Imorgon får ni ta sovmorgon, sa min snälle och omtänksamme pappa när han såg hur trött jag var efter en lång arbetsvecka. Men med en ettåring i huset existerar inga sovmornar. Möjligen sovkvällar, dvs att man själv går och lägger sig strax efter man nattat barnet vid 19. I övrigt går reveljen vid 06 varje morgon, vardag som helg. Jag är av naturen kvällstrött/morgonpigg så det funkar ganska bra för mig, värre för min käre make som råkar vara funtad precis tvärt om

Semester – vilket utmärkt tillfälle att ta tag i träningen, matlagningen och övriga önskvärda rutiner som haltar i livet. Det finns ju så mycket tid på semestern. Oceaner av tid! Så tänkte jag i fem veckor. Tror ni det funkade?

Nix, jag fick varken styr på träningen eller matlagningen eller nåt annat heller för den delen. Vi sov bort halva förmiddagarna och jag pressade mig med nöd och näppe ut på några joggingturer. Missnöjdheten gnagde inombords.

Så börjar jag jobba. Spenderar 8 timmar av min vakna tid på kontoret istället för pillandes min egen navel och vips – har jag helt plötsligt tid för tre träningspass under första jobbveckan efter semestern.

Hur fasen går det ihop?

Jag tror jag vet svaret. Det stavas R-U-T-I-N-E-R.

Jag mår bra av rutiner. Punkt.

Har överlevt första jobbveckan efter semestern *phew* Peter har också jobbat och farmor Kerstin har varit här för att ta hand om Leon på dagarna. Men vem tar nätterna när båda ska jobba? Det har varit en ny och spännande utmaning för oss! Vanligtvis sover Leon ganska bra, han kan vakna till några gånger men somnar om så fort han får nappen. De senaste dagarna har han dock varit lite oroligare, vilket kan hänga ihop med att han utvecklat sina motoriska färdigheter (börjat gå!), och har vaknat flera gånger på nätterna nästintill otröstlig. Då tar det en stund att lugna honom och få honom att somna om och sen ska man själv somna också. Efter en sån natt är man inte direkt sprudlande pigg när mobilen larmar vid 05.30! Men vi får hoppas nattoroligheterna ger med sig när han vant sig vid att kunna gå.

Leon är på väg ut i stora världen.

Igår kom kallelse och schema från Leons förskola. Inskolningen börjar 15 augusti. Jag började lipa när jag läste brevet – ska min lilla bebis börja på förskolan och vara borta från mig och Peter hela dagarna? Jag kan inte fatta det!

Första året med Leon har gått jättesnabbt. Det är en satans klyscha men ack så sann. Nu står han, går längs bordskanten och soffan, stolpar runt med sin gåvagn, vinglar några sekunder utan stöd och börjar nog gå på riktigt snart. Han snackar, dadadadad och tatatatata, och vinkar till allt och alla hela tiden. När han skrattar låter han som Kalle Anka.

Och snart ska han börja förskolan, min lilla bebis…

Jag fick några frågor på min recension av Koelstra Latinique som jag väljer att besvara i ett helt nytt inlägg. Andreas undrar följande:

Är handtaget höj-/sänkbart utöver ”flippfunktionen”?

Nej.

Hur högt över marken är handtaget i högsta läget? (Vi är långa ) Visa gärna en bild på vagnen med handtaget i högsta läget!

Så här ser vagnen ut när handtaget är uppfällt som högst. Då mäter det 110 cm över marken (till övre kanten). Maken, som är 1,86, tycker de är bekväm men bedömer att man inte kan vara så mycket längre än honom och fortfarande tycka att det är ok.

Hur bred är den över bakhjulen?

62,5 cm.